Amecorna tar över!

Idag köpte jag 6 stycken ameca splendens på Djur-Hobby i Uppsala, de fiskar som fanns kvar i försäljningsakvariet. Dessutom införskaffades en scarlet endler-hane till endlerskaret.

Amecorna var, som man kunde vänta, lite skygga i början men efter några timmar hade hela gruppen på totalt 8 djur funnit varandra. Att fiskarna trivs bäst i en större grupp blev tydligt på en gång. Små maktdemonstrationer utspelade sig, jakter och kanske något brådmoget parningsförsök. Amecornas kön är änny lite oklart förutom att två av dem tydligt visar den gula randen på stjärtfenan, som visar att de är hanar.

Fiskarna är pigga, energiska och rätt så temperamentsfulla och verkar vara vid god vigör, även om en av dem har en något missformad stjärtfena och att någon av dem har gnidit sig mot stenar och växter.Det tillhör de vanliga beteendena och behöver inte tyda på något allvarligt.

Amecorna stannar i 54-literskaret tills ett större finns tillgängligt.  På söndag hämtar jag, om allt går som planerat,  ett akvarium på 275 liter som jag köpt begagnat.

Tankar om biotoper

Är det mest korrekta att försöka efterlikna fiskarnas hemmamiljöer i akvariet? Det finns många som utan tvekan skulle svara ja på frågan och intresset för att göra det är inte så litet. I min ägo finns en bok, av äldre datum, som heter just Biotopakvariet. I den finns noggranna beskrivningar av hur man kan efterlikna olika naturliga miljöer. Jag tycker det är sympatiskt, för nog måste det bästa vara att fiskarna får leva som om de vore "hemma" med rätt växter, vattenvärden och sällskap av arter som hör hemma i just denna miljö?

Jag har själv egentligen en lite kluven inställning till att blanda arter från olika delar av världen, för det finns en fascinernade tanke att just de fiskar jag har i mitt akvsrium, faktiskt skulle kunna simma tillsammans i naturen. Men i verkligheten har det knappast lyckats av olika orsaker. Det enklaste sättet är att hålla artakvarier, här kan man vara säker på att det blir rätt. Sedan är det lätt att glida iväg från de ursprungliga planerna när man hittat något nytt och spännande. Jag har "misslyckats" de flesta gånger jag kombinerat mer än en art. Att hitta biotopriktiga växter, om man inte vill begränsa sig till ett fåtal arter, något man mycket väl kan göra, så är utbudet i handeln, om man inte ger sig tid till det, inte alltid så imponerande. I mina akvarier växer amerikanska, asiatiska och afrikanska arter huller om buller. Fiskarna kommer i alla fall hittills från samma världsdel, men från olika regioner.

Ett annat bekymmer är att det inte heller är så självklart vilka arter som i realiteten man kan utesluta skulle kunna finnas med varandra. Vissa arter, som guppy och den lilla levandefödaren gambusia affinnis, finns utplanterade i olika delar av världen. En person jag varit i kontakt med berättade att hon hade vildfångade guppies från Thailand. Det är alltså tänkbart att dessa utplanterade fiskar stött på kampfiskar eller andra arter som förekommer i Sydostasien.  I en biotop för dessa levandefödare skulle alltså mycket väl någon gurami kunna vara sällskap. 

Och till detta kan man lägga alla fiskar som just är akvariefiskar. Odlingsformer finns inte i naturen. Dessa kan man direkt utesluta om man vill återskapa en biotop. Mina killis fundulopanchax gardneri - golden (gardneri??? Inte ens killiexperter jag talat med vet om de verkligen är såna eller hybrider) finns bara till genom urvalsodling, vilket gäller i stort sett alla levandefödare,  en del former av ciklider, malar och säkert många andra arter. Det är fiskar vars hemmiljö är våra akvarier.

Vad vill jag säga med detta? Jag är fascinerad av tanken på att återskapa en akvariemiljö som är så naturtrogen, som möjligt men detta är inte det lättaste av flera orsaker.  Nu talar jag bara för mig själv och hur jag ser på mina möjligheter och vilja att göra detta. En riktig biotop kunde vara ett projekt i framtiden. Sen ska det här inlägget inte tolkas som att jag skulle strunta i fiskarnas hemmiljöer. Jag försöker,  utifrån kunskap,  att efterlikna livsmiljöerna så gott det går. Vattenvärden, vegetationstäthet, simyta, förekomsten av stenar etc är riktmärken. Det händer också att jag gjort estetiska kompromisser. Om en art, tex en  apistogramma, i naturen lever i miljöer med få växter men gott om rötter, nedfallna löv osv, är det kanske inte det blickfång jag vill ha i mitt vardagsrum. Blir inte detta fel för fisken? Om de skulle uppvisa tecken på vantrivsel så vore det en anledning att tänka om, men om de tvärtom är pigga, temperamentsfulla och uppträder på sitt naturliga sätt, vad finns då att invända?

På bilden syns en apistogramma cacatouides och ett vildguppypar.  De skulle nog inte ha träffats i naturen,  men de trivs i samma akvarium.

Artlista

I mina akvarier finns för närvarande följande arter, 2015-08-10

Fiskar

Levandefödare

Ameca splendens - butterfly goodeid ( c 15 st + ca 10 yngel/ungfiskar)

Poecilia reticulata, Rio Tocantin (3+2)
Poecilia sp Three spot (1+6)

Heterandria formosa (dvärgtandkarp, 4 + 3, yngel)

Characodon lateralis - los Beros (2+1 samt ungfiskar och yngel)

xiphophorus mayae (1+1+yngel)

Xiphophorus nezahuacoyotl (3)

Xiphophorus couchianus (2 st ungdjur)

Ciklider

Thorichtys meeki (hane)

Cryptoheros sajica (1 lekpar + ungpar+yngel)

Nannacara anomala (1 par)

Heros sp."red shoulder" (5 st)

Andinoacara  pulcher  (1 par)

Nanochromis transvestitus  (1 hona)

Malar

Corydoras pygmaeus - pygmépansarmal (5 st)

Corydoras schultzei green stripe (7 st)

Peckoltia braueri.  L-135 (1 st)

Gibbiceps (1 st)

Röd ancistrus (2 st)

Ancistrus sp ( 4 st)

sturisoma panamense (1 st)

Killisarter

Fundulopanchax gardneri - golden (killi) ( 5-10 yngel)

Cynodonichthys rubripunctarus (2 st+yngel)

Aphyosemion striatum (Ungfiskar, ca 10 st)

Aphyosemion australe (1+2)

Aphyosemion celiae celiae Teke

Blåögon

Pseudomugil  furcatus  (2+3)

Sleepers

Påfågelsgoby ( 4 st)

Ryggradslösa djur

Posthornssnäcka
Physasnäcka

Amanoräka

Satsar på ameca splendens framöver

Äntligen har jag kunnat ta vara på en kull vildguppy. Iförrgår morse satte jag en av honorna i en yngelbur och när jag kom hem fanns där ca 10-15 yngel. Ikväll räddade jag fyra stycken yngel till från akvariet.

Det är förstås inget anmärkningsvärt att få yngel av levandefödare, men det är roligt att nu även ha fått avkomma från vildguppy. Jag köpte fem stycken på Djur-Hobby i Uppsala i slutet av december 2013. Avsikten var att få igång en egen akvariestam av fisken. Det är lite oklart varifrån mina fiskar härstammar annat än att de har centralamerikanskt ursprung. Hannarna är små, med runda svarta prickar och partierav ktoppen är ljusröda eller snarare mattrosa.

Fiskarna delar just nu akvarium med kakaduaciklider,  pygmépansarmalar och två ameca splendens. Tanken är att cikliderna snart ska få byta hem då de blivit rätt så ansatta av amecorna. Min plan är att istället satsa på den rätt så ovanliga levandefödaren när den för ovanlighetens skull finns i handeln. Ytterligare 5 fiskar ska få flytta in i slutet av nästa vecka om allt går som det ska. Om någon månad kommer de att få flytta över till ett större kar på 275 liter som jag troligtvis kommer att köpa inom kort. Där kommer de sen att få sällskap av ciklider och med all sannolikhet en grupp l-malar.

Fiskfavoriter genom åren

Genom åren som akvarist har jag haft olika favoritfiskar, de har växlat men de har alla haft något intressant eller estetiskt tilltalande med sig. Här är en lista med lite kommentarer.

Från min första akvarieperiod, 1985-1997

1.Dvärggurami. Vackra små fiskar med rykte om sig att vara lite skygga och känsliga, men de är lättodlade och kan visa ett oväntat temperament. Hade dem flera gånger under min första akvaristperiod på 80- och 90 talet.

2. Guldfiskar i olika varianter. Som så många andra har jag haft dessa ofta sönderavlade stackars fiskar i alldeles för små akvarier, men det var länge sen. Kommer nog inteatt hålla carassius auratus något mera om jag inte skaffar mig en tomt stor nog för en rejäl damm. Som ung drömde jag faktiskt om att föda upp guldfiskar till försäljning, men det blev inte minsta yngel. Jag gillade främst de lite ovanligare och mer naturliga varianterna, som shubunkinen, en brokig, långsträckt fisk utan slöjfenor.

3. Scalarer  av olika varianter.  Majestätiska sävliga men ändå kvicka fiskar som kan verka  skygga men som kan vara oväntat aggressiva. Naturligtvis fick de ofta trängas i den dåtida fisksoppan, men jag hade flera exemplar som växte rejält och som uppenbarligen trivdes hyggligt i mitt 110-literskar jag hade på den tiden.

4. Paradisfiskar (macropodus opercularis) hade jag i några omgångar. Oftast slutade det med att de jagade ihjäl varandra eller andra fiskar. De gick alltid i för små eller överbefolkade akvarier. Jag tror de fascinerade mig delvis för att de var bland de första akvariefiskarna som introducerades. De är också kraftfulla ,  färgstarka  men hade även en både trist och rolig vana att hoppa, ur akvariet och efter  mat.

5. Malawiciklider.  Med  dessa gick det rätt så  bra.  De förökade sig trots för lite utrymme och var långlivade,  temperamentsfulla och med komplexa beteenden. Melanochromis johanni var de första jag skaffade.

Efter nystarten 2013

1. Killis. Killis är fiskar jag drrömde om under min första period. De ansågs som expertfiskar och var svåråtkomliga utanför en trängre krets. När jag sdetartade om hobbyn ville jag ha fiskar jag inte haft tidigare och beställde en kvartett kap lopez. Det gick både bra och dåligt. En av honorna bar på någon parasit som spred sig och tog kol på fiskarna en efter en. De lekte men några yngel syntes till.
I mitt nystartade jordakvarium på 54 liter går nu två par fundulopanchax gardneri-golden. Ett riktat odlingsförsök ska göras senare i vår. Fiskarna verkar trivas. De är matglada, färgstarka och kanske inte fullt så aggressiva som arten ibland utmålas som. De lekte i veckan som gick. Ska satsa på bra foder för att få dem på topp tills det är dags för odling.

2.Snäcklekare. Nästa seriösa projekt blev ett litet kar med neolamprologus multifasciatus, snäcklekare från Tanganyikasjön. De fungerade utmärkt i tre månader, förutom att de, vad jag vet inte lekte. Alldeles innan jul tyckte jag mig se något som snabbt pilade över botten, men när jag kom hem efter julfirandet hittade jag alla fiskar döda. Antagligen var det någon förorening, svaveldioxid eller ammoniak och som inga av mina tester kunde förutse. Bristande kunskap om avfall, vattenkemi och andra miljöfaktorer måste nog ses som den egentliga orsaken. En stor besvikelse och en trigger att lyckas bätrre blev det,

3. Mer eller mindre "udda" levandefödare. Jag gillar  levandefödare.  De är vackra,lättskötta och lättodlade. Guppies,  både i slöjvarianter och vildformen (mina härstammar från Centralamerika) finns i mina kar. Banala fiskar som inte ger   akvaristen något större kulturellt kapital  i hobbykretsar. Men välskapta  slöjguppies är mycket dekorativa, de är relativt tåliga trots att annat ofta påstås om dem. Mina lever och frodas, förökar sig och utgör ett färgrikt blickfång. Vildguppyna är tänkta att bilda stommen i en ny akvariestam. Med tiden ska de få ett eget kar.

En ny favorit är endlern eller rättare sagt endlerhybrider av varierande renhet. Kvicka, färgrika, pilande små fiskar som visar på en enorm virilitet. Sedan 30/12-2013 har flera kullar fötts och ynglen växer snabbt. Just nu väntar jag på att de ska börja färga ut, men än så länge har de antingen gula eller grå-gröna grundfärger. Misstänker att de förra är hannar och de senare honor.

Även några goodeider, ameca splendens,  har flyttat in i ett av mina kar. Det är ungfiskar på ca 4 cm. Arten kan bli dubbelt så stor och könsmognaden inträffar vid ca 5 cm. Trots att de visat sig vara rätt "elaka" som notoriska fenbitare, som håller andra, betydligt större fiskar i skräck, så skulle det vara roligt att satsa på denna minst sagt ovanliga levandefödare.  Jag komner sannolikt att skaffa fler inom kort, men det kan också innebära att andra fiskar måste flytta. Amecornas kynne är speciellt och de behöver förmodligen både främst sitt eget sällskap och större utrymme.

Nitritfritt!

Äntligen, efter snart två veckor, har nitrittestet uppvisat den efterlängtade gula färgen. No2-eländet är borta och fiskarna är befriade från ett överhängande förgiftningshot.När det var som värst färgades vattnet i provröret brun-orange och kanske fanns det en antydan om något rött.

Idoga, dagliga vattenbyten och tillsatser av bakteriekultur, har fungerat. Det enkla luftdriva Unipet-filtret, en trekantig blåaktig "tvättsvamp" med uttag för luftslangen och utblås för vattnet, suger åt sig avfallsprodukter och har säkert gjort en god insats.

Nu är det dags att blicka framåt. Till att börja med ska karet få leva ifred, fiskarna finna sig än bättre till rätta innan det är dags för nya satsningar.
Det som väntar först är ett riktat odlingsförsök av f, gardnerii.

Ameca splendens, en gangster från Cìudad Juarez?

I lördags hade jag möjlighet att köpa en fisk jag bara läst om, ameca splendens, en mexikansk levandefödare som tillhör släktet goodeidae, som skiljer sig från de vanliga levandefödande tandkarparna (poecilidae) bland annat genom utformningen av hanarnas parningsorgan, andropodiet. Det är okända fiskar för de flesta. Många arter är oansenliga och därför inte så intressanta utanför experternas kretsar. Det är roligt med ovanliga fiskar och är de sedan tåliga, livfulla och vackra gör det inte saken sämre. Det gäller i hög grad ameca splendens, som nog är den mest udda fisk jag haft under båda mina akvaristperioder.

Två arter förekommer dock ibland ameca splendens och xenoteca eiseni som inte heller hör till vanligheterna i akvariehandeln.

Amecan har inget svenskt handelsnamn men på engelska kallas de butterfly goodeid. De finns i flera färgvarianter, de jag har är silverfärgade med en prickig mörk linje längs kroppen. Den främre delen av kroppen är avrundad, inte slank men mindre "hög" än kroppen på t.ex. en platy. Stjärtfenan är avrundad och hannarna utmärks av en gul kant längst ut.

Mina fiskar är ännu små, ca 4 cm och ingen av dem har utvecklat den gula linjen. I det akvarium de kom från, hade ingen annan gjort det heller. Däremot skilde de sig åt i kroppsform och storlek, så förhoppningsvis har jag ett par.

Ameca splendens har fått sitt namn från floden Ameca i västra Mexico. Arten är i stort sett utdöd i vilt tillstånd, men har påträffats i en vattensamling belägen i en vattenpark.  En annan grupp lär ha påträffats i  USA, i en vattensamling i Nevada och är sannolikt följden av att någon akvarist planterat ut dem. 

Det är fiskar med lite dåligt rykte, de hugger efter andra fiskar och trasar sönder deras stjärtfenor. Mina uppvisade inte detta beteende förrän igår. Jag märkte att jag inte såg till kakaduaciklidhannen. Honorna verkade oberörda men han,  trots sin storlek,  verkade skrämd av de två nykomlingarna och tog sin tillflykt i ett snår med limnophila sessilflora. Och amecorna visade sig göra utfall mot de andra fiskarna, oprovocerat,  plötsligt,  närmast som ett tjuvnyp. En otrevlig sida hos dessa annars fina, livliga och matglada fiskar. 

Egentligen håller jag dem på fel sätt, de var ett impulsköp och jag vet att bitska fiskar både förorsakar fysiska skador och stress hos andra. En viss oro för kakaduacikliderna bör jag nog känna, men jag skulle gärna vilja ha fler amecor. Möjligen blir de mindre bitska i större grupper där de kan känna sig tryggare. Möjligheterna att få avkomma från dem ökar också. Det vore roligt. Men frågan är om dessa mexikaner inte mer påminner om gangsters från Cíudad Juarez än om alla fiskars amigos. Amecorna väcker blandade känslor hos mig, det måste erkännas. Men fler ska de nog trots allt bli med tiden.

  

  

Lärdomar, reflektioner och funderingar kring jordakvarier

I dagarna har mitt jordakvarieprojekt varit igång i drygt en vecka. Det syns tydligt att en del av växterna har funnit sig väl till rätta. Hygrophilan och cabomban har växt ordentligt vilket också man också kan se hos ludwigian. Fyra temperamentsfulla fiskar, två par fundulopanchax gardner -golden, simmar omkring. Jag har observerat att fiskarna har lekt, men jag förväntar mig inte att några yngel kommer att överleva.

Några inte förutsedda åtgärder har vidtagits. Trots att jag läst bloggar som förespråkar  att man helst inte låta vattnet cirkulera, för att inte driva nyttig Co2 ut i luften, menar de flesta att det trots alltör nödvändigt för att syresätta akvariemiljön för fiskarnas och kanske framförallt välgörande bakteriers skull. Nitrithalten i mitt akvarium är ännu så länge hög, men det är något man får räkna med den första tiden, upp till två månader,  innan botten nått mognad. Jag har också installerat ett enkelt luftdrivet pumpfilter som står i ett av akvariets bakre hörn. Jag har förbättrat filtrets möjligheter att suga upp avfall från hela akvariet genom att förbättra utströmningen, genom att placera en avklippt slang i utströmningsröret som endast släppt ut vattnet vertikalt. Slangen har fästs vid den bakre akvariekanten med en sugkopp. Förhoppningsvis kommer filterarrangemanget att leda till att balans uppnås snabbare.
Jag räknar med att frekventa vattenbyten kommer att behöva göras ännu en  tid framöver.

Att nitriten ligger relativt högt verkar inte bekomma fiskarna och nu är drt ju så att killis i vilt tillstånd kan leva väl i tämligen "dåligt" vatten. Inte heller är halten extrem. En positiv sida av den något komplicerade vattensituation är att ph-värdet är relativt högt, omkring 7,5. Det gör att nitriten i akvariet hör till den mindre farliga varianten, no2, istället för den aggressivare HnO2, som dominerar vid lägre ph.

Något som också är av intresse är att en del som börjar med jordakvarier konverterar redan fungerande kar genom att spara vattnet för att sedan, när botten i det nya karet är anlagd, hälla i det gamla vattnet. Om man gör så kan utvecklingen av en sund bakteriekultur komma igång snabbare än om man börjar frrån början. Om jag beslutar mig för att starta något mer kar av detta slag är det denna strategi jag ska använda.

Lärdomarna är följande:

1. En god cirkulation och syresättning av vattnet är nödvändig för uppkomsten av en sund bakteriekultur.

2. Ett relativt högt ph gör att den nitrit som finns är relativt sett mindre farlig. Ph måste alltså hållas stabilt, särskilt i början. Det kan därför vara läge att börja hålla koll på vattnets kh.

3. Det kan vara klokare att konvertera ett fungerande kar till jordakvarium istället för att starta allt från början.

Frågorna är följande:

1.Hur länge vågar jag vänta mellan vattenbytena för att se om vattenvärdena utvecklas åt rätt håll?
2. Är riskerna med ständig och stressande vattenbyten mindre än lite för hög nitrithalt? (Är frågan konstigt ställd?)
3. Finns någon snabbare väg till ett sundare akvarievatten än vattenbyten och ett och annat tillskott med bra bakteriekulturer?

Bilderna nedan visar jordakvariet med en veckas mellanrum, 2/2 och 9/2-2014

Denna eviga nitrit!

Så var det denna förbaskade nitrit igen! Imorse mätte jag halten i jordkaret igen och såg att vattnet i provröret hade en brunaktig färg, en halt om 0,3-0,4. Det är ju förstås alldeles för högt och det verkade som om mina ansträngningar inte varit tillräckliga. Vattenbyten, överföring av vatten från fungerande kar, luftning och filtrering. Allt detta borde borga för att föroreningen skulle försvinna och omvandlas till nitrat.

Krafttag och avsteg från den naturliga vägen alltså! Jag transplanterade nytt vatten, ca 30-40 % från grannakvariet, bytte till en kraftfullare luftpump och hade i ca 20 ml Nitrivec. I skrivande stund syns grumlingen av preparatet i karet, men den har avtagit något på de ca två timma som gått sedan vattenbytet genomfördes.

Fiskarna, mina f.gardneri, som förvisso inte hör till de mest krävande när det gäller vattnet, verkar trots allt må bra. Nu, efter snart ett dygn, har en viss aggressivitet mellan hannarna infunnit sig och det verkar som om de delat på karet mellan sig.

Nu får vi hoppas att kuren fungerar. Kollar värdena ikväll och imorgon bitti. I värsta fall blir det till att upprepa processen igen.

Uppsala-killis och några välkomna mexikaner flyttar in

Idag befolkades jordkaret äntligen av sina planerad invånare, en grupp fundulopanchax gardneri . De inhandlades på Djur-Hobby i Uppsala. Det ska i sanningens namn sägas att jag inte alls var säker på att det skulle bli just dessa fiskar, men åsynen av f.gardneri "golden" gjorde att eftertanken inte behövde dra ut på tiden. De kap lopez (aphoysemion australe) som såldes var ungdjur och om de var könsmogna var högst osäkert. Där fanns också aphyosemion striatum och några fina årstidsfiskar, meb dessa bedömde jag det inte lönt att börja med utan mer erfarenhet av killis. F.gardneri såldes också i sin vildform, men honorna i karet hade "drygats ut" med golden-honor. Valet föll således på de välväxta, livliga och temperamentsfulla f.gardneri -golden.

Djur-Hobby bjöd på en del annat intressant.  Några fina endler-varianter fanns inne liksom en annan liten fin levandefödare micropoecilia picta , som intresserar mig, men arten såg alldeles försynt ut för att platsa i något an mina kar. Istället fick jag syn på en akvaristisk ovaanlighet, en mexikansk levandefödare som numera är mer eller mindre utdöd i vilt tillstånd, ameca splendens. Amecan hör till en annan typ av levandefödare än t.ex guppies och svärdbärare, nämligen familjen goodeidae, höglandstandkarpar. Fiskarna är silverfärgade med ett svart band längs med kroppen.De har en rundare och något mer smärt kroppsform än platy och en längre bakkropp till den avrundade stjärtfenan.De är livliga fiskar som trivs i större grupper och är kända för en viss aggressivitet. Trots det var det svårt att motstå frestelsen att köpa ett par. De simmar nu tillsammans, som det verkar, i rätt god harmoni med vildguppies och kakaduaciklider. Hur de blir som äldre vill jag låta vara osagt, men det är fullt möjligt att jag arrangerar något eget åt dem framöver. Jag ångrar lite att det bara blev två av dem. Ett stim hade passat dem bättre. Jag har ett tomt 37-liters stående som skulle kunna bli ett artakvarium för vildguppyna. Det skulle göra det möjligt för flera amecor att flytta in där de andra två nu lever. Jag vill gärna få bättre koll på vildguppypopulationen för att bygga upp en egen akvariestam. 

Endlersparet har fått flytta ut ifrån jordakvariet till mina slöjguppy.Det mesta tyder på att mina killis skulle ha gjort processen kort med dem.I stort settcalla kommentarer jag sett på nätet om att hålla andra fiskar med f.gardneri talar om samma sak, att det inte slutar lyckligt. Ändå är jag intresseradxav art införskaffa någon typ av bottenfisk.

I endlersakvariet finns det ingen plats för dem, då det blivit en hel del yngel som växer snabbt och att det snart kommer att bli ännu flera. I slöjguppykaret finns det heller ingen stam att hålla liv i och jag ser ingenting negativt i om de hybridiserar. Det kan bli fina fiskar. Mina slöjguppies är först och främst prydnadsfiskar.

Samtidigt verkar f. gardneri ha funnit sig till rätta. Hannarna, jag köpte två par, uppvaktar redan honorna som de jagar genom vegetationen. Jag har också observerat ett lekförsök vid en rot. Hannarna verkar inte bry sig nämnvärt om varandra, även om någon mindre rangstrid utspelat sig. Fiskarna har ätit vita levande mygglarver med god aptit. Nu ska de få acklmatisera sig och leva någon tid i akvariet innan det är dags för att påbörja det första odlingsförsöket.

Det växer och frodas

I ett jordakvarium bör man plantera en del snabbväxande växter. I mitt kar växer hygrophila rosea austalis och ludwigia repens rubin samt en del cabomba caroliana,  växter som under rätt betingelser kan växa mycket snabbt. Och det har de gjort den knappa vecka som jordakvariet varit igång. Karet börjar bli vackert, även om vattnet fortfarande är något nitrithaltigt.

Imorse gjorde jag ytterligare en vattentransplantation från det andra 54-liters som står bredvid. Jag använde slamsugaren som hävert för att föra över moget bottenslam. Jag hoppas att det ska påskynda processen mot ett sunt akvarievatten.

Endlersparet verkar må bra. Honan har blivit mer aktiv, livligare och är synbart livskraftig.Ytterligare ett positivt tecken.

Efter jobbet gjorde jag ett nytt besök på Zoohoo. Avsikten var att införskaffa ett enkelt luftdrivet filter och lite växter. Jag hittade vad jag sökte, ett skumgummifilter som man kan placera i ett hörn av karet anslutet till en luftpump för 45 kr. Enligt uppgift skulle det fungera väl i kar upp till 60 liter. Jag köpte också ett fång vallsneria och en stor cryptocoryne. Växterna var menade för mitt andra 54-liters där cabomban befunnit sig i ett eländigt skick sen ett bra tag tillbaka.
Resultatet blev "sådär" men får  duga så länge.

Imorgon åker jag till Uppsala,  Djurhobby,  för att köpa fiskar, killis.  Mycket talar för fundulopanchax gardneri,   blå  lyrstjärtskilli, som ska finnas i affären i flera olika stammar. Även något vildguppypar kan få följa med hem imorgon.
,

Cirkulation, det behövs!

Ikväll blev jag vaken på senheten och ägnade mig åt lite akvaristiska studier och reflektioner. Läste på mer om Walstads-metoden som jag inspirerats av när jag startade mitt jordakvarium.  Nåväl, det är inte lönt att begränsa sig till alltför få källor. Det jag läst hittills  på en svensk hemsida antydde att man helst inte borde använda ytcirkulation i karet för att inte driva den eftertraktade koldioxiden ur akvariet. Cirkulation under ytan, för att fördela värmen från doppvärmaren, det var emellertid önskvärt, men det vsr inget krav. Ren low tech gick lika bra. Kanske missförstod jag något redan här eller läste slarvigt.

Det kloka och kanske rent av självklara är att bakteriekulturerna i akvariet, som ju har sitt främsta säte i botten, behöver syre för att växa och hur bakterierna mår påverkar vattnets kemiska status. Och här kommer förstås nitriten in igen. Även om den börjat minska så återstår ändå faktumet att avsaknaden av ytcirkulation inte gynnar en bra utveckling i akvariet.

Sagt och gjort, trots den sena timman installerade jag en enkel Marina-pump med syresten i akvariet. Detta hade fungerat bra i min yngelvas på ca 20 l, som trots alltför sällsynta vattenbyten, ändå inte hemsökts av nitriten. Nu står vasen däremot, förstås tillfälligt, utan pump och cirkulation. Jag kommer istället att göra fler och frekventare vattenbyten, för att hålla syret på en bra nivå och för att undvika att mina yngel gemsöks av nitritspöket. En ny, lika ljudlös pump, måste införskaffas i sinom tid. 

Dag 5: Piggare fiskar och kamp mot nitriten

Successivt har endlersparet börjat bete sig allt mer normalt i jordakvariet. De är stundtals riktigt pigga och rör sig kvickt runt i vattnet. Andra stunder står de stilla och liksom ryttlar. Hannen verkar ha anpassat sig bäst medan honan inte riktigt visar samma vitalitet. Det behöver inte betyda något, för även hos fiskar varierar beteendet individuellt.

En tredje invånare finns sedan igår också i akvariet, ett vildguppyyngel som följde med det filtervatten jag hällde över igår för att påskynda utvecklingen av en sund bakteriekultur i karet. Ynglet beter sig normalt och simmar kvickt och med knyckiga rörelser i akvariet. De vuxna fiskarna leker nu och deras aptit har förbättrats, även om de verkade ha svårt att hitta de små mängder frysta cyclops jag bjöd dem på ikväll. Fodret sjönk rakt ned medan fiskarna befann sig i en annan del av akvariet. Det beror antagligen på att vattnet saknar genomströmning. Möjligen behövs det trots allt åtminstone en luftpump med syresten. Fula hinnor på ytan skulle också upplösas och försvinna, men det är oklart om detta skulle påverka fiskarnas trivsel. Alla tecken är så här långt positiva, Fiskarna har efter hand, om än långsamt, anpassat sig.
I sammanhanget måste också sägas att karet är nytt och omoget, vilket haft sin betydelse så här långt.

Nitrithalten i akvariet är fortsatt något för hög,  så det har ännu inte riktigt nått balans. Testet visaŕ fortsatt på ca 0,3 trots att vattenbyten genonförts. Ikväll "transplanterade jag några liter vatten från ett annat och välfungerande akvarium. Nu tänker jag låta utvecklingen  ha sin gång. Vattnet och de tillförda bakteriekulturerna måste låtas interagera med det som redan finns i akvariet.

Växterna har i huvudsak utvecklats i önskvärd riktning. Hygrophilan har växt, vilket är föga förvånande med denna snabbväxande planta. Däremot verkar vattenpesten, som placerats en smula ofördelaktigt i bakgrunden på höger sida, tappa blad. Även riccian verkar av någon anledning inte trivas och har förvandlats till gulaktiga livlösa klumpar. Musselblommorna verkar dock må bra.

Dag 3: De första fiskarna och lite barnsjukdomar

Dag 3: Vattnet är nu i det närmaste helt klart och på ytan ser man en del jordpartiklar. En posthornssnäcka glider snabbt över botten, upp på en växt och vidare över en av rötterna. Den rör sig förhållandevis snabbt för att vara snäcka. Harmoni. Några luftbubblor stiger mot ytan.

Idag koppade jag in de första fiskarna, ett par snakeskin endler,  en rätt storvuxen hanne med lång bakkropp till stjärtfenan som har en antydan till ett undersvärd. Hannen är gulaktig med ett ormskinnsliknande mönster på kroppen och fenorna. Honan är oansenligare, grågrön eller snarare brunaktig. Fiskarna fick flytta in av flera orsaker, dels var de en del av en beställning jag gjorde före jul men som plötsligt dök upp i mitten av januari. Fiskarnas livlighet och charm spelade förstås också in. I bakhuvudet hade jag också tanken att ett endlerspar kan förse andra fiskar med levandefoder genom sin avkomma.

Fiskarna har uppträtt mycket tillbakadraget ikväll. De har stått vid ytan och rört sig mycket långsamt, vilket är helt normalt under acklimatiseringen,  men när jag kollade vattenvärdena kunde jag se att nitrithalten, som den oftast brukar göra i ett nystartat akvarium, låg något för högt, 0,3 istället för det idealiska 0,1 eller lägre. Kanske kunde detta förklara endlersparets beteende som pågått lite längre än det vanligen bör göra. Möjligen var jag lite för ivrig med att befolka akvariet och borde förstås ha gjort mätningen tidigare. Trots allt visade fiskarna några typiskt friska beteenden, hannen visade intresse för honan och gjorde närmanden. Inte heller lät de bli att äta även om det inte skedde med någon större entusiasm. 

Imorgon gör jag ett vattenbyte och hoppas att det ska hjälpa karet att snabbt hitta balansen och att fiskarna hittar sitt artypiska livliga beteende. Jag gör som jag brukar och det har fungerat hittills. 

Jordkaret färdigt och på plats

Idag har äntligen mitt första jordakvarium kommit på plats med inredning, växter och slutligen vatten. Inredningen baseras främst på rötter som placerats på botten. Rötterna valdes utifrån om de hade sprickor som kunde lämpa sig för planteringen av javaormbunkarna.
Jag började alltså med att fästa växterna vid rötterna och placerade sedan ut dem. Därefter planterades resten av växterna.

Innan planteringen rengjordes växterna först saltlösning, mot parasiter, och sköljdes därefter. Akvariet är från första stund välplanerat, möjligen med aningen för många växter. Om tillväxten kommer igång som jag hoppas kommer det finnas ett överskott. Det gäller i så fall att ansa regelbundet så att akvariet inte blir till en ogenomtränglig djungel. Den här gången har jag vinnlagt mig om en större noggrannhet när det gäller växternas förmåga att ta med sig oönskade inslag från ett akvarium till ett annat, så rengöringen var en självklarhet. Funderar dock på om det finns bättre desinfektionsmedel än salt, som bara hjälper en del mot parasiter. Funderar dock på att lägga i några catappablad vilket ska ha en viss hämmande effekt mot andra otrevligheter. Lövutifrån vill jag dock helst undvika då det kan få motsatt effekt. 

Botten höll bra vid vattenpåfyllningen.  Endast små partiklar på ytan visar vad som finns under gruslagren. Egentligen blev bottnen lite väl tjock vilket beror på att jag ville ta det säkra för det osäkra, jorden fick inte virvla upp för att jag inte skulle bli tvungen att göra om allt från början igen. När jag insåg hur tjockt gruslagret blivit blev jag istället betänksam och undrade om jorden och resten av karet ens var i kontakt med varandra,  men som ytan ser ut nu finns det ingen anledning att tvivla på att så inte är fallet. Vattnet är annars alldeles klart och ljuset ser ut att spridas väl. Emellertid verkar cabomban ha hamnat i ett lite väl mörkt hörn av akvariet. Därmed får det gå som det vill. Möjligen flyttar jag några stänglar till något annat kar om jag märker att det inte fungerar. En fördel med det tjocka gruslagret är att jag inte behöver iaktta samma försiktighet ifall jag skulle vara tvungen att plantera om eller byta ut växter som visat sig fungera mindre bra i karet. Om cabomban misslyckas och börjar tappa blad får någon mindre ljuskrävande art ta deras plats. En omplantering skulle säkerligen gå utmärkt om inte cabombans rötter hunnit ned alltför långt och jag drar i dem alltför hårt. Har gjort så med en wistaria i ett kar med ett torvlager och resultatet var som man kan vänta inte så muntert. 

Förutom de växter som planterats på botten eller fästs vid rötterna har jag även lagt i några flytväxter,  musselblommor och levermossa (riccia fluitans) för att skapa den skugga som uppskattas av många killis.

Akvariet saknar all teknisk utrustning förutom en doppvärmare (50 w Pacific) och  ljusrampen med ett lysrör på 15 w. Jag hoppas att det ska räcka. Nästa steg är att skaffa fiskar. Vad det blir är inte helt klart än, även om kap lopez (aphyosemion australe) eller blå lyrstjärtskilli (fundulopanchax gardineri  nsukka) är två huvudalternativ. Det som dock talar emot den senare är dess omvittnade aggressivitet, vilket skulle omöjliggöra tanken att även låta ett par snakeskin endler bo i karet, vars produktivitet annars skulle kunna bidra till ett tillskott med levandefoder. Jag har tidigare haft kap lopez tillsammans med indianplaty, vilket gick bra, även om kap lopez-hannen ibland föreföll rätt irrterad på de andra invånarna och gjorde sitt bästa för att se hotfull ut, vilket dock inte bekom mina x.variatus nämnvärt. Det frejdiga temperament och den livlighet som dessa levandefödare uppvisade gjorde dock mina killis lite skyggare, men ett enstaka par endlers som hålls tillsammans med två par kap lopez, borde inte förorsaka några problem. Sannolikt skulle killihannarna dela uppakvariet mellan sig och bevaka sina revir mot varandra. Skulle det visa ogörligt med att hålla endlersparet i det karet, skulle de kunna flyttas till mitt slöjguppyakvarium, där jag inte skulle ha något emot att lite hybridgener fick berika avkomman. Enligt många skulle det rent av kunna verka stärkande på avkomman.