Jag kom på att jag nog avbröt den första odlingsomgången lite väl snabbt, bara efter ett dygn i odlingslådan. Orsaken var dels råd från andra, som sen visade sig gälla andra fiskar och dels för att honorna snabbt ut att ha mist något av sin romstinna rondör. Fiskarna hann leka men av några få lekar blir det inte många ägg. Därför beslutade jag igår att återuppta försöket.
Samma trio som vid förra försöket simmar nu i odlingskaret. De har lekt ett ett flertal gånger, men nu är tanken, förutsatt att hanen inte pressar honorna för hårt, att flytta tillbaka dem till huvudakvariet först i slutet av veckan. Fiskarna kommer att få fryst foder i olika form för att hålla dem i god lekform och vatten att bytas i liten mängd dagligen.
Ikväll har jag gjort en koll på ph-värdet i samtliga akvarier. Värdena är höga och det gör egentligen ingen ting, då de flesta av mina fiskar, levandefödare, uppskattar sådant vatten.
Något som dock gör mig lite konfunderad är värdet i karet med mina F.gardneri-golden, som låg mycket över de rekommenderade, över 8. Frågan är om det är nödvändigt att göra något åt det när fiskarna av allt att döma har hälsan, förökar sig och är pigga. Vad tycker mina läsare? Kan jag lita på testet?
I mitt nystartade 32-liters är det tänkt att det snart ska simma någon annan killiart. Ph-värdet låg ikväll, efter ett dygn på 7,5. Under ett lager rådasand finns torv och blomjord. Sanden valdes för att underlätta planteringen av växter. Också i filterkammaren har det lagts torv. All torv kommer från ett block som jag köpt på en handelsträdgård. Förhoppningsvis sjunker ph-värdet med tiden. Jag vill helst undvika att använda kemikalier.
Den andra limia melanogaster-honan har återhämtat sig efter den första nitritchocken som tog död på den första. Hon simmar nu piggt bland de andra fiskarna i akvariet. Dock bör det nog finnas någon hona till eftersom hanen är mycket påstridig.
Vattnet i det nyststartade jordbottenakvariet med vildguppies har inte drabbats av någon nitritspik. Fiskarna är pigga och den äldsta kullens hanar håller på att färga ut. Antagligen har hänger den goda vattenkvaliteten samman med att jag delvis använt vatten från gamla välfungerande akvarier, att antalet fiskar är tillräckligt och att vattenet luftas, så att nyttiga bakteriekulturer kan utvecklas.
Det är nu mycket tydligt att ameca splendens - honorna snart kommer att få yngel. Särskilt en av dem har fått en nycket påtaglig rondör.
Igår kväll flyttade jag tre stycken f.gardneri-golden till den förvaringslåda som nu får tjäna som lekkar. På botten har jag lagt ett tunt lager rådasand och använder en blå pappersbakgrund. Vattnet filtreras genom ett hemmagjort torvfilter.
Växterna har valts för att på bästa sätt kunna utgöra leksubstrat där romkornen kan fästas och gömmas. Ett antal stjälkar av vattenpest och hornsärv har fått flyta fritt i karet och på ytan flyter riccia, musselblommor, azolla samt en del andmat.
Vattnet har hämtats från tandkarparnas huvudakvarium samt från ett annat etablerat och välfungerande akvarium. Detta för att inte behöva vänta in att det nått mognad på naturlig väg, Det värms upp av en liten doppvärmare på 10 w, för att inte sjunka under 23 grader c.
Mycket snart efter att fiskarna förts över, de båda honorna och den bäst utfärgade hanen, började de att leka bland växterna och när jag tittade till fiskarna i morse var de igår mycket romstinna honorna betydligt smalare. En hel del ägg måste alltså ha avgetts under de lekar som genomfördes under gårdagskvällen.
Planen är nu att fiskarna ska få gå kvar i lekkaret ett tag till. Ikväll har inget lyckat lekförsök kunnat iakttas och kanske tyder det på att det är bäst för fiskarna att snart flyttas tillbaka till sitt hemakvarium. Sedan är det bara att hoppas att en del romkorn befruktats och därefter kan överleva fram tills det är dags för dem att kläckas inom två till tre veckor.
Inom några dagar hoppas jag vara igång med odlingsförsöket med mina f.gardneri-golden. Försöket kommer att genomföras i en genomskinlig förvaringslåda från Clas Ohlsons på ca 22 liter.
Lådan kommer att fyllas med flytväxter och javamossa på botten. Flytande stängelväxter, framförallt, vattenpest ska införskaffas. Botten kommer att utgöras av ett tunt lager rådasand, som har fördelen att det inte gör vattnet hårdare. Målet är att, även om det nog inte är nödvändigt, att låta ph-värdet ligga strax under 7.
För att uppnå detta kommer vattnet att renas med hjälp av ett enkelt hemmagjort torvfilter. Filtret har jag tillverkat av en liten plastburk vars lock jag perforerat med en skruvmejsel, för att skapa ett stort antal insugshål. I mitten har jag gjort ett större hål genom vilket jag stuckit ned en något grövre akvarieslang som används som utströmningsrör.
En tynre luftslang som anslutits till en luftpump som leder ned luften i filtret genom ett hål i det övre vänstra hörnet och sedan in i uströmningsrörets nedre del.
Plastburken har fyllts med två lager filtermedia, längst ned, förutom några små stenar som används för att tynga ned filtret, har ett lager filtervadd lagts över vilket torven sedan lagts. Just nu provkörs filtret.
Egentligen är nog den här konstruktionen inte en förutsättning för att lyckas med odlingen. En annan anlednin att göra det är att kunna ta tillvara erfarenheterna vid ett senare tillfälle.
Nästa steg blir att definitivt inreda förvaringslådan för odlingsförsöket.
Det händer mycket på akvariefronten hemma hos mig. Den förskräckliga, men provisoriska, yngelvasen med indianplatyyngel är på väg att avvecklas. Ynglen är bortskänkta och nu väntar vasen på att tömmas och ställas undan. Ett nytt jordbottenakvarium har startats, med andra har mitt slöjguppyakvarium omvandlats till ett sådant för att ge husrum åt en stam av artens vildform istället. Slöjguppyna har flyttat till köket där jag startat ett akvarium jag fått av en kompis i vintras. Det är ett kar på ca 40 liter från Aquatic Nature med inbyggd filterkammare och blå nattbelysning. Ett fint akvarium men med en del repor och skavanker.
Karet fick tre nya invånare förra lördagen, en trio bestående av fiskar tillhörande arten limia melanogaster, en mindre vanlig levandefödare, från Jamaica. Det är en art som till utseendet både påminner om molly och platy. De är gråaktiga till färgen men kan mörkna något beroende på hur de känner sig. Deras fjäll skimrar vacker i ett sorts metalliskt blå nyans. Fiskarna blir 4-5 cm och honorna blir något större än hanarna. Arten föredrar hårt lätt alkaliskt vatten, gillar stor simyta, då de är tämligen livliga och de föredrar att det finns en hel del växter. Arten har ända sedan min första akvaristperiod varit en jag har velat hålla och få yngel av. Jag köpte mina fiskar i Uppsala förra lördagen.
Allt såg från början ut att gå mycket bra. Fiskarna uppträdde livligt, var kvicka och redan från början leklystna. Hanen jagade honorna med en ovanlig frenesi som inte kan beskrivas annat än som våldsam. Även guppyhonorna hade svårt att freda sig. Limiorna åt med god aptit. De bjöds på fint grönfoder då arten fordrar ett rejält tillskott av detta, gärna med ett inslag av alger. Fiskarna är mycket ovanliga i handeln och förekommer främst hos seriösa akvarister med ett särskilt intresse för levandefödare.
Snart upptäckte jag att akvariets invånare närmast mangrant stod uppe vid ytan och flämtade efter luft. Det såg inte alls bra ut. Jag kontrollerade nitrithalten, som visade sig vara hög, trots att testet under veckan länge visat att ämnet förekommit i mycket sparsam mängd. Det var bara att börja jobba med vattenbyten och doser av bakteriekultur, vatten från ameca-akvariet och flytande filtermedia.
Det hjälpte. Nitrithalten sjönk snabbt men de båda limiahonorna stod nu nere vid botten och hyperventilerade. Hanen verkade dock pigg och fortsatte med sina uppvaktningsförsök bland guppyhonorna. Jag hoppades förstås att honornas eländiga tillstånd skulle förbättras, men något sådant skedde inte. De rörde sig istället med starkt vobblande rörelserna som mer än antydde att de inte mådde bra. På onsdagen denna vecka var en av dem död. Trist och förstås att betrakta som ett akvaristiskt misslyckande. Hur det skulle gå med den andra honan förstås verkade också givet. I onsdagskväll var därför min entusiasm begränsad, men jag ville gärna beställa arten på nytt, åtminstone ett par honor till änklingen i mitt akvarium.
Igår visade dock den överlevande honan inga tecken på att vilja avlida, utan stod nu fullt synlig nere vid botten. Hon andades mindre häftigt än tidigare. Kanske skulle hon klara sig?
På kvällen matade jag fiskarna och hade inga förväntningar. Då kom honan upp till ytan för att äta. Hon simmade snabbt men det syntes Tt hon inte återhämtat sig helt. Bakdelen av kroppen lutade ned mot botten på ett omotiverat sätt även när simriktningen inte var uppåt och hon verkade behöva botten som tillflykt när hanen upptäckt att hon var vid bättre hälsa igen. Sådant var läget även nu i morse när jag lämnade min lägenhet för att fira påsk. Jag vill inte helt ta ut glädjen i förskott, men det ser rätt hoppfullt ut.
Jag borde ha vetat bättre! Naturligtvis borde jag ha varit noggrannare med att undersöka vattenvärdena under veckan och vidtagit de åtgärder som skulle ha varit nödvändiga. Köpet av fiskarna hade gott kunnat ha väntat några dagar. Det hade det varit värt. Inte heller hade jag använt något vattenberedningsmedel när jag startade akvariet i början av förra veckan. Jag litade på att allt skulle ha vara i sin ordning. Dumt nog tog jag också för givet att alla fiskar klarar höga nitrithalter under en kortare period. Slöjguppyna verkade inte ha tagit allvarlig skada. Limiorna visade sig däremot vara betydligt känsligare, men ingen information om just detta hade jag kunnat hitta när jag läst om fisken. Sammanfattningsvis är det klokare att vara mer noggrann i fortsättningen oavsett om det vanligtvis brukar fungera bra..
Efter att vildguppyna, bortsett från några mycket små yngel, flyttat över till jordbottenakvariet, är nu mina ameca splendens äntligen herrar i eget hus. Akvariet de i väntan på flytten till det stora 275-literskaret bebor, är nu praktiskt taget ett artakvarium.Det är ett litet akvarium på blott 54 liter, tätplanterat med limnophila heterophylla, javaormbunkar, och olika former av cryptocoryne. Akvariet är alldeles för litet, även om jag sett uppgifter på engelskspråkiga akvaristsajter att kar ned till 10 gallon (strax under 40 liter) i nödfall skulle kunna fungera. Visserligen bor där några pygmépansarmalar och en L 135, peckoltia braueri, men dessa för en undanskymd tillvaro på botten, bland stenar och rötter och under filtret, så de konkurrerar inte om utrymmet på samma sätt som guppyna gjorde.
Amecorna är nu könsmogna och mycket temperamentsfulla. Hanarna jagar varandra, uppvaktar honorna och äter kopiösa mängder fryst foder i form av vita mygglarver och hemkokt ärtmos. Vid matningen virvlar de omkring varandra med en oerhörd frenesi. Deras aptit verkar närmast obegränsad. Med darrande snabba rörelser och med huvudet riktat nedåt framför hanarna sin lekdans innan de försöker befrukta honorna, något som av allt att döma lyckats, då de successivt ändrat kroppsform och buken ökat i omfång.Med tanke på artens långa dräktighetsperiod, ca 2 månader, och att fiskarna inte var fullt könsmogna när de flyttade in i slutet av februari, antar jag att ynglen kommer att kastas någon gång i maj månad eller möjligen aningen tidigare.
När jag var i Uppsala förra lördagen, 12 april, passade jag på att jämna ut den skeva könsfördelningen bland mina amecor, 6 hanar och 2 honor, genom att köpa ytterligare en hona, en mycket ung sådan, som fortfarande har en rätt slank kroppsform och ännu inte fått den grågröna, närmast olivaktiga nyans, som de vuxna fiskarna har fått. Den unga honans öde såg först ut att bli tragiskt då hon hoppade ur hoven, utan att jag först såg det, när jag skulle släppa i henne efter inkoppningen. När jag sedan hittade henne låg hon och hoppade på golvet. När hon väl kom i akvariet kvicknade hon snart till och hittade snabbt sina artfränder. I början såg hon något kantstött ut, men efter knappt en vecka i mitt akvarium verkar detta ha passerat utan att hon fått några synliga och bestående men av det inträffade.
Amecorna är nu nära nog herrar i eget hus, konkurrens om utrymme och föda har minskat något när de fem vildguppyna flyttats, men fiskarnas beteende gör det ändå självklart att ameca splendens inte bör hållas i små akvarier under längre tid. Därtill är de allt för livliga, argsinta och lättodlade. De äter dessutom inte upp sina egna yngel, så min population på 9 fiskar, som ännu inte nått full storlek, men som oavbrutet växer, kommer snart att växa. Ändå är jag säker på att flytten av vildguppyna var en nödvändig, om än bristfällig åtgärd. Iordningställandet av 275-literskaret får inte vänta alltför länge, då deras nuvarande hem befolkats till sin ytterst möjliga gräns.
Om bilderna:
Bilderna visar amecornas akvarium i mitten av april 2014 och bilden längst ned föreställer en ung amecahane, innan den färgat ut. Man kan se på den lodräta linjen över stjärtfenan att det är en hane. När fisken blir könsmogen färgas kanten gul. Honorna saknar denna kant och har istället ett prickmönster på fenan.
Nu under påsklovet har jag äntligen fått igång mitt andra walstadsakvarium. Det är ett litet kar på ca 20 liter som använts.
Jordlagret består av ca 3 cm Eldorados blomjord dom valdes eftersom det är en i stort sett ogödslad sort och dessutom billig. Enda tillsatsen är lite kalk, något som på sin höjd gör vattnet en aning hårdare och alkaliskt, något som invånarna, en stam vildguppies (okänd fångstplats, Centralamerika. Stammen infångades först av en forskare vid Uppsala universitet) knappast kommer att beklaga med tanke på att arten föredrar sådant vatten.
Min intention är att varje akvarium ska ha sin unika prägel. Jag skulle mycket väl ha kunnat använda växter från andra akvarier, men jag valde istället att köpa nya. Ett walstadsakvarium kräver snabbväxande plantor som snabbt kan bidra till att akvariet kommer i balans. Den dominerande arten är vattenpest, egeria densa, som planterats i akvariets bakre del. I mitten finns en liten javaormbunke och i förgrunden två cryptocoryne wilisii. Som flytväxter används några plantor musselblomma.
Akvariets vatten består till ca en tredjedel av vatten från ameca-akvariet, för att underlätta akvariets väg mot balans och sunda vattenvärden. För att gynna tillväxten av nyttiga bakterier, som nitrospina, luftas vattnet med hjälp av en luftpump och ett enkelt svampfilter.
I och med att den förvaringslåda, som använts som yngelakvarium, tömts kan denna snart omvandlas till ett odlingskar för mina killis f.gardneri-golden, ett projekt som nu kan startas på allvar.
Allt större och allt djärvare börjar f.gardneri-ynglen att röra sig mer och mer bland de vuxna fiskarna. Dessa å sin sida visar inte sina avkommor mer än ett förstrött intresse. De verkar nu ha nått en storlek, mellan 1 och 2 cm, där föräldrarna inte verkar frestas att öka sitt proteinintag genom att förtära sina yngel. Det verkar med andra ord att gå bra.
I det nu, efter drygt två månader, mycket tätbevuxna jordbottenakvariet, är det endast två små fiskar som nått så långt, men då och då får jag syn på något av deras mindre syskon. Dessa försvinner dock snabbt ur synhåll och dyker in i växtligheten. Deras vidare öden är det svårt att veta något om, men att något av dem borde överleva, håller jag inte alldeles otroligt.
Det börjar bli dags att göra något mer konkret. Jag planerar att mycket snart komma igång med ett riktigt odlingsförsök. Detta kommer att gå av stapeln i en 22 liters förvaringslåda som jag köp på Clas Ohlsons. Jag kommer att fortsätta att arbeta utifrån den s.k naturmetoden. En trio av vuxna fiskar ska ges möjlighet att leka i plastlådan som ska förses med ymnig växtlighet; flytväxter i riklig mängd, hornsärv och flytande stjälkar av vattenpest och på botten javamossa.
Jag väljer denna metod eftersom det uppenbarligen fungerat bra i jordbottenakvariet och att moppar odyl egentligen inte borde vara nödvändiga. Jag vill också bespara mig det utrymme ett särskilt kläckningskar skulle medföra liksom en del extra arbete. Fiskarna får göra jobbet tills jag flyttar tillbaka dem till deras hem.
Den kommande tiden får fiskarna till övervägande del fryst foder och annan proteinrik föda för att stimulera honornas romproduktion. När förvaringslådan blivit ledig, nu är den hemmet för en större grupp vildguppyyngel, kommer först honorna att få flytta över. De får där fortsatt proteinrik föda i någon vecka. Därefter släpps en hane ned hos dem och sedan får man hoppas att leken strax inträffar. De vuxna fiskarna får tillbringa några dagar tillsammans i odlingslådan innan de får flytta hem igen, varefter väntan på att rommen ska kläckas börjar.
Planen har tagit form, steg för steg handlar det nu om att äntligen skrida till verket.
I dagarna är det två månader sedan jordbottenakvariet kom igång. Hittills har projektet, trots en del inkonsekvenser mot de ursprungliga planerna, varit relativt framgångsrikt.
Vattenvärdena är fortsatt goda trots att jag inte gjort mer än ett vattenbyte som endast omfattade ca 10% av den totala volymen, dvs 5 liter. Sannolikt hade det inte behövts. Ph ligger fortsattxstrax över 7, men har förmodligen sjunkit något. Ingen nitrit har heller kunnat konstateras.
I akvariet har åtta stycken catappablad lagts ned för att om möjligt påverka vattnet i rätt riktning, göra det mer humusmättat och för att göra det surare.
Växtmassan har ökat rejält på en månad. Särskilt cabomban har brett ut sig och sträcker sig över mer än halva akvariets längd. Hygrophilan har uppvisat en liknande utveckling, även om den tappat en del blad längst ned mot botten. Gula blad har också kunnat konstateras på javaormbunkarna. Detta är något oroväckande men det är tänkbar att hygrophilans utveckling främst beror på att endast otillräckliga mängder ljus når ner. Det är därför antagligen dags att ansa ytvegetationen eller att förbättra belysningen.
Fiskbeståndet i akvariet har utökats något. Två små röda ancistrusmalar har flyttat in. De för en rätt stillsam tillvaro i karet och är sällan synliga samtidigt.
Men det verkligt roliga är att det nu finns yngel från de två paren f.gardneri-golden som flyttade in för snart två månader sen. Att fiskarna trivs är uppenbart. De har lekt sen första stund de kom i akvariet och deras beteende är livligt, kraftfullt och något aggressivt. Antalet yngel som hittills har kunnat iakttas är tre. Småfiskarna verkar höra till tre olika kullar att döma av deras storlek. Där finns ett yngel som passerat 1 cm och ett som är några millimeter mindre samt åtminstone ett som är alldeles nykläckt. De större ynglen uppträder allt mer djärvt och blir allt oftare synliga medan det yngsta lever farligt med tanke på de minst sagt glupska föräldrarna. Kanske är det nu dags för ett seriöst och mer genomtänkt odlingsförsök? De vuxna fiskarnas intresse för varandra verkar nämligen inte avtaä
