Monterreyplatyn, en försiktig general

Sedan i lördags har en grupp monterreyplaty, xiphophorus couchianus, simmat omkring i en tillfällig boning i form av en 22 liters förvaringslåda utrustad med filter, luftpump och två ledlister till brlysning.

I måndags hittade jag en av de sju fiskarna död. De övriga höll sig undan. En viss oro infann sig, men det verkar nu som att djuren inte drabbats kollektivt av något allvarligt.

Emellertid är fiskarna fortsatt mycket försiktiga och gömmer sig under en stor tuss javamossa. De dyker sällan upp utanför den, men de äter. Könsfördelningen är osäker. Jag har svårt att se när de är så skygga som de är.

Kanske har platyna blivit något mer oförvägna, men de är nästan oroväckande tillbakadragna. Erfarenheten av xiphophorus nezahualcoyotl visar dock att vildformer är skyggare och tar längre tid på sig för att acklimatisera sig.

Fortsättning följer...

Improvisationer för en hotad art

Auktioner kan ibland innebära oförutsedda köp och en och annan gång, till följd av det förra, att ens planer förändras. Igår köpte jag en grupp Monterreyplaty, xiphophorus couchianus, en levandefödare från nordöstra Mexiko och som inte säkert kunnat bekräftas som en i vilt tillstånd förekommande art sedan 1961.

Vissa arter fattar man ett särskilt tycke för, ibland även innan man ens sett dem i verkligheten.
Ameca splendens är en av dem och av samma anledning, att arten i stort sett har upphört att finns i naturen,  väckte mitt intresse för xiphophorus couchianus. Fisken i sig är mycket  oansenlig, den är grågrön och brunaktig, men just att den är utrotningshotad och mycket ovanlig, väckte mitt intresse.

Jag  ropade in gruppen på sju djur 160:-. Min tanke var först att de skulle kamper ihop med regnbågsgoodeiderna för att på så sätt tillsammans vara invånarna I ett litet sällskapsakvarium med mexikanskt tema, men det skulle innebära att jag skulle  få flytt på metalltandkarparna till lokalen. Dessa har, trots att de bott i akvariet mer än tre månader, inte ett enda överlevande  ynge. Att utelämna Monterreyplatyns yngel till hungriga grannar tilltalade  mig, vid närmare eftertanke inte så särskilt, så beslutet blev istället att skapa något eget till platyna.

Vid hemkomsten var jag tvungen att improvisera. Fiskarnas första hem blev en förvaringslåda på 22 liter som jag köpt på Ikea. Jag tog vatten från det akvarium som hade bäst värden för levandefödare, dvs akvariet  med regnbågsgoodeiderna, vars vatten åtminstone är medelhårt och håller  ett ph på 7, men använde också  tempererat kranvatten.

Botten i förvaringslådan lämnade jag kal till att börja med. Ett skumgummifilter med luftpump installerades också. Två Led - lister flyttades från ett annat ställe  till det nya "akvariet". En härva med hornsärv lätt flyta i karet

Fiskarna koppades in och höll sig från början nära botten. De var skygga men åt inte gärna från ytan  men tog spirulinaflingor som fallit ned på botten.

Idag rengjorde jag lite engelsk sjösten och några stenar som placerades i förvaringslådan.  Fiskarna är fortfarande mycket skygga, men det följer samma mönster som mina xiphophorus nezahualcoyotl uppvisade när de koppades in för för ca ett halvår sedan. Numera är de kanske mest kavata bland mina levandefödare. Vad som händer med Monterreyplatygruppen ska  bli intressant att följa.

Fiskarna kommer naturligtvis att få ett bättre anpassat akvarium inom kort, men på kortare sikt borde de kunna leva relativt väl i förvaringsslådan.

Killis, vildplaty och ciklider

Idag på Örebroauktionen gjorde jag följande nyförvärv :

Ett par ancistrus  - nu i 275-litersakvariet
7 stycken xiphophorus couchianus,  " Monterreyplaty", tillfälligt  placerade i en förvaringslåda på ca 20 liter
1 par aphyosemion  celiae  -Teke  CXC  21, placerade i en förvaringslåda  på ca 15 liter, med torvbotten
1 red shoulder-hantel nu i 275-litersakvariet
1 par blåciklider, nu 275-litersakvariet.

Den enarmade akvaristen

Här sitter jag med en bruten arm  efter en cykelolycka i onsdags. Jag är för tillfället den "enarmade akvaristen". Det är svårt att begripa hur begränsade det är innan det har inträffat.  Att göra vattenbyten blir något besvärligt. Att lyfta tunga hinkar, att inte spilla och att hälla med precision...jojo. Sanden yr, vattnet rinner och skvalpar och det gör ont. Mitt i eländet måste jag ändå skratta.  Det hela blir lite löjligt, lite komiskt och absurt.

Men samtidigt blir det mer tid till att faktiskt hålla ögonen på cd som händer  i de olika akvarierna. Jag kan inte sova i min säng eftersom den skadade armen behöver stöttas och därför har jag sovit i vardagsrummet, i soffan. Det gör att jag tillbringat mer tid framför dessa akvarier. I skrivande stund funderar jag över om red shoulder-hantlarna har börjat  bilda par. Den dominanta fisken,  med all visshet en hane, håller samman med en av de andra fiskarna och står ofta i akvariets vänstra  ände. De andra två jagas bort.

Men det är ändå besvärligt. Just red shoulder-hantlarna akvarium måste genomgå ett rejält vattenbyte idag, efter en kur furanol mot misstänkt fenröta.  Det måste lösas.

Red shoulder-hantlarna i god sämja....

Nu har red shoulder-hantlarna, vad det verkar, ha hittat fram till en ny balans sinsemellan. Det nya stora exemplaret har övertagit den starkaste positionen i gruppen, men är mindre aggressiv än sin företrädare. Visserligen förekommer kortare jakter och maktdemonstrationer, men de fyra fiskarna  umgås större delen  av tiden i relativt god sämja.

Hälsoläget i gruppen är gott. Fiskarna  verkar starka, kraftfulla och har  god aptit. Emellertid ådrog sig det dominanta djuret en del skador i kampen med sin företrädare. Ryggfenans  yttersta del har blivit illa biten, vilket också gäller stjärtfenan och bröstfenorna. De skadade partierna är vitaktiga och fransiga. Om det är frågan om läkande  vävnader,  som ibland kan de ut på detta sätt i början, eller om det är frågan om en bakterieinfektion är svårt att säga. För att förebygga det senare har jag påbörjat en kur med furanol. Möjligen är detta inte alls nödvändigt, men med sajicahanens  död i samband med en bakterieinfektion, vill jag inte ta några risker. Då inleddes behandlingen för sent och fisken dog mycket snart efteråt. Dessbättre är det  en medicin som är skonsam mot fiskarnas hälsa. På söndag, innan jag ger mig av till  Norge i några dagar, ska ett stort vattenbyte samt filterrengöring genomföras.

Ett hem för aphyosemion gabunense

Nu står ett 24-liters nanoakvarium  redo att ta emot sina invånare, en trio aphyosemion gabunense.  Akvariet har tidigare varit bebott av en med tiden mycket talrik grupp poecilia sp.threespot, som nu simmar i andra akvarier.

Botten i akvariet består av urkokt torv från ett torvblock. Växterna består än så länge bara av en cryptocoryne av okänd art samt frogbit och några små musselblommor.En flytmopp har också placerats i akvariet.

Survival of the fittest - kampen för tillvaron i red shoulder-akvariet

Ett grymt och säkert lika naturligt skådespel  utspelas i mitt 275-litersakvarium efter att amecorna fick ett nytt hem I akvarieföreningens  lokaler. Den mest dominanta av red shoulder-hantlarna blev allt mer aggressiv och brutal mot sinartfrände, so inte längre vågade visa sig vid akvariets framruta. Jakterna  blev allt hänsynslösare  och den andra fisken ådrog sig synliga skador, sådana som vittnar om att den fått det allt svårare att freda sig. Ett hot mot dess överlevnad helt enkelt.

Balansen i akvariet förändrades när amecorna flyttades och detta  började helt säkert redan när sajicahanen  dog för någon vecka sedan.  Då verkade faktiskt  allt lugna ned sig, men varje ny förändring  innebär också en balanförskjutning  i djurens  naturlig kamp om utrymme, revir , föda och andra livsbetingelser,  där den bäst anpassade, den i sammanhanget "starkaste" också är densamma överlever. Man skulle därför kunna säga att det spelades upp i akvariet var ett "darwinistiskt " drama, naturens grymhet som får ta plats i ett stycke konstgjord natur.

Så hur skull då detta  problem lösas? Jag beslöt mig för att pröva  en klassisk  och effektiv lösning, att skaffa fler djur av samma art för att rumstera  om i fiskarnas  rangordning. Två ytterligare red shoulder-hantlar köptes i fredags, ett relativt  stort exemplar och ett mindre. När fiskarna koppats  in visade det sig, föga oväntat, att den dominanta fisken började utöva ett veritabelt skräckvälde mot de två nykomlingarna, som chockade av den nya miljön, var tillbakadragna och skygga. De trängdes tillbaka till akvariets bakre del, till  hörn och bland växterna.

Naturligtvis  oroade jag mig mycket , även om jag visste att detta, åtminstone i början, nästan oundvikligen skulle bli följden av de nya invånarnas ankomst. Risken finns alltid att något går snett, att stressen , som  de attackerade djuren utsatts för, skulle kunna leda till sjukdom,  borttynande  och död. Detta fenomen har alla akvarister med ett minimum av erfarenhet  varit med om. Själv  minns jag särskilt hur mina blå guramier  gjordes bästa att ta livet av varandra, när jag höll arten på 80- och 90-talet.

Det vara bara att vänta och se även om jag övervägde åtgärder om läget skulle bli alltför prekärt  för de två nykomlingarna:

1. Att flytta på den dominanta  fisken och isolera den tillfälligt i en förvaringslåda på 25 liter.

2. Göra om inredningen i akvariet för att förändra revirgränserna

3. Avliva den aggressiva fisken.

Ingen av dessa lösningar tilltalade mig så jag beslöt mig för att ge fiskarna tid. Det hade trots allt bara gått en  dag.

Idag på morgonen var läget till synes oförändrat, men något som trots allt kunde skönjas var att de övriga fiskarna  visade sig något mera, att de gjorde försök till frambrytningar  och att de, tack och lov,  åt med god aptit. En stund senare blev jag vittne till hur den största av nykomlingarna, som är större än den aggressiva fisken, råkade in i ett vilt slagsmål med denna och att akvariets förra härskare och tyrann, gav vika för övermakten. Åter blev det lugnare i akvariet och fiskarna kunde, vad det tycktes simma relativt  fredligt tillsammans. Än är det nog inte avgjort hur det kommer att gå, men utvecklingen går åt rätt håll.

Man skulle med all rätt kunna kritisera att jag skaffade red shoulder-hantlarna överhuvudtaget. Det är fiskar som blir tämligen  stora, 25-30 cm, och därför behöver rejält med utrymme. 500 liter är ett förslag som ges av Nordiska Ciklidsällskapet. Seriously fish hävdar att den närbesläktade  heros  efasciatus kan fungera i så små akvarier som 243 liter. Varför gjorde jag köpet?

Sannolikt  som en chansning. Jag ville ha några stora och majestätiska  fiskar i mitt akvarium och tyckte att hantlarna  passade. Men det man känner är rätt val är det ju inte  detsamma som det som är rätt ur fiskarnas synvinkel och nu är jag än  mer insyltad efter att jag skaffat  de nya fiskarna. Det är bara att göra det bästa av det och försöka låta förnuft och kunskap  vägleda mig i fortsättningen och denna  borde innebära att jag i sinom tid skaffar  ett betydligt  större akvarium. Kanske  var det för att ge mig själv en godtagbar anledning till detta som  jag köpte fiskarna?

Amecorna flyttade till lokalen

Idag flyttade  jag de kvarvarande  ameca splendens  till det nya akvariet i lokalen. Dessutom passade jag på att införskaffa fler växter,  vattenpest  och limnophila, därför att dessa arter är snabbväxande och snabbt kan bidra till en balanserad  akvariemiljö. Sannolikt behövs det ännu mer växter, men om allt går som det ska kommer tillväxten snabbt igång.

Dödens akvarium och livets

Den här hobbyn består ibland av tvära kast mellan vacker harmoni , livskraft och förskräckligt trista perioder av död, sjukdomar och annat elände.

Igår inledde jag en behandling mot camalanus med det kraftfulla läkemedlet Nematol.  I morse hittade jag två risfiskar, som igår inte uppvisat några som helst tecken på dålig hälsa, virvlande omkring som höstlöv i vinden, oförmögna att hålla styrseln. Det var bara att avliva dem. Jag misstänker starkt att de inte tålde medicinen. Samma sak hade nämligen hänt i min kompis akvarium när hon gjort samma behandling. 

Ikväll, när jag kom hem efter ett besök i Sundbyberg,  fruktade jag att ytterligare några fiskar dött, men så var inte fallet, som tur var. De fyra överlevande påfågelgobyerna simmade runt som vanligt och det återstående paret av risfiskarna uppträdde så som man kan förvänta sig av fiskar som har hälsan. I morse, medan deras artfränder virvlade runt i sin dödsdans,  kunde jag också konstatera att honan bar på rom. 

Det är bara att hoppas att det är djuren av det rätta virket som även fortsättningsvis kommer att leva vidare. Imorgon ska jag göra ett vattenbyte på ca 80% och om tre veckor är det dags att upprepa proceduren. Därefter får man hoppas att 54-literskaret åter kommit till god hälsa igen.

I 112-litersakvariet däremot verkar livet gå på högtryck. Nezasvärdbärarna har återigen,  på levandefödares typiska vis, lämnat en stor kull yngel efter sig. Honan som kastat ynglen var påtagligt medtagen,  platt om buken och mycket tillbakadragen igår och i morse, men verkade pigg och aktiv ikväll.

Den lilla honan i det gröna bågfensciklidparet har ännu en gång intagit kokosnötsgrottan, hon har mörknat i färgen och uppträder aggressivt. Det är ett tecken på att hon vaktar rom och att yngel snart är att vänta.

Det är märkligt att det är lättare att förfasa sig över eländet än att glädja sig över det som går bra.

Eländiga maskar!

En kompis till mig har haft problem med blodmaskar,  camalanus,  i sitt stora akvarium. I morse såg jag de röda parasitmaskarna hänga ut genom en påfågelgobys bakdel.  Ikväll upptäckte jag en död fisk av samma art, en som ätit dåligt och varit tillbakadragen sedan en tid. För ca en vecka sedan dog en risfiskhona i  vad jag trodde var någon flagellatsjukdom.  Några maskar syntes inte till men fisken var mager och betedde sig på samma sätt som påfågelgobyn.

Helvete!  Ingen medicin hemma och inköp var tidigast möjligt på tisdag. Då visade det sig att min kompis kunde komma över med en flaska medicin, Nematol, som hon använt i sitt stora akvarium.
Ikväll inledde jag behandlingen,  glad över att fått hjälp när den behövdes. Camalanus är en trist och seg åkomma beroende på parasitens livscykel, så om tre veckor,  efter ett vattenbyte på 80%, måste behandlingen göras om.

Mina planer på att köpa fler risfiskar, oryzias woworae,  måste skjutas  på framtiden. 

Amecornas nya hem i lokalen.

I eftermiddags gjorde jag i ordning det fjärde av de akvarier jag förfogar över i lokalen, ett kar på närmare 170 liter, vars syfte är att bli mina ameca splendens nya hem.

Akvariet är också ytterligare ett försök att skapa ett fungerande low tech-akvarium med jordbotten och ett minimalt användande av tekniska hjälpmedel. En balans mellan växter, fiskar, vatten genom naturliga processer eftersträvas.

Det tog några timmars arbete att bli klar eller rättare sagt färdig som det gick att bli idag. Akvariet behöver många fler växter. Jag måste ordna detta under veckan som kommer.

Några fiskar fick flytta in redan idag. Jag gjorde den chansningen eftersom vatten temperaturen låg på 19 grader, vilket bara avviker marginellt från den maxtemperstur på ca 21-23 grader, som övriga inte uppvärmda akvarier i lokalen. Kanske var det att förivra sig, men närvaron av fisk är också viktig för att få igång akvariet. Frågan är om det blev något för många.

Akvaristiska ambitioner...på riktigt.

Det är kul att se att idag har min blogg, Små världar under vatten,  passerat 10000 sidvyer.  Det är roligt att ni läser, trots ibland lite slarvigt hopkomna texter författade av en nybörjare. Jag skriver främst för att få ordning på mina tankar och tycker De tvär roligt att få konstruktiva kommentarer.

I morse skrev jag ett inlägg på skoj,  ett aprilskämt. På sätt och vis var det en smula snobbigt eftersom det drev med nybörjare som saknar den tioåriga förhistoria som min hobbyverlsamhet faktiskt har. Jag får erkänna att jag knappast är någon expert, men en del kunskaper har jag nog trots allt skaffat mig.

Nåväl, aprilskämtet gick ut på att jag skulle skaffa "slöjdskärtar", som säkert är hobbyns mest misshandlade och illa skötta fisk. Den här odlingsformen av guldfisken, carassius auratus,  är värda bevaras och ska inte föraktas. Guldfisken har odlats och beundrats i århundraden och den kommer att fortsätta att varan fixstjärna på akvariehobbyns himmel, men den är ingenting för mig.
Så vilka är då mina planer och ambitioner i framtiden, på riktigt?

1. Skaffa fler oryzias woworae och eventuellt odla dem

2. Starta ett low tech - akvarium i VAAF - lokalen till mina ameca splendens.

3. Satsa på killis. I den närmaste framtiden handlar det om att skaffa ett par till av aphyosemion striatum och starta om ett 25-litersakvarium jag har hemma till ett killikar

4. Driva upp ynglen till characodon lateralis - Los Berros till vuxen ålder och odla arten i flera generationer.

5. Utveckla mina akvarier estetiskt.

Så tänker jag idag, 1/4, och det är inget skämt.