TDet är något visst med labyrintfiskar, det var min bestämda uppfattning under min första period som akvarist. Det tycker jag fortfarande, även om några labyrinter intr finns i mina akvarier idag.
Det är förstås för att de ofta är vackra fiskar samtidigt som många av dem är härdiga, temperamentsfulla och intressanta fiskar. Något som attraherade mig hos medlemmarna i familjen anabanditdae var också deras förmåga att andas luft från vattenytan, något de inte på något sätt är ensamma om bland fiskarna. Klätterfiskar har dessutom förmågan att ta sig fram över land genom att spjärna i med sina fenor. På något sätt fick det mig att associera till hur livet en gång måste ha erövrat land ifrån vattnet, att fiskar successivt utvecklats till amfibier, som sedan tagit steget mot att bli reptiler och däggdjur. Om labyrintfiskarnas förfäder verkligen hade att göra med dessa steg i evolutionen vet jag inte, men då var jag ganska "säker" på att det var så. Nu är jag mindre säker, inte alls ska det erkännas. Den frågan lämnar jag till dem som forskar om evolutionen.
Jag prövade förstås de vanligaste arterna, blå-, mosaik- och marmorgurami och förstås kampfiskar i olika omgångar. Till de mer ovanliga arterna jag hade var macropoden eller paradisfisken (macropodus opercularis), som visade sig vara en rätt komplicerad natur, aggressiv, ilsken men också vacker och mycket tålig. Paradisfisken varen av de första akvariefiskarna som introducerades och måste ha varit praktisk för det sena 1800-talets akvarister då den klarar mycket låga temperaturer. De förekommer i trakter i bland annat Kina där temperaturerna kan sjunka rejält. Mina macropoder ägnade sig åt att trakassera varandra och andra akvarieinvånare, men det skyllde jag på fiskens temperament, vilket i och för sig är alldeles riktigt, även om jsg bortsåg från att akvariet, i vanlig ordning på den tiden, både var överbefolkat och alldeles för litet. Macropoderna måste ha lidit enormt av de ständiga intrång de måste ha upplevt från de andra fiskarnas sida, de måste ha levt i ett tillstånd av ständig stress. Det gjorde dem knappast mer fridsamma.
Något som däremot gick bättre var dvärggurami som på den tiden fortfarande hette colisa laila mensom numera kallas trichogaster lalius. Med andra ord hör den numera till samma släkte som blå gurami och mosaikgurami. Dvärgguramin är en mycket vacker liten fisk, något försijtig till kynnet bland andra fiskar, särskilt om dessa är större och livligare än dem. De kommer från Sydasien, från länder som Indien och Bangladesh och förekommer i en rad olika odlingsformer.
Vid ett tillfälle köpte jag ett par dvärgguramier för att försöka odla dem. De inhystes därför i ett på tok för litet, bara tio liter, akvarium, fyllt med flytväxter och finbladiga arter som cabomba. Filter eller cirkulation fanns inte, men det är inget problem, eftersom labyrintfiskar kan tillgodogöra sig luftens syre. Akvariet, som min pappa skaffat som yngelkar till svärdbäraryngel på 70-talet, lystes upp av en rostig grönmålad lysramp med en 25 w-lampa. Vattentemperaturen var därför hög, närmare 30 grader.
Mina förväntningar infriades snabbare än jag väntat mig. Redan på kvällen, samma dag som jag köpt dem, såg jag hur hannen stod vid ytan för att bygga ett skumbo. Det täckte en stor del av vattenytan, eftersom karet var så litet. Så länge som han höll på med detta behandlade han honan brutalt med våldsamma rusningar och jakter och hon kom ju inte heller undan, eftersom karets dimensioner var så sparsmakade, för att uttrycka det milt.
Till sist var hanne klar och lockade honan till sig och så skedde "omfamningen", leken, där de båda fiskarna slingrade sig omkring varandra. Därefter jagades honan bort igen. Jag förde sen över henne till sällskapsakvariet, där hon dog efter någon dag, sannolikt av stress och problem med acklimatiseringen. Hannen vårdade ynglen en tid, sen fick även han lämna akvariet. Ynglen föddes därefter upp på infusorier. Inte många överlevde till vuxen ålder.
Hade jag gjort detsamma idag? Framförallt skulle jag ha använt ett större akvarium till ändamålet, ett som gett honan större möjligheter att komma undan hannen innan leken.
Labyrintfiskarna förblir en speciell grupp fiskar för mig, tack vare dessa tidiga erfarenheter. Det är inte omöjligt att jag ger dem en chans i framtiden.
Bilden nedan visar en ospheronemus goramy, en jättegurami. Bilden togs på Akvarielagret i Bromma, 15/2-2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar