När jag var tonårsakvarist läste jag förstås om dem, om de sydamerikanska dvärgcikliderna, om kurvciklider, fjärilsciklider och om släktet apistogramma. På den tiden hette faktiskt fjärilscikliden fortfarande apistogramma ramirezi , i alla fall i de böcker jag hade tillgång till på Sala stadsbibliotek. Senare såg jag att de visst hade blivit ett eget släktr papilochromis för att sedan börja kallas microgeophagus. Alldeles oavsett hur man valt att klassificera fisken har den i alla fall förblivit fjärilsciklid för akvaristerna, en pärla, något ömtålig, färggrann, fridsam och lättlekt.
Så på sätt och vis kan man säga att jag visst haft en apistogramma långt innan den höst, faktiskt redan för ett halvt liv tillbaka sedan. En kort episod med två fjärilsciklider som knappt var mer än yngel utspann sig någon månad innan de dog i den sjudande fisksoppan i mitt 110-literskar. Det är inte så märkligt att detgick som det gick.
I december förra året var det dags för en apistogramma igen och den här gången blev det en art som mig veterligen inte bytt släkte som den arma fjärilscikliden fått göra. Jag köpte en trio kakaduaciklider, apistogramma cacatuoides, bestående av en hanne och två honor. Varianten kallad double red kallad så pga hannes orangeröda rygg- och analfenor. Utan dessa skulle de här fiskarna vara gråa och oansenliga. Honorna är gula med svarta band och prickar på kroppen.
Kakaduacikliden härstammar från ett stort område i Sydamerika och förekommer i en rad olika varianter. De lever i vatten av olika karaktär och är inte så kinkiga med att ha ett lågt ph-värde som många andra apistogrammor. Till och med lätt basiskt vatten med ett ph på 7,5 fungerar bra. Fiskarna lever i flodarmar, bäckar och små laguner där bottrn är översållad av nedfallna löv och där de kan gömma sig, söka föda och leka bland trädrötterna från den omgivande regnskogen. Där växer få om några växter och stenar är ovanliga.
Det mesta blev egentligen fel när jag köpte mina kakaduaciklider. Det var inte planerat. Egentligen blev det en plan b när en leverans av två par endlers inte dök upp. Otålig som jag är köpte jag cikliderna istället. Något skulle ju karet fyllas med. 38-åringen insåg återigen att den otåliga tonåringen fortfarande var vid liv inom honom.
De tre fiskarna fick alltså flytta in i ett växtrikt, lummigt 54-literskar, som inretts för att ge skydd åt levandefödarnas yngel, utan löv, få rötter och gömställen. Men det verkade i alla fall som att fiskarna fann sig någorlunda till rätta. De hittade ett gömställe under filtret och snart såg man dem simma fram över botten på jakt efter mat. Någon vecka senare, efter jul, ordnade jag så att fiskarna fick en utgröpt kokosnöt till gömställe, vilket de uppskattade, men de som verkligen hittade hem var pygmépansarmalarna som mer än gärna simmar in och ut ur grottan.
Två av mina kakaduaciklider var redan från början vackra. Hannens orangea fenor, den lilla gula honan med de stora ögonen, deras grace när de simmade beundrades från soffhörnan. Den andra honan däremot var liten grå och inte alls gul. Jag funderade förstås över hennes hälsa då hon endast är obetydligt mindre och knappast så mycket yngre än den andra lilla fisken. Men hon verkade trots allt pigg och oförvägen.
"Dåliga färggener",tänkte jag och lät saken bero.
Men nu ikväll, drygt en månad efter att de flyttat in, kunde jag se attden lilla grå börjat gulna, om än blygsamt ännu så länge och det är knappast ett tecken på vantrivsel. Fiskarna sköter sitt, där de lever tillsammans med pygmépansarmalar och vildguppies. Vad som återstår att se är om de kommer att leka. Kanske är akvariet alltför felinrett och kanske behövs någon förändring. Men att den lilla grå börjat färga ut är ett gott teckrn på att i alla fall en av fiskarna funnit sig något så när till rätta,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar