NNej, inga katastroferden här helgen. Tvärtom har det varit en trevlig akvaristisk helg med besök på Aqua Tropic i Sala och en hel massa yngel i endlerskaret, som börjar bli allt tuffare. Jag har också slamrensat akvariet med kakaduaciklider och vildguppies. Växterna i karet har jag ansat och flyttatom så att de ska få mera växtutrymme. Långa stänglar av limnophila har klippts av och planterats om. De hade blivit så höga och yviga att ljuset skymdes i de nedre delarna av karet, vilket fick till följd att stjälkarna miste en del av sina blad. Efter ansningen är akvariet ljusare och en större simyta för fiskarna har på så sätt kommit till. Kanske blev det inte vackrare men det ser definitivt fräschare ut än tidigare. Sanning att säga lyckades jag lite väl bra med växterna, tack vare rikligt med ljus och tillförsel av gödning och Co2. Naturligtvis borde jag ha ansat tidigare, men nu är det gjort.
Jag tycker att fördelningen i karet mellan högre och lägre växter inte riktigt är vad den borde. Det kommer att rätta till sig av sig självt med tiden och det kommer att bli till att ansa snart igen. Jag borde ta som vana att göra det så fort som yvigheten håller på att bli för stor.
Nåväl, det är vad jag gjort ikväll. Det är ingenting särskilt med det. Emellertid har jag grubblat en del över varför mina snäcklekare drabbades av död och förintelse under julhelgen och vad jag kan lära av det inteäffade. Sanningen är att jag inte har något svar, men jag har hypoteser, som var för sig kan vara tänkvärda. De ser ut som följer:
1. Ammoniakförgiftning
2. Svaveldioxidförgiftning
Efter en del läsande och diskuterande med kloka akvarister har jag blivit allt mer övertygad om att katastrofens orsak måste sökas i vad som kan kallas "miljöförstöring". Antagligen gjorde jag ett fatalt misstag när jag valde bottenmaterial eller rättare sagt, jag borde ha varit mer aktsam på det jag borde ha varit. Jag köpte något som kallas fransk havssand, som är en vit ytterst finkornig sandsort och jag valde den eftersom den stämmer väl med snäcklekarnas hemmabiotop, nämlige Tanganyikasjöns vidsträckta sandbottnar där det finns gott om tomma snäckskal. Materialet användes också som bottensubstrat i snäcklekarkaren på Aqua Tropic. Fiskarna, en grupp på 6 st neolamprologus multifasciatus, trivdes utmärkt med sanden och grävde med stor frenesi de första månaderna i karet. Sedan stabiliserade sig läget något. Det verkade som om allting fungerade som det skulle.
Men tydligen hade jag glömt bort vissa saker man bör tänka på när man använder yttert finkorniga bottenmaterial. Botten blir, när vattnet väl är i karet, ytterst kompakt och avfall från fiskar, växter och matrester samlas på ytan av botten. Långt ifrån allt dras in i filtret. Enligt vad jag kunnat ta reda på kan båda de problem mina hypoteser innehåller följa av denna faktor.
Ammoniakförgiftning kan uppstå i kar där ph-värdet är högt och avfallsmängden är stor. Svaveldioxidförgiftning kan tillstöta när botten lämnas med stora mängder avfallsämnen under längre tid och vattnet inte cirkuleras tillräckligt. Nu hade mitt kar ett motorfilter med god prestanda, men en hel del avfall hamnade i snäckskalen och mellan dem. Svaveldioxid brukar dessutom följas av en obehaglig lukt och visst, när katastrofen inträffat så var det något med akvarievattnets doft som inte var som det borde. Det luktade inte friskt sjövatten utan något annat, så kanske är det här förklaringen till mina snäcklekares tragiska hädanfärd.
Lärdomen i detta är att bli bättre på att hålla koll på avfallsprodukter i vattnet, att undvika övermatning och att slamsuga botten mer regelbundet, särskilt när bottenmaterialet är sådant att mycket blir kvar på ytan och ligger och ruttnar istället för att brytas ned på ett sunt sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar