Fusk - walstad?

Mitt senaste akvarieprojekt är ett 30 liters Walstadsakvarium, från början ett ett sånt där nanoakvarium som ingår i Aquael Shrimpset. 

Akvariet har nu varit i gång i snart tre veckor och befolkas av en grupp japanblå guppies och två amanoräkor. Växterna utgörs av limnophila, hornsärv, hydroctyle tripartita - Japan och bland annat lobelia cardinalis.

Någon skulle säker kunna invända att jag förfuskat walstadsmetoden den här gången, i alla fall om man är renlärig.  Jag använder visserligen inget filter, men jag luftar vattnet med en syresten och en liten membranpump. Detta gör jag dock för att öka cirkulationen och därmed syresättningen, så att bakteriekulturen i botten ska kunna växa till på ett bra sätt.

Jag märkte också, någon dag efter att jag släppt i fiskarna, som jag köpte på storauktionen i Haninge, stod stilla uppe vid ytan. Beteendet upphörde dock när vattenytan började röra sig och gasutbytet förbättrats. Jag hoppas dock att jag inom någon vecka ska våga ta bort pumpen och syrestenen.  

Tanken är att akvariet ska få fler invånare, räkor av något slag, efter auktionen i Uppsala, nu på söndag.

Lite sten kan göra mycket...

I en känd dikt står det: "Skäms inte för att du är människa....Du blir aldrig färdig och det är som det ska."

Detta statement av Tomas Tranströmer gäller säkert även för akvaristen. Man blir aldrig helt nöjd, aldrig färdig och det är väl det som är en del av poängen med det hela. "Det är vägen som är mödan värd", som en annan känd poet uttryckte det.

Ord som nog var tänkta för det stora sammanhangen i livet och tillvaron gäller också för de små. Riktigt nöjd blev jag nog aldrig riktigt med 19-litersakvariet, trots att växterna verkade frodas och scapet sannolikt är det jag tyckt bäst om hittills hos mina akvarier. Äntligen hade jag låtit det gå in att hardscape är det som gör att ett akvarium lättare undviker att hamna på något oformlighetens villospår.

Kanske var det min ständiga benägenhet att täcka tomma ytor med växter som gjorde att karets skepnad återigen började tappa formen. Nya bucephalandror, mossa och en hydroctyle som började spreta åt alla möjliga håll. Ett viss mått av risighet började infinna sig.

Lösningen  blev mer sten.  Det skulle kunna ge akvariet mer ordning och struktur. Därför tog jag en mindre lavasten från 112-litersakvariet och krossade den med hjälp av en hammare.  Med hjälp av bitarna fortsatte jag att utöka stenmassivet. Mossan, som legat i ett stort sjok på en av stenarna i karets högra bakgrund, ersatte jag med en av stenarna. Stödd på denna och stenen bredvid lade jag den andra stenen, så att den nästan nådde upp till ytan.

Stenhögen kom nu mer att lina ett bergsmassiv. Ojämnheter i dess yta, dess kanter och prång skapade nu kontraster mellan ljus och skugga. Att stenens yta inte täcks av växter förstärkte också tydligen intrycket av en miniatyr av ett mäktigt berg. Varför?

Kanske berodde det på att stenen kunde föreställa vara en bergstopp ovanför trädgränsen? Nja, det är väl säkert en långsökt förklaring. Stenens form och det faktum att växtens proportioner, såvida de inte skulle vara väldigt små,  blir alltför stora för att kunna föreställa träd dom växer på ett berg. Lite sten kan göra mycket vad det verkar.