Pessimisten blir aldrig besviken och lagom glad

I det relativt nystartade 30 - liters Walstadsakvarium i vilket en grupp japanblå guppies och tangerine tigers lever sina liv, finns nu en vacker och inte alldeles lättskött växt, proserpinaca palustris - Cuba. Mängder av ljus, näring och Co2 ska den ha för att trivas sägs det.
Jag köpte mina plantor av denna stängelväxt för ca två veckor sedan, en affär som till sist blev en bytesaffär efter en del krångel. Jag antar att jag blev förloraren men eftersom schabblet var mitt ansvar kan jag med gott samvete säga att det var ok att kvitta stängelväxterna mot bucephalandror.

Hur har det hittills gått med proserpinaca palustris?  Bra, utan tvekan och  stänglarna har skjutit i höjden. Någon av dem har börjat närma sig ytan. Dock är de inte röda till färgen utan har en orange-grön något märklig nyans. Vackra är de dock. Det verkar som att akvariets jordbotten förser plantorna med tillräcklig näring. Hur det ligger till med Co2 är svårare att säga. Kanske lyckad trots allt, fiskarna, räkorna och mikroorganismerna förse dem med vad de behöver till en någon liten del. Hur tillväxten och trevnaden utvecklas återstår att se.

Guppyna har fått avkomma, de flesta har, som de vuxna fiskarna en grå grundfärg men några kan också betecknas som blonda. Ska bli spännande att se vad det blir av dem.

Trodde inte att växterna skulle klara sig så pass bra. Pessimister blir inte besvikna men framgångar ska man heller inte ta för givna.

Fusk - walstad?

Mitt senaste akvarieprojekt är ett 30 liters Walstadsakvarium, från början ett ett sånt där nanoakvarium som ingår i Aquael Shrimpset. 

Akvariet har nu varit i gång i snart tre veckor och befolkas av en grupp japanblå guppies och två amanoräkor. Växterna utgörs av limnophila, hornsärv, hydroctyle tripartita - Japan och bland annat lobelia cardinalis.

Någon skulle säker kunna invända att jag förfuskat walstadsmetoden den här gången, i alla fall om man är renlärig.  Jag använder visserligen inget filter, men jag luftar vattnet med en syresten och en liten membranpump. Detta gör jag dock för att öka cirkulationen och därmed syresättningen, så att bakteriekulturen i botten ska kunna växa till på ett bra sätt.

Jag märkte också, någon dag efter att jag släppt i fiskarna, som jag köpte på storauktionen i Haninge, stod stilla uppe vid ytan. Beteendet upphörde dock när vattenytan började röra sig och gasutbytet förbättrats. Jag hoppas dock att jag inom någon vecka ska våga ta bort pumpen och syrestenen.  

Tanken är att akvariet ska få fler invånare, räkor av något slag, efter auktionen i Uppsala, nu på söndag.

Lite sten kan göra mycket...

I en känd dikt står det: "Skäms inte för att du är människa....Du blir aldrig färdig och det är som det ska."

Detta statement av Tomas Tranströmer gäller säkert även för akvaristen. Man blir aldrig helt nöjd, aldrig färdig och det är väl det som är en del av poängen med det hela. "Det är vägen som är mödan värd", som en annan känd poet uttryckte det.

Ord som nog var tänkta för det stora sammanhangen i livet och tillvaron gäller också för de små. Riktigt nöjd blev jag nog aldrig riktigt med 19-litersakvariet, trots att växterna verkade frodas och scapet sannolikt är det jag tyckt bäst om hittills hos mina akvarier. Äntligen hade jag låtit det gå in att hardscape är det som gör att ett akvarium lättare undviker att hamna på något oformlighetens villospår.

Kanske var det min ständiga benägenhet att täcka tomma ytor med växter som gjorde att karets skepnad återigen började tappa formen. Nya bucephalandror, mossa och en hydroctyle som började spreta åt alla möjliga håll. Ett viss mått av risighet började infinna sig.

Lösningen  blev mer sten.  Det skulle kunna ge akvariet mer ordning och struktur. Därför tog jag en mindre lavasten från 112-litersakvariet och krossade den med hjälp av en hammare.  Med hjälp av bitarna fortsatte jag att utöka stenmassivet. Mossan, som legat i ett stort sjok på en av stenarna i karets högra bakgrund, ersatte jag med en av stenarna. Stödd på denna och stenen bredvid lade jag den andra stenen, så att den nästan nådde upp till ytan.

Stenhögen kom nu mer att lina ett bergsmassiv. Ojämnheter i dess yta, dess kanter och prång skapade nu kontraster mellan ljus och skugga. Att stenens yta inte täcks av växter förstärkte också tydligen intrycket av en miniatyr av ett mäktigt berg. Varför?

Kanske berodde det på att stenen kunde föreställa vara en bergstopp ovanför trädgränsen? Nja, det är väl säkert en långsökt förklaring. Stenens form och det faktum att växtens proportioner, såvida de inte skulle vara väldigt små,  blir alltför stora för att kunna föreställa träd dom växer på ett berg. Lite sten kan göra mycket vad det verkar.

De små rariteternas akvarium...

Återigen kunde jag inte sätta stopp. Idag köpte jag ytterligare två arter av bucephalandra, dels Sintang och dels Theia blue. Inte heller kunde jag låta bli att  låta dem ta plats i två av mina akvarier.

Sintang hamnade i ett röse med kolsten i det 54-liters växtakvariet och Theia blue i 19-litersakvariet, där jag fäste plantorna vid en kvist av någorlunda tjock ormhassel.

Kanske är nu scapet lite väl överlastat i 19-litersakvariet. Det är nu fyllt med växter och djur. Faktum är att det är i det här lilla akvariet som jag samlat en del små dyrgripar.

Fiskarna består av en grupp neoheterandria elegans, Tiger Teddies, som är små levandefödare och de lägre djuren utgörs dels av hyallella azteca samt deep blue tiger-räkor.

De små levandefödarna har fått flera kullar med yngel sedan jag fick tag på dem för knappt ett år sedan genom en bytesaffär med en akvarist i Uppsala.

Räkorna köpte jag i samband med att jag föreläste i Örebro för drygt en månad sedan.  Till min stora glädje såg jag igår att en av räkorna nu bar på rom.

Men ändå är det nog bucephalandrorna som är akvariets viktigaste del. Dessa ganska exklusiva, vackra och inte alls billiga växter har blivit några stycken på ganska kort tid. Bara i 19-litersakvariet finns följande arter:

Bucephalandra motleyana - Bukit Kelam
Bucephalandra kapuas - mini
Bucephalandra brownie red
Bucephalandra sp. Theia red
Bucephalandra sp. Theia blue
Bucephalandra velvet
Bucephalandra Nango taman
Bucephalandra sp. Wavy leaf

Kanske har akvariet nu nått en punkt där  mer inredning och fler växter inte tillför något positivt. Oordning och överlastning är inte långt borta, men växterna är vackra även om de kanske döljer en del av sin skönhet som dock försvinner i det kaos som smyger sig på oss.

Usel akvaristik!

Vilka avarter inom hobbyn är mest skällda på olika internetforum och Facebook-grupper?
Stora fiskar i små akvarier, folk som köper fiskar de inte vet något om, akvariefiskar med ett starkt deformerat, "sönderavlat" utseende och  hybridfiskar, är några områden som tas upp och det med rätta.

Även vad som anses vara god smak finns det, förstås, starka åsikter om. Personligen är jag relativt liberal i denna fråga. Jag vill inte döma ut någon p.g.a en smula "märkliga" uppfattningar om vad som är estetiskt tilltalande, men jag skulle inte heller inreda mina kr hur som helst. Jag eftersträvar det "naturlika" och undviker prydnader av plast, keramik etc om det kan undvikas, vilket inte är så svårt. Attiraljer som malgrottor gömmer man lämpligen. Här ser den uppmärksamme läsaren att jag skrev "man", vilket antyder att jag helst skulle vilja att min egen smak vore allmän. Ordet "man" används när man talar om något i generella termer.  Jag är alltså inte helt konsekvent. Nog har även jag åsikter som i viss mån vill "föreskriva" även för andra hur de bör göra. Går någon fri från detta?  Vore det ens lämpligt? Kanske inte. 

Men plastmonster, glittriga drakar och skyltar med "No fishing" tycker jag inte per automatik gör någon till en dålig akvarist. Det dåliga består nog snarare i hur man hanterar de levande varelser man enbart för sin  egen skull givit sig rätten att hålla inspärrade i mer eller mindre trånga glasburar. 

Det fenomen, kopplat till detta, man oftast ser upprörda kommentarer om, är ofoget med stora fiskar i små akvarier, som stora guldfiskar i 60 - liters akvarier eller påfågelciklider i något som mest liknar en glasburk, för att ta till en retorisk överdrift. Detta är förstås berättigat och viktigt att påtala och diskutera. De djur vi håller för vårt eget höga nöjes skull är inga ting, inga leksaker eller enbart prydnader. De förtjänar respekt och det utrymme de behöver för att kunna uppträda naturligt.

Och så till det här inläggets egentliga poäng. Jag erkänner mig skyldig!  Jag är inget dygdemönster. Det jag framför allt tänker på är hur mina poecilia obscura, Seiva river, tillbringar sina liv hemma hos mig. Arten är en liten och mycket nära släkting till guppy och kommer från dem karibiska ön Trinidad. Jag hade inte planerat köpet och lät därför de stackars djuren, som det heter, tillfälligt bo i ett minimalt walstadsakvarium på 10-liter som egentligen var tänkt till en mindre grupp räkor. Fiskarna har väl hittills verkat må bra, de har ätit piggt simmat omkring i sin ytterst lilla värld under vatten.

Det är inget vidare att handla emot sina egentliga övertygelser. Då försöker man på olika sätt rättfärdiga sitt handlande. Jag hittade också argument på den amerikanska sajten "Chicago livebearer Society, att en grupp på 20- 30 poecilia obscura mycket väl kan hållas i ett akvarium på 5 gallons, dvs. ca 20 liter. Det antal jag håller är ungefär 10 vuxna djur, men där finns nu också en kull med snabbväxande yngel. Akvariet är välplanterat med limnophila sessilflora och hydroctyle tripartita - Japan, arter som snabbt borde kunna ta vara på åtminstone en del ammonium och nitrat. Frågan är dock om den stora populationen fisk och mikroorganismerna i jordbotten hinner hålla jämna steg. Jag vet inte. Av den anledningen, för att gynna de senare, har jag sett till att det lilla karet har en viss ytrörelse med hjälp av en syresten.

Tyvärr verkar fiskarna nu också mindre alerta än de gjorde i början av de tre veckor jag haft dem. Kanske står det inte riktigt bra till i karet.

Jag vill inte bidra till den usla akvaristik som med rätta skälls i forumen på nätet. Jag tänker därför så fort jag kan ordna en bättre möjlighet för obscurorna. De kommer att få flytta till det något större akvarium som nu bebos av några chromaphyosemion bivittatum, vilka jag antingen tänker sälja eller låta flytta till lokalen. Sen gäller det att försöka hålla antalet obscuror nere. Jag måste sälja, skänka eller sprida ut dem bland i mina akvarier.

Till sist så tror jag att den här situationen uppstått hos aldrig så "seriösa" akvarister, oavsett vad de själva egentligen vill medge.  

Dålig akvaristik...egentligen

Jag har i det närmaste glömt bort walstadsburken, en ganska vidrig tingest på 3,6 liter, vilken varje kunnig akvarist borde döma ut som oduglig och för liten att bebos av levande varelser.

Den står där mellan 24-litersnanot, med sina dvärgtandkarpar och crystal red och 19-litersakvariet med tiger teddies och deep blue tiger-räkor.  Vattnet i den har dunstat och slingorna av vattenpest har växt och förvandlat walstadsburken till en oformlig röra i grönt.

Det borde kanske ha tagit död på de neocaridina davidi, röda riliräkor och dåligt utfärgade blue jelly, kan man tycka. Jag har matat varje dag och förhållandevis rikligt. Egentligen borde vattenkvaliteten ha blivit så usel att både räkorna och burkens talrikaste population, den av hyallella azteca, borde ha lidit allvarliga förluster i en ekologisk katastrof i "pico-format".

Inget av detta har dock inträffat. Hyallellorna lever och har blivit fler vilket också riliräkorna blivit utan att jag märkt det. Idag såg jag ytterligare en  davidi - hona med  rom.

Kanske bevisar detta ingenting. Neocaridina är härdiga varelser, det är allmänt känt, men jag kan inte låta bli att fråga mig om inte det stödjer tanken att walstadsmetoden fungerar bra även i mycket små behållare.

Vägen tillbaka...

Kanske håller mitt 54-liters växtakvarium på att åter hitta tillbaka till ett vackrare utseende?

Jag upptäckte att det stora bestånd av hydroctyle tripartita - Japan höll på att växa över sina breddar och insåg att det var vad jag borde låta den göra. Därför tog jag upp en del plantor staurogyne repens som höll på att täckas av den klöverliknande hydroctylen. Istället delade jag upp denna i flera bitar som jag planterade i förgrunden till akvariet.

Jag har också ersatt ludwigia glandulosa med en släkting till denna, l. palustris, som är sprödare men också blir vackert röd under rätt förutsättningar. Den anses dock vara mer lättskött än sin släkting.

Ett nytillskott bland mina akvarier är ett 10 - liters Walstadsakvarium med Limnophila heterophylla samt hydroctyle tripartita - Japan. Där simmar nu en grupp poecilia obscura - Seiva river Trinidad, 2008. Det är tänkt som ett tillfälligt hem. Populationen  består nu också av yngel som växer snabbt. De behöver mycket snart mer utrymme, vilket de de också kan komma att få om jag lyckas avyttra min grupp av Chromaphyosemion bivittatum, något jag snart hoppas kunna göra.

Dvärgtandkarpar och obskyra guppies

I förra veckan arrangerade min akvarieförening, Västra Aros Akvarieförening,  en loppis för alla akvarie intresserade.  Det blev ett lyckat arrangemang och ett steg framåt, åt för föreningen.
Även för mig blev det, privat, roligt och inspirerande,   jag gjorde några trevliga och berikande inköp, när jag inte satt i kassan  eller ordnade med annat.

Jag köpte ett par bucephalandror som nu pryder framförallt mitt 19 - liters nanoakvarium med blå tigerräkor och neoheterandria elegans. Tjusningen med dessa växter består.

Jag fick också tillfälle att ge mina dvärgtandkarpar ett välkommet tillskott av såväl hanar som honor. Den sista hanen dog en tid efter att han sugits upp och skadats i samband med att den  lidit uppsugen med häverten vid ett vattenbyte. I det 24-litersnano som dessa fiskar bebor vimlar det också  av yngel. Stammens överlevnad är kanske trots allt säkrad.

Ett annat köp blev en grupp om 10 stycken poecilia obscura, Seiva river , 2008, en liten guppyliknande levandefödare från Trinidad. De här fiskarna ser ut som små vildguppies och liknar mycket den viltform av poecilia reticulata som jag hade för något år sedan, som jag tyvärr inte längre har.

Obscurorna lever nu i ett mycket litet akvarium om 10-liter. Det kan med rätta uppfattas som alltför litet, men enligt uppgifter från en amerikansk akvaristisk hemsida, Chicago livebearer 
Society,  är det inte orimligt att hålla 20-30 djur i ett kar på om ca 20 liter ( 5 gallon). Tanken är dock att de ska  få mer utrymme inom kort.

Glödande ögon i mörkret....

I förrgår kom jag äntligen hem med en grupp deep blue tiger, 9 stycken närmare bestämt. Detta var i samband med en föreläsning jag höll för Örebro Akvarieklubb om walstadsakvarier, vilket var ett mycket trevligt arrangemang.

Räkorna kippade jag sedan in under några timmar efter hemkomsten till Västerås, långt efter midnatt. Djuren fick sitt nya hem i mitt 19 - liters, där några neoheterandria elegans och hyalellor fått sin hemvist sedan knappt två månader.

Akvariet är främst tänkt som ett estetiskt objekt, ett ganska klassiskt scape med ett röse av lavasten i mitten på vilket jag fäst olika bucephalandror samt spiky moss. Bottentäckare är hydroctyle tripartita - Japan. Där finns också några stängar  mayaca vandelli och hornsärv. 

Räkornas utseende är originellt. Den blåa nyans som deras kroppar har liknar den hos en natthimmel där något av det allra sista dagsljuset dröjer kvar. Det är mörkare än koboltblå. De lodräta linjer som gett räkorna epitetet "tiger" är osynliga på de flesta av dem. Djurens ögon lyser dock upp deras mörka gestalter med en gulorange lyster. Räkornas skal glänser när ljuset träffar det i rätt vinkel. Det är en mycket vacker odlingsform av caridina cantonensis, som också var tämligen dyr att köpa.  Utan arvodet jag fick för föreläsningen hade nog köpet uteblivit för tillfället.

På ett sätt kanske räkorna var en estetisk missräkning då deras mörka färger gör dem svåra att upptäcka. Men ofta är det deras ljusa ögon som förråder deras närvaro. Jag har sett sju som mest samtidigt som mest efter idogt spanande bland växter, stenar och ormhasselkvistar.
Men jag är nöjd. Räkornas  originella utseende och färg är något alldeles särskilt, även om min femåriga guddotter menade att "det såg ut som en gummiräka" när jag visade henne en bild tidigare idag. Kanske är det något lite "onaturligt" över dem?  Räkor ska väl vara röda?

Av allt att döma verkar de två första dygnen ha gått bra i akvariet. Räkorna äter på botten, man ser dem ibland förflytta sig simmande och de gulaktiga ögonen lyser här och där från skuggor och mörka prång.

Ikväll hittade jag tyvärr en död räka i rötterna till en bucephalandra. Lite oroande måste jag erkänna att det var men att enstaka djur inte klarar acklimatiseringen kanske inte är så förvånande. Jag gjorde ett litet vattenbyte för säkerhets skull och hoppas att övriga djur mår bra. Det verkar så av allt att döma vad jag har kunnat se.

Naturligtvis hoppas jag att räkorna ska trivas så bra att de ger upphov till en talrik avkomma likt de crystal red som frodas i akvariet intill.

Det är bara akvarierna som blivit fler...

Tålamod är en dygd heter det. Och mårtlighet....en som undervisat om etik på dagen borde leva som han lär. Men icke!

Jag blir sällan nöjd någon längre stund med mina akvarier. Utan det skulle nog intresset dala och vittra bort. Men att ständigt ändra, fippla och fixa är något som utan tvekan kan skapa fler problem än det löser. Jag minns mig själv som tonårsakvarist, otålig och föga mogen, köpande nya fiskar var och varannan vecka för att sedan klämma in dem i ett alldeles för litet akvarium bara för att...

Har det blivit så mycket annorlunda?  Jo, insikten om de ständiga köpen och ändringarnas nackdelar är jag fullt medveten om, men ibland....kanske alltid lite grand så glömmer jag det.

Mitt bucephalandraakvarium är ett bra exempel. De dyra och vackra plantorna lockar till flera inköp och skapar orsaker till att utveckla karets scape hela tiden. Den här veckan lade jag till en lavasten som placerades lutad mot den som finns i mitten av akvariet och som vilar på en annan sten på botten. Detta gjorde jag för att kunna fästa bucephalandra wavy leaf bättre. Hittills hade plantan legat på en av stenarna löst men det var inte tillfredsställande.

Därför limmande jag fast den med superlim på den främre sidan. Då såg jag att stenen trots allt såg trist naken ut...åtminstone såg mina ständigt felsökande ögon det så.

Ikväll flyttade jag därför några  bucephalandra motleyana - Bukit Kelam från mitt Burmaakvarium och limmade fast även dem på stenens vänstra sida och övre del. Naturligtvis såg jag att det fanns ännu en yta att täcka med växter...så kanske ett köp till...Visserligen har jag  fler motleyana men hur kul skulle det vara? Varför inte ytterligare någon annan art?

Eller...?

Ja, eller vad? Kanske bara låta det vara och hoppas att wavy leaf skjuter skott och växer fast på lavastenen och att det får ta sin tid? Det vore snyggt och sannolikt bäst för växten som tyvärr tappat en del blad men jag vet hur jag funkar....

Och det var inte det enda konststycket jag tog mig för ikväll.  Jag försökte hitta en plats i för en anubias nana i karet men gav upp när jag såg att alla hyfsade platser att fästa den redan var upptagna och att plantans form inte var riktigt sådan  jag hoppats att den skulle vara så den fick komma tillbaka till sin gamla plats.

Även ormhasselkvist med en vackert fastvuxen bucephalandra försökte jag hitta en vacker position för men det gick inte. Otåligheten hade tydligen grumlat mitt estetiska omdöme. Den hamnade istället i ett 32-liters akvarium som möjligen snart kommer att bli hemmet för något killipar. Jag ska ju bevars på auktion på söndag....

Eller....?

Nja, nu finns det ju andra saker som hänt. I akvariet, som tills nyligen bebotts av en trio betta edithae, finns nu åtta små yngel av poecilia obscura, den första kullen av de mycket unga fiskar jag fick i våras av en medlem i Uppsala Akvarieförening. Jag vill helst ha dem kvar, trots att obscurorna, åtminstone mina, mest ser ut som färglösa vildguppies...Så killisarna kanske får sig ett skrovmål om de nu inte istället hamnar i lokalen, i det fd limiaakvariet...
I 32-liters kunde man kanske ha crystal black med en fin gradering istället tillsammans med de små levandefödarna?

Och kanske kan det bli fler bucephalandror på roten i det akvariet också????

Nej, ingenting har nog hänt sedan mina tonår. Det är bara akvarierna som blivit fler...

Växtakvariets irrvägar

Kanske är mitt 54-liters växtakvarium på väg att hitta formen igen. Över sommaren,  efter en väl ambitiös ansning, då en hel del växter togs  bort, var det en skugga av de första månadernas relativa skönhet. Jag vetvmed mig mina begränsningar, jag är ingen och kommer inte att bli en "stor" aquascaper, men en period var variationen av färger och former bland växterna ett trevligt blickfång, något som också andra visade sin uppskattning av. Under sommaren såg det trist och fattigt ut. Nu är det på väg tillbaka.

Nya växter har köpts in.  En av mina favoriter, rotala walichii, är nu planterad i karets vänstra halva. I mitten finns ludwigia glandulosa, vars röda färger lyser upp detta parti av akvariet. Framför ludwigian, åter ett bestånd bacopa amplexicaulis och bakom den, till höger i bakgrunden, limnophila.  Stenarna,  svart kol, har byggts upp till ett röse i vilket jag stuckit ned tre plantor bucephalandra motleyana. Framför röset finns en tät matta av hydroctyle tripartita - Japan, som nu expanderar och hotar att slå ut staurogyne repens, som växer vid framrutan. Även marsilea hirsuta, i karets vänstra förgrund verkar växa hyggligt, även om den håller på att växa samman med resterna av den spiky moss, som nu tagits bort från akvariet.

Belysningen har utökats med ytterligae ett T5-rör, 24 w Sylvania Aquastar. Det ger 1,77 w/litern vilket den ljuskrävande ludwigian och rotala nog är särskilt glada över. 

Honungsguramihonan har tyvärr dött och endast tre Iriatherina werneri återstår. Igår iakttog jag dock att dessa, trådregnbågsfiskar, lekte i växtsnåren. Hanen följde en hon med knyckiga snabba rörelser samtidig som han i snabb takt färde upp och ned sina långa rygg- och bukfenor. Räkorna, röda rilis med blue jelly - rötter,  har blivit väldigt många under sommaren.

Akvariet ser nu bättre ut än på länge men riktigt nöjd är jag inte. Scapet saknar ännu så länge balans och rätt proportioner. Det återstår en del att göra.

Bucephalandrafeber!

Jag är smittad!  Bucephalandrafebern har slagit klorna i mig !

Bucephalandror är växter som härstammar från Indonesien, framför allt ön Kalimantan eller som den också är känd, Borneo.

Växterna i detta släkte är epifyter, dvs arter som växer på underlag som stenar, rötter och annat fast material. De är föga ljuskrävande och växer långsamt. De uppskattar strömmande vatten, sägs det. Deras krav är egentligen små, inte alldeles olika anubias. De är dock dyra att köpa då efterfrågan är större än tillgången. Att de växer så långsamt gör dem föga lönsamma att odla i större skala även om en och annan art tagits med bland de odlade av en del företag.

Jag har t.ex bucephalandra "wavy leaf" som odlas av Dennerle och som jag kommit över för ett ansenligt men ändå högt pris relativt sett.

Det är växternas estetiska företräden med varierande färger och former som tilltalar mig. Bladen hos en del arter, som bucephalandra velvet, är smala och vågiga i kanterna. Andra, som den nämnda "wavy leaf" är bredare. Färgerna varierar från grönt, oftast i mörkare nyanser till toner som skiftar i rött, blått och indigo. Det är mycket vackert!

Sen måste jag erkänna att bucephalandrornas "exklusivitet" gör dem lite extra tilltalande.  De är mycket väl värdiga "samlarobjekt".

Den första arten jag skaffade var bucephalandra motleyana - Bukit Kelam. Därefter följde b.kapuas mini, Nango taman, wavy leaf och velvet.  De finns nu spridda i några av mina mindre akvarier. 

Dock kan nog det 19 - liters nanoakvarium, som jag startade i somras, på sätt och vis kallas ett bucephalandra - kar.  Samtliga av de arter jag nämnde ovan finns i akvariet, fästa på lavastenar, träbitar eller fastklämda mellan stenarna.

I detta akvarium använder jag  hydroctyle tripartita - Japan som bottentäckare. Det är en lättskött och mycket vacker växt som inte kräver alltför mycket ljus eller Co2.  Bägge delar saknas i akvariet, åtminstone än så länge.

Tekniken består av en ledbelysning, Aquael Leddy 6 w - Plant, ett luftdrivet skumgummifilter och en doppvärmare. Jag göder med Tropicas grön växtnäring.

Tanken är att akvariet nu ska befolkas med räkor. Där finns redan en liten grupp Tiger teddies, neoheterandria elegans, en mycket liten sydamerikansk levandefödare som man knappt lägger märke till om man inte befinner sig alldeles intill akvariet. 

Walstadsburken lever vidare.

Hur har det gått med mitt definitivt minsta akvarium, walstadsburken på 3,6 liter?

Svaret måste nog sägas vara "växlande". I någon månad stod burken på min fönsterbräda i köket och där föll den lite i glömska.

Vattenpesten blommade och frodades och hyallellorna blev flera. Jag gjorde ingenting mer än hälla i vatten när det dunstat.

Sen kom sommarvärmen och jag mer eller mindre glömde bort burken.  Växterna sköt fart och burken blev allt mer en ogenomtränglig massa av växter. 

Förmodligen tog värmen död på en del av invånarna.  Två riliräkor överlevde trots allt och en hel del hyallellor. Jag flyttade burken till en mindre varm plats i mitt vardagsrum där den rätt snabbt verkade hitta en ny balans.

Jag ansade och lade undan en del av växterna som skulle vara nog till ett mindre akvarium. Jag planterade också ett litet bestånd hydroctyle tripartita - Japan och lade i lite mer grus över jordlagret i botten som rörts upp när jag ansade växterna.

Men livet kämpar vidare i denna mycket lilla värld under vatten. Några räklingar från växtakvariet fick flytta in för att göra de två överlevande riliräkorna  sällskap.

Sommarstiltje? Nja......

Ingenting har skrivits i bloggen nu i juli. Sommarstiltje? Nja, men jag har haft en trevlig månad med en hel massa olika aktiviteter. Cykelsemester i Uppland och att umgås med vänner och familj.

När det gäller hobbyn har bland annat följande hänt:

* 10-litersnanot har lagts ner och bytts ut mot ett dubbelt så stort. Det bebos nu av mina tiger teddies. Tanken är att där ska en grupp tigerräkor flytta in under hösten och kanske även några neocaridina. De blue jelly som fanns i 10-literskaret har antingen getts bort eller flyttat till växtakvariet. Blue jelly?  Nja, avkomlingarna är  röda rili räkor och jag har börjat ana att de blå och dessa står varandra genetiskt mycket nära.

* 112-litersakvariet har blivit ett renodlat SA-akvarium. Svärdbärararna, xiphophorus nezahualcoyotl, har flyttat till lokalen. I karet simmar nu i deras ställe en grupp segelfenstetror, crenuchus spilurus, samt några Amazon puffers, colomelus asselus, en sydamerikansk liten kulfisk. Det är pigga och aktiva små varelser som jag hoppas ska trivas. Tyvärr har de hittills inte visat någon större entusiasm inför det kosthållning jag hittills kunnat bistå dem med.

Bilderna visar segelfenstetror och det akvarium de bor i.

Microprojekt - minimala världar under vatten

För någon vecka sedan startade jag mitt senaste och minsta akvarieprojekt, en glasburk på 3,6 liter, som inretts efter walstadsmetoden. 

Burken står i solljuset i mitt köksfönster och växterna verkar trivas. Vattenpesten har blommat och hornsärven behöver snart ansas. Små vackra bubblor av syre som stiger från bladen indikerar att det produceras  Co2 och att det finns ljus och näring i tillräcklig mängd.

Burkens invånare har blivit fler. Nya små dafnier sprätter omkring i vattnet och hyallellorna ses simma eller kila runt på botten bland gruskorn, stora som klippblock i deras lilla värld.

Uppenbarligen verkar walstadsmetoden fungera också i det mycket lilla formatet. Det är ingen nyhet för den som läst och hört sig för, men det är spännande att se hur det enkelt kan förverkligas i på en dammig köksfönsterbräda. 

Från low tech till " no tech "

Ingenting kan stå stilla. Nya projekt och idéer dyker upp. Ikväll gjorde jag i ordning en 3,6 liters glasburk till ett Walstadsakvarium i miniatyrformat.
Jordbotten, växter och solljus ska göra jobbet är det tänkt. Invånarna kommer att utgöras av en grupp hyallella azteca, mexikanska märlkräftor och några daphnier. Jag hoppas att bägge arterna skall klara sig så bra att de kan användas som foderdjur till fiskarna.

Växterna består av vattenpest, hornsärv och cryptocoryne wendtii.

Små grå och dyrbara

De ser egentligen inte mycket ut för världen dario hysignon - honorna. De är små och gråbruna och är minst sagt oansenliga om man jämför med de vackert purpurröda hanarna.

Nu finns äntligen fler honor av arten i mitt köksakvarium, som är ett artakvarium för dario hysignon. Fiskarna kunde jag köpa för ett bra pris på Lustgården Zoo i Eskilstuna tidigare ikväll.

Således finns en komplett grupp av arten även om jag undrar om jag möjligen kan bli tvungen att flytta en av hanarna om det blir alltför rörigt i karet. Det finns plats för honom om så skulle visa sig bli nödvändigt. 

Akvariet på 43 liter är inrett med rötter och ECS som bottensubstrat. Växterna består av ett par stora anubias barteri, vallisneria, vattenpest samt cryptocoryne wendtii. Där finns också rejält med javamossa och en del flytväxter.

Hur som helst är de två små grå nykomlingarna, sitt låga pris till trots, dyrbara fiskar. Dario hysignon är ingen vanlig art i handeln och förtjänar att få mer uppmärksamhet, precis som sina släktingar dario dario och dario "Black Tiger".

Rapport från två bortglömda kar

Det finns två akvarier som stått i skymundan en tid, åtminstone när det gäller inlägg i min blogg. Det handlar om 24-litersnanot och det lilla 10-litersakvariet,  som står intill det. Trots allt har det hänt lite i dem som kan vara värt att nämna.

Visserligen har båda karen förfallit något. Växterna har löpt amok och medan 24-litersnanot blivit till en tät djungel har det mindre karet allt mer kommit att domineras av sötvattenstång. Javamossan har blivit övervuxen och nästan obefintlig.

I 10-litersakvariet har neoheterandria elegans fått en del yngel. Fem vuxna mycket små fiskar har fått sällskap av sin avkomma, några näst intill osynliga yngel.
Blue Jelly - räkorna har dock blivit färre. Jag misstänker att några av de större kan ha dött av naturliga orsaker, men även att de kan ha fallit offer  för planaria. Dessa otrevliga bandmaskar har jag fört en ojämn kamp mot med hjälp av en fälla, men det har inte hjälpt.

Desto roligare är det att konstatera att en del av blue jelly - räkornas avkomlingar, som trots allt är rätt så talrika, är röda rilis. Några av dem har jag flyttat till växtakvariet,  där de blivit allt mer synliga. De övriga kommer jag delvis att ge bort till en kompis och de andra får nog följa sina äldre syskon. Det är tydligen också så att blue jelly står röd rili nära genetiskt, men hur sambandet ser ut vet jag inte.

I 24-litersnanot har crystal red blivit fler. Det är nu gott om räklingar i hela akvariet. De fem ursprungliga räkorna verkar ha trivts bra i akvariet eftersom samtliga lever.

Däremot återstår bara ett par pseudomugil gertrudae. Det är två av fiskarna jag köpte i Uppsala i februari. Varför tre av fiskarna dött vet jag inte. Kanske hade de med sig någon sjukdom, kanske har det förelegat någon för mig okänd miljöfaktor, som varit mindre fördelaktig för deras trevnad.

Hur som helst är det roligt att det gått bra med räkorna. Än så länge har jag dock inte sett några avkomlingar till blue dream,  men de finns säkert där, men att de är så små och så mörka till färgen att de ännu en tid kommer att vara osynliga.

Rom på en sten - hantelciklidernas första lek

Egentligen befinner sig mitt 275-litersakvarium i fritt fall. Alger frodas, botten, som består av biltemasand, är översållad med avfall och skräp, trots god filtrering. Fiskarna är för stora, de har alla passerat eller är runt 20 cm. De skulle behöva ett dubbelt så stort akvarium. Jag har till och med övervägt att sälja dem till någon som kan ta bättre vård om dem. Det var ett misstag kanske att köpa dem. Faktum är att jag snuddat vid tanken att lägga ned akvariet .

Men nu har det hänt saker, hantelcikliderna har lekt. De började med att jag iakttog hur de började gräva runt en mindre och rund sten. Dessförinnan hade ett dramatiskt spel tagit plats i akvariet. Det plaskade, slog och det levdes om. Jag tolkade det som tecken på frustration och stress och tänkte med tungt hjärta, att fiskarna verkligen hamnat på fel ställe. I själva verket skapade lekparet sitt revir och jagade undan de andra fiskarna.

I morse upptäckte jag först grävande och att en av fiskarna putsade på stenen. När jag kom hem igår, relativt sent på kvällen, satt där ett otal små ägg. Jag hade trott att stenen skulle vara alltför liten för dem, men tydligen inte.

Med stor frenesi håller de båda fiskarna undan andra akvarieinvånare. Till och med de taggiga ancistrusmalarna får veta att de lever, vilket är tur då dessa gärna ägnar sig åt att äta fiskrom som fästs vid stenar.

Det ska bli spännande att följa det som händer i akvariet och tänka ut hur jag ska kunna rädda åtminstone några av ynglen.