De små rariteternas akvarium...

Återigen kunde jag inte sätta stopp. Idag köpte jag ytterligare två arter av bucephalandra, dels Sintang och dels Theia blue. Inte heller kunde jag låta bli att  låta dem ta plats i två av mina akvarier.

Sintang hamnade i ett röse med kolsten i det 54-liters växtakvariet och Theia blue i 19-litersakvariet, där jag fäste plantorna vid en kvist av någorlunda tjock ormhassel.

Kanske är nu scapet lite väl överlastat i 19-litersakvariet. Det är nu fyllt med växter och djur. Faktum är att det är i det här lilla akvariet som jag samlat en del små dyrgripar.

Fiskarna består av en grupp neoheterandria elegans, Tiger Teddies, som är små levandefödare och de lägre djuren utgörs dels av hyallella azteca samt deep blue tiger-räkor.

De små levandefödarna har fått flera kullar med yngel sedan jag fick tag på dem för knappt ett år sedan genom en bytesaffär med en akvarist i Uppsala.

Räkorna köpte jag i samband med att jag föreläste i Örebro för drygt en månad sedan.  Till min stora glädje såg jag igår att en av räkorna nu bar på rom.

Men ändå är det nog bucephalandrorna som är akvariets viktigaste del. Dessa ganska exklusiva, vackra och inte alls billiga växter har blivit några stycken på ganska kort tid. Bara i 19-litersakvariet finns följande arter:

Bucephalandra motleyana - Bukit Kelam
Bucephalandra kapuas - mini
Bucephalandra brownie red
Bucephalandra sp. Theia red
Bucephalandra sp. Theia blue
Bucephalandra velvet
Bucephalandra Nango taman
Bucephalandra sp. Wavy leaf

Kanske har akvariet nu nått en punkt där  mer inredning och fler växter inte tillför något positivt. Oordning och överlastning är inte långt borta, men växterna är vackra även om de kanske döljer en del av sin skönhet som dock försvinner i det kaos som smyger sig på oss.

Usel akvaristik!

Vilka avarter inom hobbyn är mest skällda på olika internetforum och Facebook-grupper?
Stora fiskar i små akvarier, folk som köper fiskar de inte vet något om, akvariefiskar med ett starkt deformerat, "sönderavlat" utseende och  hybridfiskar, är några områden som tas upp och det med rätta.

Även vad som anses vara god smak finns det, förstås, starka åsikter om. Personligen är jag relativt liberal i denna fråga. Jag vill inte döma ut någon p.g.a en smula "märkliga" uppfattningar om vad som är estetiskt tilltalande, men jag skulle inte heller inreda mina kr hur som helst. Jag eftersträvar det "naturlika" och undviker prydnader av plast, keramik etc om det kan undvikas, vilket inte är så svårt. Attiraljer som malgrottor gömmer man lämpligen. Här ser den uppmärksamme läsaren att jag skrev "man", vilket antyder att jag helst skulle vilja att min egen smak vore allmän. Ordet "man" används när man talar om något i generella termer.  Jag är alltså inte helt konsekvent. Nog har även jag åsikter som i viss mån vill "föreskriva" även för andra hur de bör göra. Går någon fri från detta?  Vore det ens lämpligt? Kanske inte. 

Men plastmonster, glittriga drakar och skyltar med "No fishing" tycker jag inte per automatik gör någon till en dålig akvarist. Det dåliga består nog snarare i hur man hanterar de levande varelser man enbart för sin  egen skull givit sig rätten att hålla inspärrade i mer eller mindre trånga glasburar. 

Det fenomen, kopplat till detta, man oftast ser upprörda kommentarer om, är ofoget med stora fiskar i små akvarier, som stora guldfiskar i 60 - liters akvarier eller påfågelciklider i något som mest liknar en glasburk, för att ta till en retorisk överdrift. Detta är förstås berättigat och viktigt att påtala och diskutera. De djur vi håller för vårt eget höga nöjes skull är inga ting, inga leksaker eller enbart prydnader. De förtjänar respekt och det utrymme de behöver för att kunna uppträda naturligt.

Och så till det här inläggets egentliga poäng. Jag erkänner mig skyldig!  Jag är inget dygdemönster. Det jag framför allt tänker på är hur mina poecilia obscura, Seiva river, tillbringar sina liv hemma hos mig. Arten är en liten och mycket nära släkting till guppy och kommer från dem karibiska ön Trinidad. Jag hade inte planerat köpet och lät därför de stackars djuren, som det heter, tillfälligt bo i ett minimalt walstadsakvarium på 10-liter som egentligen var tänkt till en mindre grupp räkor. Fiskarna har väl hittills verkat må bra, de har ätit piggt simmat omkring i sin ytterst lilla värld under vatten.

Det är inget vidare att handla emot sina egentliga övertygelser. Då försöker man på olika sätt rättfärdiga sitt handlande. Jag hittade också argument på den amerikanska sajten "Chicago livebearer Society, att en grupp på 20- 30 poecilia obscura mycket väl kan hållas i ett akvarium på 5 gallons, dvs. ca 20 liter. Det antal jag håller är ungefär 10 vuxna djur, men där finns nu också en kull med snabbväxande yngel. Akvariet är välplanterat med limnophila sessilflora och hydroctyle tripartita - Japan, arter som snabbt borde kunna ta vara på åtminstone en del ammonium och nitrat. Frågan är dock om den stora populationen fisk och mikroorganismerna i jordbotten hinner hålla jämna steg. Jag vet inte. Av den anledningen, för att gynna de senare, har jag sett till att det lilla karet har en viss ytrörelse med hjälp av en syresten.

Tyvärr verkar fiskarna nu också mindre alerta än de gjorde i början av de tre veckor jag haft dem. Kanske står det inte riktigt bra till i karet.

Jag vill inte bidra till den usla akvaristik som med rätta skälls i forumen på nätet. Jag tänker därför så fort jag kan ordna en bättre möjlighet för obscurorna. De kommer att få flytta till det något större akvarium som nu bebos av några chromaphyosemion bivittatum, vilka jag antingen tänker sälja eller låta flytta till lokalen. Sen gäller det att försöka hålla antalet obscuror nere. Jag måste sälja, skänka eller sprida ut dem bland i mina akvarier.

Till sist så tror jag att den här situationen uppstått hos aldrig så "seriösa" akvarister, oavsett vad de själva egentligen vill medge.  

Dålig akvaristik...egentligen

Jag har i det närmaste glömt bort walstadsburken, en ganska vidrig tingest på 3,6 liter, vilken varje kunnig akvarist borde döma ut som oduglig och för liten att bebos av levande varelser.

Den står där mellan 24-litersnanot, med sina dvärgtandkarpar och crystal red och 19-litersakvariet med tiger teddies och deep blue tiger-räkor.  Vattnet i den har dunstat och slingorna av vattenpest har växt och förvandlat walstadsburken till en oformlig röra i grönt.

Det borde kanske ha tagit död på de neocaridina davidi, röda riliräkor och dåligt utfärgade blue jelly, kan man tycka. Jag har matat varje dag och förhållandevis rikligt. Egentligen borde vattenkvaliteten ha blivit så usel att både räkorna och burkens talrikaste population, den av hyallella azteca, borde ha lidit allvarliga förluster i en ekologisk katastrof i "pico-format".

Inget av detta har dock inträffat. Hyallellorna lever och har blivit fler vilket också riliräkorna blivit utan att jag märkt det. Idag såg jag ytterligare en  davidi - hona med  rom.

Kanske bevisar detta ingenting. Neocaridina är härdiga varelser, det är allmänt känt, men jag kan inte låta bli att fråga mig om inte det stödjer tanken att walstadsmetoden fungerar bra även i mycket små behållare.

Vägen tillbaka...

Kanske håller mitt 54-liters växtakvarium på att åter hitta tillbaka till ett vackrare utseende?

Jag upptäckte att det stora bestånd av hydroctyle tripartita - Japan höll på att växa över sina breddar och insåg att det var vad jag borde låta den göra. Därför tog jag upp en del plantor staurogyne repens som höll på att täckas av den klöverliknande hydroctylen. Istället delade jag upp denna i flera bitar som jag planterade i förgrunden till akvariet.

Jag har också ersatt ludwigia glandulosa med en släkting till denna, l. palustris, som är sprödare men också blir vackert röd under rätt förutsättningar. Den anses dock vara mer lättskött än sin släkting.

Ett nytillskott bland mina akvarier är ett 10 - liters Walstadsakvarium med Limnophila heterophylla samt hydroctyle tripartita - Japan. Där simmar nu en grupp poecilia obscura - Seiva river Trinidad, 2008. Det är tänkt som ett tillfälligt hem. Populationen  består nu också av yngel som växer snabbt. De behöver mycket snart mer utrymme, vilket de de också kan komma att få om jag lyckas avyttra min grupp av Chromaphyosemion bivittatum, något jag snart hoppas kunna göra.