Österns "apistogrammor"

Nej, det finns inga apistogrammor med naturlig hemhörighet någon annanstans än i Sydamerika. Jag skriver inte heller om någon ciklid, utan något helt annat, nämligen en badid, en representant för familjen badidae.

Den fisk jag tänker på är den lilla vackra scharlakansbadisen,  dario dario, som hör hemma i Sydasien, i Indien, Bangladesh, Burma och rent av i Bhutan.  Och viss liknar den en liten dvärgciklid med betoning på liten, då den inte bli mycket mer än två centimeter.

I torsdags köpte jag en grupp om tre fiskar från Zoohoo på Bäckby i Västerås. Jag har haft arten förut,  vilket gick dåligt eftersom de delade akvarium med större och tuffare arter, som påfågelgobyn. De dog inom en månad. Emellertid ville jag inte ge upp försöken med arten, så när den dök upp så köpte jag en mindre grupp.

Dessa bor nu i mitt low tech på 32 liter tillsammans med dvärgtandkarparna och mekongrisfiskarna. Åtminstone på detta sätt är de bättre ute än vad deras artfränder var tidigt i våras. Små är de och små är deras grannar. Akvariet må vara litet men det lär räcka utmärkt väl för en hane och två honor. Det är fullt med växter och inrett med en rot, lite ormhassel och stenar. Det finns gömställen och tänkbara lekplatser.

Darion är revirhållare och mer än en hane i ett litet akvarium avråds det ifrån. Jag ska dock vara ärlig med att jag inte är säker på könsfördelningen. De två mindre utfärgade fiskarna kan vara hanar med lite färg. De har nämligen visat tendenser till revirstridsbeteenden mot varandra, men det kan också vara ett uppträdande som hänger samman med spelet mellan honor och hanar. Det  lär visa sig.

Dariona är ett välkommet och färgrikt inslag i ett annars brungråaktigt akvarium, där de silverfärgade risfiskarna blivit allt färre, sju stycken är de nu. Emellertid tycker jag att scharlakansbadisens färger inte riktigt kommer till sin rätt i det gulaktiga ljuset från Sylvania Daylight - röret.  Kanske borde jag byta ut det mot ett mer rödaktigt? Det finns 14 W-rör av Aqua Glo och det är nog de enda som kan komma i fråga, eftersom utbudet på lysrör av det w - talet är mycket begränsat.

Jag har även bytt ut javamossan mot en mossboll,  som placerats på mossans gamla plats. Hornsärvens,  rotalans och hygrophilans ljusgröna färgnyanser är också lite monotona. Jag vill vidareutveckla akvariet mot större variation. Kanske borde jag byta ut lite av hornsärven mot någon rödaktig stängelväxt, som ludwigia repens eller grandulosa?

Dariogruppen har inte visat någon större matlust vid utfodringen, men de söker och finner föda  på akvariets botten. Fiskarna i akvariet får frysta cyclops som huvudpersonen,  men de får också grindalmask några gånger i veckan.

Jag behöver räkor!

Den passion för räkor av släktena  caridina och neocaridina fanns inte när jag var akvarist på 80- och 90-talet. Visserligen kunde man hitta sk akvarieräkor då och då i akvarieaffärerna men det var knappast ännu en ny gren av den akvaristiska hobbyn.

När jag återkom till akvarist oken visade det sig att räkor blivit något stort, jämförbart med ciklidet eller killis. Självfallet ville jag pröva på detta när jag återkom till hobbyn, men jag fångades aldrig av den för mig nya grenen av hobbyn. Räkor var erbarmligt trista var min slutsats.

Bara för någon dag sedan slog det mig dock att jag hade behov av räkor i mitt 32-liters med dvärgtandkarpar, risfiskar och dario. Jag iakttog att en massa skräp hamnat en rot mitt i akvariet, vilket såg missprydande ut. Jag tänkte också på de mekongrisfiskar som dessvärre dött i snabb takt efter att jag köpt dem i mitten av augusti i år. Kanske är dessa fiskar särskilt känsliga?

Räkor skulle kunna ta hand om avfallet. De behövs. Jag har fyra akvarier av mindre format, där det skulle kunna behövas avfallsarbetare.

Att dagens akvarieräkor ofta är vacker är ingen nackdel. De kan lysa upp och skapa kontrastverkan mot övriga färger i akvariet.

Crystal red och black, blue jelly och White Pearl är några av de arter och varianter som skulle kunna vara aktuella. Amanoräkor är ytterligare en art som skulle kunna komma på fråga. Jag ska fundera en del över detta framöver.

Mekongrisfiskar, svårare än man kan tro

Av mekongrisfiskarna är det inte många kvar nu. Av ursprungligen 16 fiskar finns 6-7 kvar i livet efter en månad. Det är trist men kanske är det inget att förundra sig över. Enligt en del källor är det, som det uttrycks på engelska Wikipedia, "svårt men inte omöjligt" att hålla arten. Uppenbarligen är den känslig. Jag har dålig koll på vattenvärdena i det 32-liters low tech som risfiskarna delar med dvärgtandkarparna, men det är inte omöjligt att något gått snett där.
Man skulle kunna invända att de små levandefödarna inte drabbats av någon motsvarande massdöd, men heterandria formosa är å sin sida en mycket härdig och lättskött art. Om värdena inte är extrema, så klarar de det mesta.

Jag hoppas att de små fiskarnas frånfällen nu stannat upp och att de mest motståndskraftiga djuren kommer att överleva. De verkar pigga och alerta och jagar varandra emellanåt.

På bilden nedan kan man se hur akvariet såg ut i lördags efter Akvarieträffen i Stockholm. Jag vann en del växter på lotteri och bytte till mig glossostigma. Det var mycket svårt att plantera växten så att den var väl förankrad i bottensubstrat ett och lösa och gula blad flöt hela tiden upp. Jag tröttnade till sist och tog bort växten och lade tillbaka javamossan i förgrunden. Glossostigma satte jag ned i killiakvariet i köket, där jag lyckades gräva ned den. Antagligen är ljuset och tillgången till föda otillräckliga. Hur det utvecklas blir en fråga att undersöka den kommande tiden.

Än finns det hopp!

Mitt 112-litersakvarium har varit igång i lite mer än ett år. Det har i stort sett fungerat bra, även om gruppen med nezasvärdbärare, xiphophorus nezhualcoyotl,  verkade gå ett sorgligt öde till mötes.

Endast en av de ursprungliga fyra fiskarna, som köptes vid Örebroauktionen hösten 2014, är ännu vid liv. De övriga tynande bort under våren  och sommaren. Jag vet inte varför. Någon form av inre parasit var det nog i kombination med att akvariet under en period inte sköttes så bra, få jag lät det växa igen och cirkulationen från filtret blev minimal. De här fiskarna, liksom andra svärdbärare, älskar syrerika friska vatten. Kanske gjorde detta dem särskilt  känsliga för sjukdomar.

Förutom honan överlevde också tre ungfiskar. Det var omöjligt att se vilket kön de har till alldeles nyligen. Det är två hanar och en hona. Med andra ord har jag två par, i alla fall inom kort när de är könsmogna.

De två små hanarna är lätt urskiljas med sina gonopodier och en första antydan till svärd. De är också mer satta i kroppen än den hane som dog, som hela tiden var slank och mycket elegant. Ungfiskar har inte alls samma grace men är oerhört livliga, pigga och omöjliga att fånga på bild. Än finns det hopp om att de här vackra mexikanska ungfödarna kan ge upphov till en stor avkomma i flera generationer.

Ikväll anade jag växterna ordentligt i akvariet. Hornsärven flyttade jag till köksakvariet och vallisnerian lät jag klippa ned. Stora mängder andmat håvade in och slängdes tillsammans med många plantor frogbit.

Det finns en hel del att åtgärda i akvariet vad det lider.  Vallisnerian måste rensas ur och delvis bytas ut mot andra arter. Det blir ett projekt för hösten. Frågan när akvariet ska finna sin form?

En förmiddag med Oliver Knott - out of the box!

Igår deltog över hundra akvarister vid den stora Akvarieträffen på Skånska gruvan på Djurgården i Stockholm, som anordnats av de flesta av Mälardalens akvarieföreningar, bland annat av oss i Västra Aros Akvarieförening, VAAF. Bland flera intressanta föreläsningar om fångstresor till Indonesien och Amazonas och om Tanganyikasjön var en given höjdpunkt redan dagens förta programpunkt, en föreläsning med den tyske aquascapern Oliver Knott.

Knott inredde ett akvarium live, ett Optiwhite-kar på 250 liter. Det var intressant att följa hantverket som gick förvånansvärt fort, samtidigt som han kommenterade vad han gjorde.
Det är förstås omöjligt att återge I detalj vad Knott sade och gjorde men en del idéer och insikter om hur man kan inreda ett akvarium ska jag ändå försöka berätta om.

För det första lade jag märke till hur han byggde upp akvariets botten, med stora mängder soil högt upp mot den bakrutan på akvariet som sedan slutade ned något mot karets högra del från betraktarens sida. Den höga vallen av bottensubstrat stadgade därefter Knott upp med några svarta kolstenar, ett material han var mycket frikostig med. Ett sorts "kustlinje" av svarta klippor började bildas i en nedåtgående "rörelse" mot akvariets högra del med små öppna sprickor och springor där man kunde se bottenmaterialets brunaktiga färger. Till sist placerades några riktigt stora och tunga kolstenar ovanpå den övre delen av vallen mot akvariets baksida.

Knott borstade därefter bort rester av soil från akvariets förgrund och fyllde denna därefter med vit sand, vilken också fick  täcka delar av höjden mot akvariets baksida. Sedan började han att plantera växter, endast lågväxande arter, bland annat två arter av hemianthus (hc och Montecarlo) i de otäckta sprickorna i vallen.

Det hela blev förstås, fast idén egentligen var rätt så enkel, effektfullt. Knott hade på knappt två timmar skapat en illusion av ett dramatiskt landskap som han kallade "Viking Beach".  

Så långt en beskrivning av vad Knott gjorde. Men vad kom jag fram till?

För det första att jag nog underskattat hardscapets betydelse för att ge ett akvarium struktur och för att inte säga kraft. Jag älskar växter och har ofta formligen "öst på" med dem, vilket, eftersom jag ibland är slarvig med att ansa dem resulterar i ett växtkaos. Akvariet tappar formen och blir till sist fult. Att ändra balansen mellan hardscape och växter är något jag måste fundera över mer i framtiden.

För det andra såg jag, vilket jag förstås egentligen visste, att kontraster skapar skärpa och djup. Jag har alltid använt en typ av bottensubstrat bortsett från i mina Walstadsakvarier. Här såg jag att flera lager kan ha goda estetiska effekter. Den vita sanden och de svarta stenarna var en både enkel och mycket vacker lösning. Att bygga upp botten högt mot akvariets bakre ruta skapar också möjligheter.

För det tredje kan det vara en god idé att lämna konventionella idéer om inredning bakom sig ibland.  Att placera stora "klippblock" högt upp i ett akvarium är en sådan idé. Jag hade inte kommit på den tanken ens, utan hade istället förmodligen placerat det i mitten och långt ned, som ett sorts grundval och blickfång i akvariet. Men naturen är inte logisk på det sättet och har man intentionen att akvariets inredning ska likna ett stycke natur såväl under som över vattenytan, så måste man tillåta okonventionella tankar och lösningar.

En av mina kompisar i VAAF passade på att prata lite med Knott efter föreläsningen och berättade att han gett rådet att våga och att tänka "out of the box" och det kanske är det viktigaste att ta med sig och att in i det ta med sig sin egen smak och sina egna idéer.

Så mycket snyggare....om jag får säga så

Något saknades i mitt 32-liters low tech. Vad? Grönskan var ymnig och fiskbeståndet komplett. Något var det med karets struktur. En grön massa, ett rätt typiskt tillstånd för mina akvarier. Jag har ofta underskattat betydelsen av ett snyggt hard  scape.

En kvist ormhassel som lagts över roten och stenarna i akvariets centrala del blev svaret. Den gjorde att karet fick mer struktur och form. Av detta måste jag ta lärdom....för det blev så mycket snyggare, om jag nu får säga så..,

Även 24-litersnanot har fått en uppfräschning. Algkrisen verkar vara över sedan jag drog ned på belysningstiden och slutade med pmdd. Dock tappade akvariet en del av sin charm när en del växter började ruttna. Dessbättre verkar detta ha upphört men att karet fått sig en törn kunde man fram tills nu inte betvivla.

Jag flyttade ihop rotala nanjenshan i akvariets vänstra del och planterade om ludwigia muelleri längs den högra kortsidan. Framför rotalan planterade jag istället ett bestånd ludwigia grandulosa, dels toppskott som jag hämtat från ett av mina 54-literskar och dels nya växter som köptes tidigare i veckan. Några ormhasselkvistar och en liten terracottakruka lades också ned som en grotta och gömställen åt fiskarna. Det ser bättre ut, men än så länge ser det en aning provisoriskt ut. Akvariet har ännu inte riktigt, efter ca två månader, funnit sin form.

Processerna går vidare....

Akvariet som lever sitt eget liv

Det händer, som bekant, att akvarier inte riktigt rättar sig efter våra förhoppningar eller ens ansträngningar. Mitt 54-literskar med påfågelgobies och pseudomugil furcatus är ett sådant.
Jag hade hoppats att Det skulle bli ett vackert Växtakvarium med många arter och som skulle domineras av olika stängelväxter i olika nyanser av grönt och rött.

Försöket med stängelväxterna fungerade inte, inte ens med de enklaste. Brist på näring i form av pmdd saknades inte och inte heller Co2 eller easycarbo. Inte ens hygrophila polysperma trivdes.
Till sist återstod bara en allt tätare matta av javaormbunkar,  som halvt flytande och halvt fastvuxen vid stenar och rötter, helt kommit att dominera akvariet.

Jag bestämde mig då för att acceptera läget, för akvariet såg ju inte allt för illa ut vid närmare eftertanke.

Akvariets befolkning utökades under slutet av sommaren med ytterligare fem pseudomugil furcatus, varav en tyvärr hittades död inuti filtret bara någon dag efter att de koppats in. Nu simmar nio gulskimrande fiskar med närmast självlysande blå ögon bland ormbunkarna.

Ett udda inslag i akvariet är också en ensam hona av nanochromis transvestitus, som jag hittade olyckligt simmande med  några fjärilsciklider på Arken Zoo. Den lilla cikliden är förvisso av västafrikanskt ursprung, men verkar trivas bra ihop med sina nyaguineanska grannar. Lätt aggressiv och egensinnig är hon, men har vuxit och färgat ut bra.

Det jag hoppas nu är att akvariet, som om några månader varit igång i två år, funnit en form det kan behålla under lång tid framöver. Det blev inte som det var tänkt men det utvecklades mot något annat men ändå tilltalande.