En räddningsaktion - sajicaynglen i säkerhet

Mina sajica-ciklider har nu frisimmande yngel igen. Det är deras fjärde kull på fem månader.  Tyvärr har inga överlevt från de tidigare pga glupska "grannar", en eldbuksciklid och ett en stor grupp ameca splendens.

Ikväll beslöt jag att göra ett försök att rädda en del av kullen. Jag sög upp ynglen med hjälp av en hävert och hällde sedan tillbaka dem i en yngelbur som egentligen är avsedd för levandefödare. Tanken är att detta ska vara ett tillfälligt arrangemang.  Redan imorgon, innan det är dags att börja nyårsfirandet, tänker jag föra över dem till en förvaringslåda på ca 10 liter. Där får de stanna tills jag har en bättre lösning.

Hur reagerade då de vuxna fiskarna på att jag omhändertagit deras små? Honan försvann snabbt iväg med återstoden av kullen bakom rötterna i akvariets bakre del. Hanen blev däremot helt förtvivlad när han insåg att han inte kunde föra de räddade ynglen till de övriga. Han såg dem i yngelburen och försökte ta dem i munnen för att flytta dem till yngelstimmet, men det förgäves. Med en oerhört vrede och förtvivlan försökte han under tiden också att hålla undan andra fiskar från den skyddade avkomman. Att detta inte kan få fortgå är självklart,  också det är en anledning till att låta ynglen få en tillfällig bostad i förvaringslådan. Förhoppningsvis ska det nu äntligen bli möjligt att dra upp åtminstone några eller ialla något yngel till vuxen ålder. Antagligen får de senare flytta till något av akvarierna i lokalen.

Fem små yngel...

Ikväll kunde jag se fem stycken mycket små nykläckta rivulus rubropunctatus simma i den lilla plastlåda, som jag lade de romkorn somjag hittade i lekmoppen igår. Ytterligare 9 romkorn hittades vid kvällens genomgång av den nya lekmopp som sattes ned i akvariet igår.
Det här börjar bli riktigt roligt!

Lekmoppen vittjad för första gången

Hittat 12 romkorn från mina rivulus rubropunctatus, samtliga mögelfria. Har placerat dem i en liten plastlåda med vatten från odlingsakvariet. Vattenbyte ska ske varje dag. Ska bli spännande att följa utvecklingen.

Har inte sett till något yngel i akvariet idag, men det som jag tidigare sett var mycket litet, så det kan uppehålla sig var som helst i akvariet. Har bättre koll på vad som händer i plastburken med rom.

Rubropunctatus-parets första yngel

Igår kväll, när jag av en händelse lyfte på lysrampslocket till det 32-liters akvarium, som bebos av ett par rivulus (cynodonichtys) rubropunctatus,  fick jag syn på ett litet yngel, några få millimeter stort, som avtecknade sig mot ett blad nymphoides taiwanensis nära vattenytan.

Att hitta yngel är väl ingenting särskilt oväntat om man sysslar med såväl levandefödand som äggläggande tandkarpar,  men eftersom jag bara bevittnat en enda lek och faktiskt oroat mig över de vuxna fiskarnas hälsa, så var upptäckten både rolig och uppmuntrande. Uppenbarligen har mina fiskar trivts och mått tillräckligt bra för att föröka sig.

Den här centralamerikanska rivulus-arten, har jag efter ett par veckors tid, insettt har ett särpräglat kynne, som den delar med andra arter i släktet,  och det är ett något "flegmatiskt" temperament. Fiskarna är ganska "sega" av sig, de står gärna stilla och det länge. Ofta hittar man dem strax vid vattenytan och inte så sällan nära botten, gömda bland växter, stenar och rötter. Emellertid är de kraftfulla och snabba när de  behöver det. Inte ens vid matdags är de framfusiga, utan väntar på att fodret ska komma flytande eller simmande emot dem.

Fiskarnas akvarium är inte inrett som ett regelrätt odlingsakvarium,  utan ska vara en prydnad för rummet där det står. Växterna består av främst vattenpest, men där finns också bacopa compact, cryptocoryne wiliisi,  en liten anubias samt frogbit och några tynande vallisneriaplantor. En lekmopp av grön syntetgarn finns också, även om fiskarna, mig veterligt aldrig lekt i den. Några ägg har jag nämligen inte hittat där ännu.

Vattnet i akvariet är ca 25 grader, alltså egentligen ett par grader för varmt för fiskarnas långsiktiga välmåga. Ph ligger strax under 7, 6,8 om , man får tro de teststickor jag för tillfället har tillgång till.  Nitrithalten är försumlig. Ett något surare vatten vore nog att föredra, då många gjort iakttagelsen att ett surare vatten ger en bättre könsfördelning bland ynglen.

Fiskarna har främst utfodrats med fryst foder, vita mygglarver,  artemia och cyclops samt på senare tid en del levandefoder, inte minst bananflugor som fiskarna av allt att döma har uppskattat.

Ny kull på gång?

Länge hade hon varit till synes försvunnen när hob dök upp igen igår, betta rutilans-honan. Jag var övertygad om att hanens brutala uppträdande, hetsiga jakter och bett stressat lovet ur henne, men så visade det sig inte vara fallet.

Av allt att döma verkade honan till och med vara i hygglig kondition och åt med glädje vita levande mygglarver.  Fenorna var visserligen något sargade, men det verkade inte bekomma henne. Den rikliga vegetationen, limnophila och flytväxter, kvistarna och löven i det mörkbruna vattnet måste ha gjort det lätt för henne att hålla sig undan.

Nu på morgonen såg jag paret fridsamt simma bredvid varandra, hanen med mjuka rörelser, svängande med kroppen som för att omfamna honan. Inget skumbo kunde ses på ytan, så det verkar som om fiskarna valt att munruva ännu en gång. Detta är ju något utmärkande för betta rutilans, som både leker i skumbon, som de flesta bettaarter gör och munruvar, vilket någor färre arter i släktet gör.

Det ska bli spännande att se vad som händer. Fortfarande lever och växer en del yngel från den första kullen från början av november. 

De tappra sajicorna och en envis gobygubbe

I morse när jag tog mig en titt i mitt 275-literskar såg jag att mitt sajicapar hade rom igen, den här gången fäst på akvariets bakruta. För mindre än en månad sedan trodde jag inte ens att jag skulle ha två levande fiskar snart, eftersom både hanen och eldbuken utsatte den stackars honan för ständiga jakter och attacker. Som tur var klingade dessa trista beteenden av och allt återgick till det normala.  Nu finns det rom i karet igen. Roligt förstås men det lär bli svårt att klara ynglen med grälsjuka och hungriga grannar.

Påfågelsgobyerna verkar ha acklimatiserat sig bra. Redan under de första dagarna blev det lek. Rommen lades i en hålighet i filtrets baksida, där hanen nu envist och grinigt vakar över rommen. Frågan är hur länge han kommer att stanna där. Antagligen tills ynglen är frisimmande, vilket borde sme inom de närmste dagarna.

Gobysarna gör entré

Idag har jag varit till Djur-Hobby i Uppsala.  Jag blev rätt besviken. Många tomma akvarier, ett nästan lite ödsligt intryck. Mitt ärende i Uppsala var främst att köpa julklappar och att göra en utflykt.  Jag hoppades också kunna köpa levandefoder,  vita mygglarver. Inte heller det fanns...

Ni vet hur det är....man vill inte åka med "oförrättat" ärende, så jag kikade runt i karen. Det fanns plats för fiskar i ett av akvarierna hemma, det 54-liters som numera bebos av gröna  bågfenciklider och pygmépansarmalar.  Vad skulle kunna passa?

Egentligen ingenting! Någon liten ytlevande tetra eller någon annan sydamerikansk laxkarp vore det bästa, men inget av detta fanns. Killis? Nja...knappast passande alls, vare sig biotop eller beräffande beteendet.

Jag borde ha struntar i alltsammans,  men så fick jag syn på ett kar där det simmade påfågelsgobies (tateurndina ocellicauda), en fin lite smörbultssläkting från Nya Guinea. Lika tokigt som killis, men otåligheten tog över. Det blev ett ganska oöverlagt fisl köp, en chansning som måste betraktas som rätt så ogenomtänkt. 

Påfågelsgobyn är en liten fridsam fisk som  blir ca 6 cm. De uppskattar mjukt och till och med mycket mjukt vatten. De är sötvattensfiskar till skillnad mot många av sina släktingar, som lever i salt eller bräckt vatten. Påfågelsgobies skulle,  precis som vore fallet med många killis få, när det gäller vattnet, få goda levnadsbetingelser i mitt akvarium. Men där fanns de gröna bågfencikliderna och deras temperament.

Efter inkoppningen visade det sig att de små fiskarna visserligen snabbt blev oförskräckta och aktiva,  men att ciklidhanen uppfattade dem som besvärliga och därför jagade undan dem, när han väl begripit att de fanns
i karet. Men jakten är inte extrem. Den täta växtligheten erbjuder ett hyfsat skydd till gobysarna.

Frågan är om arrangemanget är tillfälligt eller om det är permanent. Jag tror att det förra är fallet. Kanske  borde någon av arterna flyttas till lokalen?

Jag tänker mig två alternativ:

1. Bågfencikliderna flyttar in i ameca-akvariet. 
2. Gobysarna flyttar in i akvarium nr 3 när det startas.

Blir till att fundera...:-)

Äntligen hemma?

Sannolikt har cynodonichtys rubropunctatus-paret äntligen kommit hem. De har börjat äta ordentligt, främst fryst foder men också bananflugor.  Deras beteende är dock inte av det mer framfusiga slaget,  utan de äter oftast det som flyter förbi i god ordning eller bit för bit när de sakta glider fram över botten på akvariet.

Nu inställer sig frågan, har de lekt och om så inte är fallet,  hur kan man få dem att göra det? Hittills har jag inte iakttagit att de gjort så.

Matvägrarnde dyrgripar?

Frågorna hopar sig när det gäller det par av cynodonichtys rubropunctatus som jag köpte i söndags på storauktionen i Uppsala.  Trots att det gått några dagar visar fiskarna ingen matlust. De har bjudits allt som funnits att tillgå; krillflingor,  fryst artemia, levande grindalmask och fryst vita mygglarver.

Fiskarnas beteende är vidare skyggt, trögt och innehåller föga dramatik. De står gärna stilla, håller sig undan och visar inte något synbart intresse för varandra. Hur ska man bedöma dessa centralamerikanska killis? Borde de inte vara acklimatiserade vid det här laget? Kommer de att börja äta eller tillhör de den trista typ av fiskar som långsamt tynar bort?

Akvariet de bebor är litet, 32 liter, har en botten bestående av jord och ett tunt lager rådasand.  Det är planterat med vattenpest,  cryptocoryne wiliisi,  nymphoides taiwanensis och lite vallisneria. Där finns en också en lekmopp gjord av grönt akrylgarn.  Ett litet motordrivet filter med en utökad filterkammare renar vattnet.

Temperaturen på vattnet är 25 grader,  gh ca 7, kh ca 6 och ph ligger under  strax under 7.

Jag avvaktar nog och avstår från att ägna akvariet alltför mycket uppmärksamhet några dagar. Kanske är fiskarnas acklimatiseringen ännu inte färdig?

Bland bågfenciklider och kvicka goodeider

54-liters, grön bågfensciklid och malar

Akvariet har i dagarna varit igång i ett år. I samband med Uppsala-auktionen sålde jag de yngel och ungfiskar av limia nigrofasciata som fram till dess bebott akvariet till en akvarist i Harbo.

Akvariet befolkas idag av ett par gröna bågfenciklider,  nannacara anomala,  samt några pygmépansarmalar och ancistrus. Växtligheten är ymnig till följd goda ljusförhållanden och bruk av Easycarbo och pmdd.

Ciklidparet har redan lekt en gång, men försöket misslyckades.  Fiskarna visar ett klart intresse för varandra, även om hanens ibland slår över till ren aggressivitet. Förhoppningsvis kommer de nu, då de dominerar akvariet ensamma, få bättre förutsättningar att lyckas ta hand om kommande kullar.

54-liters jordbottenakvarium, characodon lateralis Los Berros, Tocantinguppy

Characodon-trion verkar, efter drygt en månad, ha funnit sig väl till rätta. De smyger ofta omkring på botten i jakt på föda eller gör rusningar i akvariets hela längd. De är glupska och inte kräsna med maten. För tillfället får de främst spirulinaflingor, fryst artemia och krillflingor. Inslaget av fryst foder kommer att ökas den kommande tiden.

Fiskarna har börjat leka. Hanarna uppvaktar honan, ofta båda på samma gång, på ett sätt som ibland skulle kunna beskrivas som våldsamt. Fler honor vore därför bra. Tyvärr är arten svår att få tag på och de såldes inte på Uppsala-auktionen.  Förhoppningsvis går det att lösa på något vis framöver.