Amecornas nya hem

För bara en liten stund sedan kunde minst ett tjugotal, jag har aldrig räknat dem ordentligt, unga ameca splendens kunnat börja bekanta sig med sitt nya hem i ett 96-liters akvarium i VAAF:s lokaler. Det var verkligen på tiden för dessa pigga, livliga och ytterst temperamentsfulla fiskar, som vuxit snabbt sedan kullarna kastades av två honor i mitten av juni.

Fiskarna är ca 3 cm och ännu inte könsmogna men man kan redan se hanarnas karakteristiska gula kant på stjärtfenan.

Akvariets inredning är ytterst enkel, en rund rödbrun sten, några småstenar arrangerade i ett litet röse. Växterna består av hygrophila polysperma och corymbrosa, limnophila sessilflora, javamossa samt pogestemon octopus. Några plantor frogbit simmar på ytan.

Tanken är att amecorna ska få mera utrymme att växa till sig på. Hittills har de levt i ett ganska överbefolkat 54-liters där också deras föräldrar levat tills i början av juli, när de fick ett bättre anpassat boende i ett 275-literskar, som de numera delar med bland annat pansarmalar och ett par sajicaciklider. Om amecorna i lokalen får sällskap av några andra fiskar är inte självklart och om så sker kommer det att röra sig om antingen tillfälliga inhysningar eller eventuellt om några malar.

Tanken är att en del av de unga amecorna,efter att ha växt till sig något, ska avyttras på något sätt, bytas eller säljas på auktion. Förhoppningsvis kommer de att trivas väl i det något större akvarium som nu är deras hem.

Första karet i lokalen igång.

Igår startade jag det första akvariet, ett 96-liters, i VAAF:s lokaler. Använder grov rådasand som bottensubstrat. Växterna inskränker sig till två hygrophila, en corymbrosa och en polysperma. Det är snabbväxande plantor som snart ska kompletteras med andra.

Fiskarna, ungfiskar av ameca splendens, flyttar in i nästa vecka. Där får de mer utrymme att växa på än i det lilla 54-liters de hittills har bebott.

Det vimlar och kryllar igen

Nu finns det åter en stor mängd frisimmande sajicayngel i 275-literskaret. Det var väntat. Det strävsamma ciklidparet lekte för någon vecka sedan samtidigt som deras förra kull, de få som fortfarande återstod, fick ta hand om sig själva. Dessa små fiskar simmar nu omkring i akvariet, skygga och försiktiga, men allt oftare synliga. De är ca 1 cm och har börjat få samma T-liknande mönster som de vuxna fiskarna.

De nya ynglen kommer att bjudas på andra fodermöjligheter än deras äldre syskon. En artemiaodling står och brusar bredvid akvariet på golvet. Utmaningen består nu i att få ned födan till de små nykomlingarna. Förhoppningsvis ska det gå att dra upp flera fiskar från den här kullen.

Litet är vackert

Deras hem har fått en ny skepnad de senaste dagarna. Mer växter, mycket tätplanterade toppskott av limnophila sessilflora och några stjälkar bacopa. Musselblommor och frogbit på ytan. 15-20 liter, mycket litet mwd andra ord, knappast ett hem för fiskar egentligen, men för dvärgtandkarpar kan det fungera. Dessa mycket små fiskar är ibland knappt möjliga att urskilja i grönskan.  De är en av fiskvärldens minsta invånare, den sjunde minsta arten enligt vetenskapen.

Livets många former på jorden....en liten smal skepnad, mässingsfärgad  och med skarpskuren profil och ett svart band längs med kroppen. Dvärgtandkarpen, heterandria formosa,  en levandefödare från sydstaternas USA. Bland de flikbladiga växterna rör de sig. Ibland långsamt, uppstannande och så ett kort utfall mot någon, för mänskliga ögon, osynlig munsbit på ett av bladen, ibland snabbt pilande  mellan växterna.

Den sägs vara fredlig och det stämmer säkert, men hanarna jagar  varandra i de små skärmytslingar som uppstår. De kröker  på ryggen och ändrar färg, "bleknar", det svarta bandet blir mindre tydligt.

Det är en mycket liten värld, en värld att häpna en smula över. I varje bäck och på varje grässtrå urspelar sig små dramer. Alltsammans uppgår i naturens och själva tillvarons rikedom.

Jag kan förstå fascinationen många har för stora och färggranna fiskar men även litet och anspråkslöst kan vara nog så vackert.

Nu var det dags att stänga av pumpen!

Ikväll, i samband med att jag ansade växter i ett av mina akvarier, slog det mig att det kunde vara dags att ta tillvara växtöverskottet för att rycka upp dvärgtandkarparnas lilla enkla boning vars enda plantor hittills varit en klump javamossa samt en oöverskådlig mängd musselblommor och andmat.

Fiskarna har i stort sett bara visat tecken på att trivas. De har rört sig, små som de är, i revorna i mossan och bland rötterna till flytväxterna och ibland varit svåra att få syn på, där de letat efter föda.

Botten i akvariet består av tre lager, blomjord, fint grus och engelsk sjösten, ett arrangemang som gjort akvariet redo att när som helst omvandlas till ett walstadsakvarium. Hittills, pga höga nitrithalter för att gynna tillväxten av välgörande bakterier, hade en enkel luftpump hållit igång cirkulationen i karet.
Nu tog jag de ansade topparna av limnophila sessilflora och planterade dem i det lilla akvariets mitt, från kant till kant, samt planterade några rader med utlöpande skott av lileaopsis i förgrunden. Mossan lade jag i bakgrunden där också en för mig okänd finbladig växt som jag fätt av en zoo-handlare i Västerås. Andmaten och de flesta av  musselblommorna rensades bort för att ge mer ljus till de växter som planterats på botten. Förhoppningsvis, trots den ganska usla belysningen, kommer det att bli en förhållandvis hygglig tillväxt. Arrangemanget är tillfälligt tills det är dags för dvärgtandkarparna att ta över endlerhybridernas nuvarande akvarium.

Nu var det också dags att vara konsekvent och stänga av luftpumpen. Akvariets växter, botten, ljus och fiskar ska själva få göra jobbet eller rättare sagt, de kommer att ingå i ytterligare ett försök att få igång ett förhoppningsvis välfungerande low tech-akvarium.

Kanske kommer det inte att vara i drift så länge, men om det visar sig vara ett lyckosamt projekt kanske jag låter det vara och ställer undan akvariet med endlerhybriderna.

Fiskarna består idag av fem dvärgtandkarpar varav en är hona. En liten individ, som både jag och den person jag köpte dem av antogs vara en hona, har nu visat sig vara en hane. Fisken är utrustad med ett gonopodium som blivit alltmer synligt. Könsbalansen måste jämnas ut om det ska finnas den minsta chans att odla fram en egen stam. Nu verkar det dock som att jag inom några dagar kan komma att få tag på åtminstone en ny hona tack vare att en akvarist på besök i Malmö kan hjälpa mig att göra inköpet där.

Luftpumpen behöver jag till andra ändamål. Jag har, precis som många andra akvarieägare, börjat odla artemia. Den första kläckningen har gjorts och jag gav artemianauplierna till mina mindre akvariefiskar och yngel.  Självfallet fick även dvärgtandkarparna del av den nya läckerheten och jag kunde se hur fiskarna jagade efter kräftdjuren en lång stund i akvariet. 

Det första försökets tragik

I morse fanns inte längre apistogramma borellii-parets yngel kvar i akvariet. Honans beteende hade förändrats. Istället för att vaka över sina små simmade hon runt i akvariet. Hanen kom återigen fram och slog med stjärtfenan i vattnet med utspärrade fenor framför henne. Hon jagade inte blrt honom utan flydde istället undan. Vad hade hänt och varför?

Det är vanligt att apistogrammor äter upp sin första kull. Sannolikt var det vad som hade inträffat. Kullen var liten och det syntes dag för dag att den blivit mindre talrik. Om detta inträffar är det inte ovanligt att en hona äter sin avkomma för att lägga mer energi senare på en förhoppningsvis mer talrik och starkare avkomma. Att denna mekanism skulle aktiveras vid just den första kullen är inte märkligt då fiskarna då är oerfarna och oprövade yngelvårdare. Många romkorn går då till spillo.

Trist är det förstås att det som började så bra slutade på det här sättet, även om det inte var oväntat. Om allt går som det skall så kommer fiskarna igång igen lite längre fram. Förhoppningsvis är förutsättningarna bättre då.

Apistogramma borelliis första kull

Ikväll när jag kom hem från Ålandskryssningen hade äntligen de förväntade borellii-ynglen blivit synliga. Honan hade kommit fram med sin nu frisimmande kull. Många och små och ännu inte helt vana simmare rörde de sig i små språngliknande rörelser på botten. Nu hade honan kommit fram från gömställena hon haft de senaste veckorna. 

Yngelvården har visat sig ha roliga egenheter (?). Honan håller undan hanen och hanen jagar undan övriga fiskar.

En fodertablett, egentligen avsedd för pansarmalar mfl arter, blev den första föda jag släppte ned till de små nykomlingarna som verkade uppskatta maten. Artemia bör det bli kommande  vecka.

Kanske det första ynglet?

Apistogramma borellii-honan står och vakar bakom en sten i bakgrunden. Skygg, hungrig och oresonligt aggressiv är hon när hon gör sina plötsliga räder i akvariet för att hitta föda, jaga bort hanen och för att sedan plötsligt kvickt simma tillbaka till sitt gömställe.

Det är svårt att se vad som sker därbakom. Honan står stilla med buken snett mot stenen som döljs av en utbuktning i stenen. Är det där hennes avkomma finns?

Eller har jag alldeles misstagit mig? Gömmer hon sig för att det ganska ödsliga akvariet gör henne rädd? Där finns bara hanen och fyra endlerhybrider och några av deras yngel. Det är ju ett känt faktum att dessa dvärgciklider kan tolka frånvaron av små stimfiskar som att det föreligger fara. Kanske är endlerna för få för att skapa lugn i karet.

Men det var inte så de första dagarna. Honan var framme. Ett intensivt spel  mellan henne och hanen förekom hela tiden. Svängande stjärtfenor, häftiga rörelser, utfall men ingen verklig aggressivitet.  Sen försvann honan under en rot och dök fram bara för att jaga iväg hanen. Denne har dock inte  dragit sig undan trots att akvariet bara har få andra invånare. Kanske är sällskapet nog för att få honom att känna sig trygg. Skulle honan vara mer räddhågsen? Jag tror inte det.

Sent ikväll tyckte jag mig se hur honan plockade upp något litet som rörde sig från botten bakom stenen. Ett ännu inte frisimmande yngel som kommit på avvägar? Nykläckta avkommor kanske finns där bakom? Hur det är med den saken lär visa sig under kommande vecka. Möjligen har jag sett det första ynglet ikväll eller också såg jag bara vad jag ville se...Det mesta tyder dock på att honans beteende inte handlar om ren rädsla.  Hon vakar sannolikt över sina små....

Är jag nöjd? Både och!

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev om det största av mina akvarier.  Projekten är flera och mycket har gjorts den senaste månaden, då några kommentarer är nu på sin plats.

Är jag nöjd med 275-literskaret efter ca två månaders drift? Både och. Fiskarna verkar trivas. Såväl amecor som sajica-ciklider har förökat sig och simmar runt, jagar varandra och gräver i den fina sandbotten. Sajicaynglen ser nu ut som små upplagor av de vuxna fiskarna, även om de är spräckliga och ännu inte fått den t-liknande teckning som gett fiskarna deras engelska populärnamn, "t-bone cichlid".

Pansarmalarna, som fick lida mycket när sajicorna lekte, är nu hela tiden synliga på botten.  Samtliga fem lever och de skador som cikliderna åsamkade dem i fenorna håller på att läka. En av dem, den som råkade värst illa ut, miste nästan hela stjärtfenan.  Trots det simmar den snabbt omkring och söker föda på botten som de andra.

Också de flesta av växterna har utvecklats i rätt riktning. Amazonsvärdsplantan har vuxit till en mäktig planta. Cryptocorynerna, såväl diversen som wiliisi,  som drabbades av en märklig åkomma redan efter ett par veckor,  som yttradecsig då att bladen upplöstes och lossnade, håller på att återhämta sig. Nya blad växer ut. Vackra är de ännu inte men de kommer säkert att bli det. Det har också visat sig att den gamla erfarenheten att cryptocoryner kommer igen om man låter plantan vara.  Rötterna förblir ofta sunda även om plantan är sjuk. Att vegetationen utvecklats positivt borde bero på bra ljusförhållanden och gödning i form av pmdd och dagliga doser med Easycarbo.  

Det låter alltså som ett medelstort akvarium som börjat hitta sin form, efter de inledande barnsjukdomarna. Jag är rätt så nöjd, men ändå så finns det saker som kunde vara bättre.

1. Ljuset - Använder två T8-rör. Ett Osram Fluora och ett Power Glo. Akvariet får därför en märkligt dov färg, brunaktig. Jag skulle vilja ha ett klarare, kallare och mer dagsljusliknande ljus. Letar efter lösning.

2. Fiskarna är för många. Amecorna har fått yngel. Gruppen består säkert av ett tjugotal individer. Fiskarnas livliga, energiska och något aggressiva kynne gör akvariet något rörigt. Det ser trångt ut. 275 liter är verkligen inte mycket. Jag kommer därför sannolikt att låta en del av amecorna,  såväl yngel som några vuxna, följa med de yngel som går i ett annat akvarium,  till det hem de kommer att få i ett av de 96-litersakvarier som står till mitt förfogande i VAAF:s lokal. Men även det blir en tillfällig lösning.  En del amecor måste avyttras.

3. Växter. Limnophilan i bakgrunden börjar, trots en otroligt bra tillväxt, att se "skabbig" ut. Den måste ansas och hållas efter. Den breder ut sig över ytan och skärmar av ljuset. Det murriga intryck akvariet gör förstärks på så sätt.

Med andra ord finns det en del att göra. Och det är jag faktiskt kanske mest nöjd med om jag ska vara ärlig. Akvaristik är ett Sisyfos-arbete, men det bidrar säkert till att göra oss nöjda med hobbyn, för vi får ju hela tiden anledning att göra något nytt och bättre tills det är dags igen.

Planer för dvärgtandkarparna

Förra lördagen köpte jag fyra stycken dvärgtandkarpar av en privatperson i Uppsala. Två par, en "stor" gammal hona och en mycket ung, samt två hanar. De går just nu i ett litet plastakvarium på ca 15-20 liter, vilket är litet, om än inte orimligt för denna mycket lilla art. Därifrån de kom hade de levt väl i ett akvarium som bara var något större än min lilla "plastbalja".

Inredningen är mycket enkel, knappast dekorativ, för att uttrycka sig milt. Grus på botten, engelsk sjösten och växter, en rejäl bit javamossa och musselblommor på ytan. Inget mer. Karet är lågt och lämpar sig inte för högre växter. Ljuset är dåligt, en liten akvarielampa och ledlister från Ikea.  Vattenpesten, som fanns från början, tynade snabbt bort. Vattenvärdena var länge usla med nitritnivåer som knappast var välgörande ens för dessa tämligen härdiga fiskar.

Tanken är nu följande: Plastakvariet ska ställas undan och dvärgtandkarparna få flytta. Det nanoakvarium på 24 liter, som hittills varit hem för en överdimensionerad grupp endlerhybrider, kommer att bli deras nya hem inom kort. Endlerna kommer jag att ge bort. Den aphyosemion scheeli-hane som levt med dem hittade jag på golvet ikväll, sitt släktes trista vana att hoppa ur akvariet till följd, torr och död. Inget hindrar alltså att dvärgtandkarparna får ta över.

Ett sådant akvarium skulle fyllas med växter. Stängelväxter som cabomba och vattenpest samt någon bottentäckare,  kanske hemianthus eller pogestemon helferi. Javamossan kunde vara kvar som en del av vegetationen i ett stenröse.

Tanken är att utöka populationen med ytterligare någon fisk,  helst honor. De fem fiskar som nu lever i akvariet har en hane för mycket och minst en fisk av motsatt kön vore därför lämpligt. 

Den ursprungliga honan dog efter någon vecka i akvariet. Sannolikt pga att hon ätit olämplig föda, vita alltför stora mygglarver, vilket denna mycket lilla fisk inte kunde hantera. Nu ger jag istället dvärgtandkarparna smulat torrfoder, frystorkad artemia samt frysta cyclops till föda,  vilket verkar fungera bra. 

Borellii-parets vidare öden

För en dryg vecka sedan kunde jag äntligen skrida till verket med det 112-literskar som skulle bli hemmet till mitt apistogramma borellii-par.
Akvariet är både tänkt som ett vackert blickfång i mitt sovrum och som ett möjligt lekakvarium för mina ciklider.

Akvariets botten utgörs av rådasand , 1,2-2 mm, samt ett underliggande växtsubstrat av lera från JBL. Inredningen består av mangroverötter och lavastenar, som arrangerats så att fiskarna fått en hel del naturliga gömställen. Dessutom finns en urgröpt kokosnöt som är tänkt att fungera som grotta åt fiskarna.

Akvariet är relativt tätplanterat.  Som bottenväxter, förhoppningsvis med tiden bottentäckare, använder jag lileaopsis brasilensis. Ett centralt blickfång är en ospecificerad echinodorus med ovala blad samt några plantor cryptocoryne undulatus. På några av av stenarna har jag lagt några sjok av spiky moss. I bakgrunden har jag planterat tre bestånd av limnophila sessilflora samt ett pogestemon "octopus". Akvariet är, enligt min mening, ett av mina mer lyckade i estetiskt hänseende. 

Fiskarna består hittills av borellii-paret samt två par endlerhybrider. Faktum är att akvariet just nu är mycket nära det ideal jag egentligen uppskattar mest, ett vackert inrett och tätplanterat kar  med ett fåtal vackra och livfulla fiskar. 

Av allt att döma verkar invånarna trivas. Ciklidernas tämligen njugga inställning till fodret verkar ha mjukats upp. De äter nu också torrfoder och cyclops, även om vita mygglarver fortfarande är det som de tilltalas mest av. Det spel som försiggick mellan honan och hanen i det lilla köksakvariet fortsatte så fort de acklimatiserat sig i det nya hemmet. Hanen har spärrat ut sina fenor och slagit med stjärtfenan och honan har, verkar det som, inte misstyckt.

Redan efter ett par dagar var honan försvunnen, men att det inte berodde på sjukdom eller vantrivsel blev uppenbart när hon dök upp vid matdags och inte så sällan kom fram bakom en rot och med stor frenesi jagade bort hanen. Detta beteende,  som i små akvarier kan sluta vådligt för hanen, kan med stor sannolikhet tolkas som att fiskarna lekt, även om jag inte sett var rommen befinner sig. Detta ska bli spännande att följa framöver.