Växande yngel och lite foderproblem

Sajicaynglen är nu ca 2,5 veckor gamla. De växer snabbt och får allt mer fiskliknande drag. Deras antal har minskat snabbt, långt ifrån alla har överlevt den första tiden. De som finns kvar kommer sannolikt att bli starka individer. 

Efter omständigheterna verkar apistogramma borellii-paret i köksakvariet att trivas. Hanen försöker imponera på honan med svängande rörelser med stjärtfenan. Hon ägnar mer tid åt att jaga bort närgångna vildguppies och limiayngel. 

Honan har hittills inte låtit sig tilltalas av det foder som har bjudits medan hanen har ätit utan att tveka. Endast levande mygglarver har varit gott nog åt henne. En viss oro infann sig när jag märkte att hon även vägrade ta frysta svarta mygglarver.  Emellertid visade det sig att även döda exemplar av de vita kunde gå an. Vita djupfrysta blev därför lösningen, ett foder som inte funnits hemma på ett par veckor. Det blev uppskattat av båda fiskarna.

Om någon vecka ska borellii-paret få flytta till ett större akvarium som kan göra dem mer rättvisa, ett 112-literskar.

Apistogramma borellii

Vid kvällens besök på Lustgården ZOO tillsammans med några akvaristkamrater från VAAF (Västra Aros Akvarieförening) köpte jag ett apistogramma borelli, gul dvärgciklid. De har nu fått ett tillfälligt hem i mitt köksakvarium på ca 40 liter. Tanken är att de senare ska få flytta in i det 112-literskar som väntar på att inredas i mitt sovrum.

Till att börja med får de små cikliderna dela kar med vildguppies och limiayngel. Jag valde akvariet eftersom invånarna är små och fredliga och att det finns gott om växter i det. En tom kokosnöt kommer att läggas ned som grotta. Karet har dessutom ungefär den minsta rekommenderade storleken för ett par enligt Zoopets artfakta, även om ett större akvarium förstås vore att föredra. Enligt Nordiska Ciklidsällskapets artregister är ett akvarium på ca 80 liter en rimlig storlek. I mina övriga akvarier skulle fiskarna dock lätt kunna fara illa bland tuffare och större arter. Egentligen borde köpet kanske ha väntat men Lustgårdens utbud är verkligen lockande. 

Dvärgtandkarparnas nya hem

Igår satte jag igång dvärgtandkarparnas nya akvarium, ett litet plastkar på ca 15-20 liter. Inredningen består av grus "Dakota, under vilket jag har lagt ett lager blomjord som endast är kalkberikad. Växterna är javamossa, vattenpest och musselblommor. Belysningen utgörs dels av en enkel led-lampa för akvariebruk och dels av tre ledlister från. IKEA. Ett mycket litet Walstads akvarium med andra ord.

Nu i uppstartsskedet låter jag en luftpump sätta vattenytan i rörelse för att syresätta vattnet och på så sätt stimulera tillväxten av nyttobakterier som nitrospina. Att detta ännu behövs visar sig genom att nitrithalten är relativt hög men inte akut farlig för fiskarna. För att ytterligare stimulera tillväxten av en bra bakteriekultur,  så har jag ikväll gjort ett vattenbyte på 30% med vatten från ett välfungerande akvarium med levandefödare. Sannolikt ger nitriten med sig om jag sköter vattenbytena de kommande dagarna. 

Fiskarna är försvinnande små i akvariet och det borde finnas plats för flera. Åtminstone ett par dvärgtandkarpar borde utan vidare kunna leva väl i akvariet. Därför har jag efterlyst arten på Facebook för att se om någon är villig att sälja eller byta fiskar.

Ett sorgligt misstag?

För en stund sedan upptäckte jag att en av mina tre limia nigrofasciata-honor uppträdde underligt. Den simmade obalanserat, vilade på ett blad på en växt och verkade ha svårt med balansen. Jag lyckades lätt fånga eller rättare sagt plocka upp henne med handen.

- Döende, tänkte jag, och beslutade mig för att hjälpa henne vidare. Den senaste tiden har jag varit lite orolig för hälsotillståndet bland mina fiskar. Jag har haft flera dödsfall, oftast i överbefolkade och kanske inte alldeles välskötta akvarier. Mina vildguppies har drabbats relativt hårt , men när jag flyttade på ca 1/3 av fiskarna till ett annat akvarium och gjorde ett par rejäla vattenbyten, så verkar de ha bli  piggare. Hade kollat vattenvärdena dåligt i det akvariet men säkerligen var de inte de bästa. Jag har begränsat mig till att hålla koll på nitrit och ph mrn det finns ju andra parametrar som jag skulle kunna mäta. En eldbukshona dog också nyligen i vad som möjligen var någon form av magåkomma förorsakad av en parasit.

En limiahane  hade långsamt tynat bort och därför var jag orolig för att honan hade drabbats av samma åkomma, möjligtvis en parasit. Emellertid upptäckte jag ett yngel i håven nör jag tog upp henne och skaffade istället fram en yngelbur och satte limian i den. Hon fortsatte att bete sig märkligt, vobblade, simmade ryckigt och verkade ibland alldeles kraftlös. Att levandefödarhonor drar sig undan i samband med att de ska kasta sina yngel är välkänt,  att deras andning blir intensivare och att de simmare långsammare än normalt.  Ett undantag är, vad det verkar, ameca splendens, vars honor ibland kan vara i full färd med att få ut ett yngel och ändå rätt så kvickt simmar runt i akvariet.

Limia-honans  beteende verkade dock inte friskt. Simmar normalt födande fiskar upp och ned? Jag beslutade mig för att hjälpa henne  vidare och tänkte dessutom dissekera henne för att se om hon, med sin uppsvällda mage, kanske drabbats av bukvattensot.  Möjligen hade hanen drabbats av sjukdomen men hunnit avlida innan den nått sitt slutstadium med svullen buk och resta fjäll. Om fisken nått detta stadium har deras tarmar flrvandlats till en oformlig massa.

Jag dissikerade alltså honan men det enda jag hittade var yngel. Inga tecken på sjukdom. Kanske hade jag begått ett olyckligt misstag, framförallt orsakat av min egen oro för epidemier bland fiskarna. Nu kan det förstås ha varit så att något gått snett för honan under det att hon skulle kasta sina yngel. Hennes beteende var inte riktigt det jag iakttagit hos andra levandefödare,  men risken finns att jag misstog mig. Det glädjande i sammanhanget är att hon inte var drabbad av bukvattensot och att åtminstone inte hon hunnit bli en smittspridare. Jag är inte så glad över det som hänt men det är sånt som händer men genom reflektion kan man kanske lära sig att ta detclite lugnare nör något liknande skulle inträffa i framtiden.

Akvariets bästa familj

Cryptoheros sajica är en ciklid som brukar beskrivas som en sällsynt god förälder och att det stämmer råder det ingen tvekan om.  Fiskarna vakar över sina små, vallar dem genom akvariet till områden där det finns föda och där det är tryggt att vara. Om någon liten kommit på avvägar tar den vuxna fisken ynglet i munnen och spottar ut det där det är säkert.

Ikväll bevisade mitt lekpar att också de tillhör djurvärldens mer föredömliga föräldrar. Eftersom jag lagt märke till att cirkulationen i karet var dålig insåg jag att det var hög tid att rengöra filtret, ett Fluval 4 + innerfilter. Jag gjorde rent filtret enligt konstens alla regler och satte tillbaka det och genast,  så snart det var påslaget, började vattenytan att röra på sig ordentligt. 

Sajica-honan såg nu att hennes  avkomma höll på att driva iväg. Snabbt föste hon iväg några av dem mot slänten till den grotta de grävt under en blomkruka i samband med leken. De yngel som inte följde med ned i hålan samlade hon snabbt upp i munnen, en eller några åt gången, och spottade ut dem under blomkrukan.  Snart fanns inga yngel fritt simmande kvar i akvariet.

En liten stund senare kunde man åter se hur de små kom simmande upp för slänten mycket mycket nära botten och hela tiden ivrigt övervakade av de vuxna fiskarna. 

Det är fascinerande att följa sajica - familjens ansträngningar att skydda sina små. Det är lätt att förstå varför sajicorna blivit uppskattade av akvarister.

Dagsanteckningar11/8

275-liters akvariet

Åtminstone åtta stycken nya ameca-yngel finns i akvariet. Två av honorna har kastat sina kullar medan den tredje inte är klar med sin. De är något storvuxnare än ynglen i de närmast föregående kullarna.

Sajica-cikliderna fortsätter att valla runt sina allt djärvare yngel.  Man kan redan notera att de små fiskarna har växt något, då de är lättare att urskilja från ett litet avstånd från akvariet. Honan och hanen turas om med eller övervakar avkomman gemensamt. Har iakttagit hur en del alltför djärva småfiskar kommit bort från yngelsvärmen utan att föräldrarna hunnit så syn på dem och att de slukats av eldbukshanen.

54-liters levandefödarakvarium

Det börjar bli dags att flytta på ancistrus-malarna.  Två har nu hunnit bli könsmogna hanar med "skägg" och därmed revirhävdande. Frågan är om de bör ges bort eller flyttas till 275-literskaret? Tre av fyra malar har kunnat iakttas ikväll. Möjligen är en död eller i bästa fall en som lyckats gömma sig väl.

Dvärgtandkarpar

Måste revidera min bild av deras beteende något. De är inte alls så "tröga" som de verkade i början. Ikväll har de simmat livligt omkring i sin tillfälliga bostad. Ny och större sådan är på gång.

I en mycket mycket liten värld

Dvärgtandkarparnas värld är verkligen av det lilla formatet.  De är själva små, deras rörelser 

oftast långsamma och med en viss tröghet i sig även när de rör sig snabbare. Även om akvariet jag för tillfället har dem i är mycket liten, är de svåra att få syn på ibland. De rör sig runt i karet, står stilla över ett slinga av vattenpest eller passerar genom en öppning i javamossan som om detvhade vari ett valv.

De har sina egenheter. Jag matar dem två gånger per dag. De får antingen finfördelade foderflingor eller fint avskrap från fryst foder, vita mygglarver och artemia. När andra levandefödare ofta närmast kastar sig över födan, tar dvärgtandkarparna tid på sig. De är skygga, försiktiga och väntar tills de känner sig trygga. Detta också när de, som mina, går ensamma i sitt akvarium. När de väl börjat äta sker ockdå det med en viss långsamhet. De glider långsamt omkring vid ytan och man skulle kunna tro att de matvägrar, men då gör de ett kort men snabbt utfall mot foderbiten. 

När fiskarna leker spelar inte hanen för honan som är fallet med t.ex endler och guppy, alltså inga utspärrade fenor och "darrande" kroppsrörelser, utan hanen simmar snabbt fram och gör "det han ska" och simmar sedan iväg. 

Så snart som det är möjligt ska dvärgtandkarparna få ett större hem och sällskap av fler artfränder.  Det ska bli intressant att se hur det kommer att påverka deras beteende. 

Det kryllar och det myllrar...

Idag, strax före lunchtid, upptäckte jag att sajica-ynglen äntligen blivit frisimmande. Många, små och envisa var de när de för antagligen första gången simmade ut i akvariet som kommer att bli hela deras värld. Uppför en slänt ,som uppstått när de vuxna fiskarna grävt under en blomkruka, kom de nya små akvarieinvånarna simmande, noggrant övervakade av honan som snabbt fångade in yngel som kommit på avvägar genom att ta in dem i munnen och sedan spotta ut dem på den plats som hon ansåg var den rätta.

Runt lunch, när timern slagit av för några timmar,  samlade honan in ynglen och spottade ut dem i blomkrukan där de samlades i ett "cluster" längst in under taket. Nu kunde jag alltså konstatera att de små fiskarna blivit helt frisimmande. De var alltså kapabla till annat än att att stryka längs botten nu.

Mot kvällen,  när jag kommit hem efter att ha uträttat en del ärenden, såg jag att ynglen åter igen flyttats och att de nu befann sig på botten under en mangroverot som lagts som överdelen till en grotta. Honan och hanen vakade över dem, plockade upp avsigkomna och förde tillbaka dem till tryggheten. Runt halv nio flyttades ynglen till grottan under blomkrukan, som om det hade varit läggdags.

Hanen jagade bort inkräktare och det blev tydligt att sajica-paret helt kommit att dominera akvariets högra del, då amecorna och eldbukarna tydligen fick nöja sig med den vänstra.  Ändå måste man säga att sajica-hanens utfall inte på något vis var extrema. De handlade bara om att visa var gränsen till reviret låg. Arten har relativt små revir, vilket nog får sägas vara tur för de övriga fiskarna.

Sajicorna är de första ciklider jag fått yngel efter min återkomst till hobbyn(Senast jag fick yngel efter ciklider var från ett par labeotropheus? för ca 20 år sedan). Det är en mycket lättlekt art som egentligen inte bjuder på någon utmaning men det är ändå roligt att det sker. Frågan är om några yngel kommer att överleva till vuxen ålder?

I akvariet finns som sagt två eldbukar, varav den ena av allt att döma inte mår bra (satt i halsen) men de hålls undan av de vuxna sajicorna.  Amecorna verkar helt ointresserade än så länge.  Kanske kan några yngel klara sig trots allt. Jag kan inte ge dem yngelfoder utan att större fiskar först äter upp den, men förhoppningsvis finns det matrester nog även för några av de små. Det går redan stt se hur de söker föda på botten, så något hittar de nog något att äta. 

Lägesrapport från mina akvarier 8/10

Vildguppyakvariet

Har tagit bort pump och filter och ska pröva att hålla akvariet som ett rent low tech-akvarium. Tillsatt pmdd. Vattnet något oklart och grönaktigt. Övergödning? Vattenbyte och bättre dosering av gödning framöver samt fler snabbväxande växter. Några döda fiskar har hittats den senaste tiden, varav några hoppat ur. Det är inte märkligt med tanke på att akvariet är rejält överbefolkat.  Dödstalen har inte ökat sedan jag tog bort pumpen, så det handlar knappast om syrebrist förorsakad av dålig cirkulation.

Levandefödarakvariet, 54-liter

Limnophilan växer mycket bra. En gallring måste genomföras. Likaså trivs musselblommorna mycket bra. En dos pmdd samt daglig Easycarbo har tillsats men har nog inte haft mer än en marginell inverkan, då de satts in först den senast veckan.

Ameca-ynglen är nu närmare två månader och har vuxit mycket. De var små när honan kastade dem men har nu nått en storlek på ca 1,5 cm. De är mycket livliga och matglada. Enstaka limia nigrofasciata-yngel har också iakttagits i akvariet.  En röd picta-hona har fått krokig rygg och simmar på ett märkligt sätt.

275-litersakvariet

Sajica-paret vakar över sin ännu inte frisimmande avkomma. Denna har flyttats fram och tillbaka mellan krukans inre och till grottan under den. Fiskarna är något aggressiva men det utgör inget större problem för övriga invånare.

Eldbukshonan har slutat äta och står och "tuggar" med munnen i ett hörn. Fisken är tidvis framme och simmar med hanen på ett tilösynes normalt sätt, men fortsätter att öppna och stänga munnen.
Sannolikt har något fastnat i hennes mun eller hals som hindrar henne från att inta föda. Bara att avvakta. 

Pansarmalarna verkar nu i stort sett lämnas i fred. Deras skador läker. En av dem är dock rejält illa tilltygad och lär behöva tid och lugn och ro för att återhämta sig.

Cryptocoryne-plantorna tappar blad. Detta gäller i synnerhet c.diversen. Att sådant kan  hända plantor i den familjen är välkänt men också att de kommer igen om de ges tid. Jag utför därför ingen särskild åtgärd. Har dock satt in pmdd och Easycarbo.

Limiaakvariet

Ynglen i yngelburen är snart så stora att jag kan släppa ut dem till föräldrarna.

Pogestemon-plantorna är på väg att slås ut av lileaopsis. Förmodligen flyttar jag på de förra till ett akvarium där de inte hotas att trängas ut av andra, mer snabbväxande arter. Pogestemon är en mycket dekorativ art som förtjänar en plats i mina akvarier. 

Nothoakvariet

Alla honor är döda. Värmen i sommar har säkert haft betydelse i sammanhanget, något som också hänt andra akvarister. Är inte så sugen på att starta om med arten. Hanen får gå kvar så länge han lever. Därefter gör jag förmodligen om akvariet så att det kan passa några mindre levandefödare.  Dvärgtandkarparna skulle få rejält utrymme.

Dvärgtandkarpar

Idag köpte jag ett par dvärgtandkarpar (heterandria formosa) när jag besökte Stockholm. Det var ett kanske förhastat men inte oplanerat förvärv. De här mycket små fiskarna, mina är ca 2-2,5 cm, gör verkligen sig förtjänta av sitt namn. När jag såg dem insåg jag att de i nuläget inte skulle passa i något av mina akvarier. Därför beslutade jag mig för att ge dem en provisorisk bostad i ett minimalt plastakvarium som stod tomt.

Akvariet är bara på några få liter och kan därför bara komma på tal som boning för dvärgtandkarparna under en begränsad period.  Om man är observant och gör vattenbyten så borde det gå bra. I det lilla akvariet finns en rejäl tuss javamossa, lite hornsärv och vattenpest samt några musselblommor. Inga teknik används förutom belysningen, som utgörs av en led-list köpt på IKEA.  

Dvärgtandkarpen härstammar från den amerikanska södern och finns i delstater som South Carolina, Florida, Georgia och Lousiana. De lever i tätbevuxna vattensamlingar, i diken och liknande. Arten lär vara den sjunde minsta fiskarten som finns i världen. På engelska kallas arten ibland "least killifish", vilket är missvisande då det rör sig om en levandefödare som hör till samma familj, poecilidae,  som bland annat guppies. Den kastar dock inte sina yngel vid ett och samma tillfälle,  utan ett i sänder under en period av flera dagar. Detta för att ynglen inte ska alltför små när de simmar ut i världen.

Arten anses vara lättskött, den ställer små krav på utrymme och har en stor tolerans vad gäller vattenvärden och temperatur. De föredrar dock "normala" akvarietemperaturer, ca 20-26 grader, och lätt alkaliskt vatten. I mitt lilla kar är det just nu något varmare pga sommarens värmebölja men ph-värdet torde vara idealiskt, då det ligger på 7,5-8. Så länge dvärgtandkarparna har denna boning kommer jag att byta ca 30% av vattnet två gånger i veckan. 

Det är roligt att äntligen ha fått tag på denna lilla fisk som jag drömde om redan under min första period som akvarist. När jag såg den i affären var det bara att bestämma sig. Vem visste när jag skulle få chansen igen? 

Jag hoppas få mycket glädje av mina dvärgtandkarpar i framtiden, att kunna få fram en livskraftig stam och kunna sprida arten bland akvarister. De är visserligen små, gråaktiga och inte så färgstarka men de är fascinerande små varelser som påminner en om hur varierande och oförutsägbar som naturen kan vara. 

Sajica-honans hemlighet

Under en av blomkrukorna i mitt 275-literskar har sajica-honan en hemlighet. Fiskarna har grävt en grotta i sanden under krukan som står  mot en sten och några rötter. Honan håller sig nere i hålan men tittar snabbt upp och simmar ut ur och in i den igen. Den främre delen av fiskens kropp, runt huvudet, är närmast svart. Den bakre är gråaktig och blir ljusare ju närmare stjärtfenan tittar. Hennes rygg- och analfenor är gula. Det är så sajica-honans lekdräkt brukar beskrivas. Att arten gärna gräver egna lekgrottor är också ett välkänt beteende bland akvarister.

Hanen rör sig ungefär som vanligt i akvariet, men står ibland längre stunder över grottan, men hans färger är mer normala.  Fiskarna uppträder synbarligen fredligt vilket de inte borde om de skulle ha något viktigt att vaka över, vare sig eldbukarna eller mina ameca splendens får annat än högst beskedliga tillrättavisningar, som inte är våldsammare än vad som är normalt. Pansarmalarna har dock rejäla bitskador i fenorna, vilka möjligen skulle kunna tyda på att de fått en omildare behandling av ciklidhonan.

Något är på gång under krukan.  De  närmsta tiden kommer att visa om några små sajicor kommer att dyka upp. 

Jordbottenakvariet, 6 månader

Idagarna är det ett halvår sedan jag startade mitt första jordbottenakvarium.  Måste tyvärr konstatera att det inte blivit så lyckat på växtfronten även om fiskarna trivs. Antagligen har jag litat lite väl mycket på metodens naturlighet.

Jag borde ha varit mer noga med att rensa bort flytväxter, som stjäl ljus och näring, men också ha lämnat större delar av botten otäckt av stenar och rötter, allt för att släppa igenom mer näring. Det är några av de orsaker jag kan se.

Mina två andra akvarier av detta slag fungerar bättre men har också varit igång i 4 respektive 3, 5 månader. Vi får se vad som händer.

Jag avslutar härmed månadrapporterna om mitt första jordbottenakvarium.