En räddningsaktion - sajicaynglen i säkerhet

Mina sajica-ciklider har nu frisimmande yngel igen. Det är deras fjärde kull på fem månader.  Tyvärr har inga överlevt från de tidigare pga glupska "grannar", en eldbuksciklid och ett en stor grupp ameca splendens.

Ikväll beslöt jag att göra ett försök att rädda en del av kullen. Jag sög upp ynglen med hjälp av en hävert och hällde sedan tillbaka dem i en yngelbur som egentligen är avsedd för levandefödare. Tanken är att detta ska vara ett tillfälligt arrangemang.  Redan imorgon, innan det är dags att börja nyårsfirandet, tänker jag föra över dem till en förvaringslåda på ca 10 liter. Där får de stanna tills jag har en bättre lösning.

Hur reagerade då de vuxna fiskarna på att jag omhändertagit deras små? Honan försvann snabbt iväg med återstoden av kullen bakom rötterna i akvariets bakre del. Hanen blev däremot helt förtvivlad när han insåg att han inte kunde föra de räddade ynglen till de övriga. Han såg dem i yngelburen och försökte ta dem i munnen för att flytta dem till yngelstimmet, men det förgäves. Med en oerhört vrede och förtvivlan försökte han under tiden också att hålla undan andra fiskar från den skyddade avkomman. Att detta inte kan få fortgå är självklart,  också det är en anledning till att låta ynglen få en tillfällig bostad i förvaringslådan. Förhoppningsvis ska det nu äntligen bli möjligt att dra upp åtminstone några eller ialla något yngel till vuxen ålder. Antagligen får de senare flytta till något av akvarierna i lokalen.

Fem små yngel...

Ikväll kunde jag se fem stycken mycket små nykläckta rivulus rubropunctatus simma i den lilla plastlåda, som jag lade de romkorn somjag hittade i lekmoppen igår. Ytterligare 9 romkorn hittades vid kvällens genomgång av den nya lekmopp som sattes ned i akvariet igår.
Det här börjar bli riktigt roligt!

Lekmoppen vittjad för första gången

Hittat 12 romkorn från mina rivulus rubropunctatus, samtliga mögelfria. Har placerat dem i en liten plastlåda med vatten från odlingsakvariet. Vattenbyte ska ske varje dag. Ska bli spännande att följa utvecklingen.

Har inte sett till något yngel i akvariet idag, men det som jag tidigare sett var mycket litet, så det kan uppehålla sig var som helst i akvariet. Har bättre koll på vad som händer i plastburken med rom.

Rubropunctatus-parets första yngel

Igår kväll, när jag av en händelse lyfte på lysrampslocket till det 32-liters akvarium, som bebos av ett par rivulus (cynodonichtys) rubropunctatus,  fick jag syn på ett litet yngel, några få millimeter stort, som avtecknade sig mot ett blad nymphoides taiwanensis nära vattenytan.

Att hitta yngel är väl ingenting särskilt oväntat om man sysslar med såväl levandefödand som äggläggande tandkarpar,  men eftersom jag bara bevittnat en enda lek och faktiskt oroat mig över de vuxna fiskarnas hälsa, så var upptäckten både rolig och uppmuntrande. Uppenbarligen har mina fiskar trivts och mått tillräckligt bra för att föröka sig.

Den här centralamerikanska rivulus-arten, har jag efter ett par veckors tid, insettt har ett särpräglat kynne, som den delar med andra arter i släktet,  och det är ett något "flegmatiskt" temperament. Fiskarna är ganska "sega" av sig, de står gärna stilla och det länge. Ofta hittar man dem strax vid vattenytan och inte så sällan nära botten, gömda bland växter, stenar och rötter. Emellertid är de kraftfulla och snabba när de  behöver det. Inte ens vid matdags är de framfusiga, utan väntar på att fodret ska komma flytande eller simmande emot dem.

Fiskarnas akvarium är inte inrett som ett regelrätt odlingsakvarium,  utan ska vara en prydnad för rummet där det står. Växterna består av främst vattenpest, men där finns också bacopa compact, cryptocoryne wiliisi,  en liten anubias samt frogbit och några tynande vallisneriaplantor. En lekmopp av grön syntetgarn finns också, även om fiskarna, mig veterligt aldrig lekt i den. Några ägg har jag nämligen inte hittat där ännu.

Vattnet i akvariet är ca 25 grader, alltså egentligen ett par grader för varmt för fiskarnas långsiktiga välmåga. Ph ligger strax under 7, 6,8 om , man får tro de teststickor jag för tillfället har tillgång till.  Nitrithalten är försumlig. Ett något surare vatten vore nog att föredra, då många gjort iakttagelsen att ett surare vatten ger en bättre könsfördelning bland ynglen.

Fiskarna har främst utfodrats med fryst foder, vita mygglarver,  artemia och cyclops samt på senare tid en del levandefoder, inte minst bananflugor som fiskarna av allt att döma har uppskattat.

Ny kull på gång?

Länge hade hon varit till synes försvunnen när hob dök upp igen igår, betta rutilans-honan. Jag var övertygad om att hanens brutala uppträdande, hetsiga jakter och bett stressat lovet ur henne, men så visade det sig inte vara fallet.

Av allt att döma verkade honan till och med vara i hygglig kondition och åt med glädje vita levande mygglarver.  Fenorna var visserligen något sargade, men det verkade inte bekomma henne. Den rikliga vegetationen, limnophila och flytväxter, kvistarna och löven i det mörkbruna vattnet måste ha gjort det lätt för henne att hålla sig undan.

Nu på morgonen såg jag paret fridsamt simma bredvid varandra, hanen med mjuka rörelser, svängande med kroppen som för att omfamna honan. Inget skumbo kunde ses på ytan, så det verkar som om fiskarna valt att munruva ännu en gång. Detta är ju något utmärkande för betta rutilans, som både leker i skumbon, som de flesta bettaarter gör och munruvar, vilket någor färre arter i släktet gör.

Det ska bli spännande att se vad som händer. Fortfarande lever och växer en del yngel från den första kullen från början av november. 

De tappra sajicorna och en envis gobygubbe

I morse när jag tog mig en titt i mitt 275-literskar såg jag att mitt sajicapar hade rom igen, den här gången fäst på akvariets bakruta. För mindre än en månad sedan trodde jag inte ens att jag skulle ha två levande fiskar snart, eftersom både hanen och eldbuken utsatte den stackars honan för ständiga jakter och attacker. Som tur var klingade dessa trista beteenden av och allt återgick till det normala.  Nu finns det rom i karet igen. Roligt förstås men det lär bli svårt att klara ynglen med grälsjuka och hungriga grannar.

Påfågelsgobyerna verkar ha acklimatiserat sig bra. Redan under de första dagarna blev det lek. Rommen lades i en hålighet i filtrets baksida, där hanen nu envist och grinigt vakar över rommen. Frågan är hur länge han kommer att stanna där. Antagligen tills ynglen är frisimmande, vilket borde sme inom de närmste dagarna.

Gobysarna gör entré

Idag har jag varit till Djur-Hobby i Uppsala.  Jag blev rätt besviken. Många tomma akvarier, ett nästan lite ödsligt intryck. Mitt ärende i Uppsala var främst att köpa julklappar och att göra en utflykt.  Jag hoppades också kunna köpa levandefoder,  vita mygglarver. Inte heller det fanns...

Ni vet hur det är....man vill inte åka med "oförrättat" ärende, så jag kikade runt i karen. Det fanns plats för fiskar i ett av akvarierna hemma, det 54-liters som numera bebos av gröna  bågfenciklider och pygmépansarmalar.  Vad skulle kunna passa?

Egentligen ingenting! Någon liten ytlevande tetra eller någon annan sydamerikansk laxkarp vore det bästa, men inget av detta fanns. Killis? Nja...knappast passande alls, vare sig biotop eller beräffande beteendet.

Jag borde ha struntar i alltsammans,  men så fick jag syn på ett kar där det simmade påfågelsgobies (tateurndina ocellicauda), en fin lite smörbultssläkting från Nya Guinea. Lika tokigt som killis, men otåligheten tog över. Det blev ett ganska oöverlagt fisl köp, en chansning som måste betraktas som rätt så ogenomtänkt. 

Påfågelsgobyn är en liten fridsam fisk som  blir ca 6 cm. De uppskattar mjukt och till och med mycket mjukt vatten. De är sötvattensfiskar till skillnad mot många av sina släktingar, som lever i salt eller bräckt vatten. Påfågelsgobies skulle,  precis som vore fallet med många killis få, när det gäller vattnet, få goda levnadsbetingelser i mitt akvarium. Men där fanns de gröna bågfencikliderna och deras temperament.

Efter inkoppningen visade det sig att de små fiskarna visserligen snabbt blev oförskräckta och aktiva,  men att ciklidhanen uppfattade dem som besvärliga och därför jagade undan dem, när han väl begripit att de fanns
i karet. Men jakten är inte extrem. Den täta växtligheten erbjuder ett hyfsat skydd till gobysarna.

Frågan är om arrangemanget är tillfälligt eller om det är permanent. Jag tror att det förra är fallet. Kanske  borde någon av arterna flyttas till lokalen?

Jag tänker mig två alternativ:

1. Bågfencikliderna flyttar in i ameca-akvariet. 
2. Gobysarna flyttar in i akvarium nr 3 när det startas.

Blir till att fundera...:-)

Äntligen hemma?

Sannolikt har cynodonichtys rubropunctatus-paret äntligen kommit hem. De har börjat äta ordentligt, främst fryst foder men också bananflugor.  Deras beteende är dock inte av det mer framfusiga slaget,  utan de äter oftast det som flyter förbi i god ordning eller bit för bit när de sakta glider fram över botten på akvariet.

Nu inställer sig frågan, har de lekt och om så inte är fallet,  hur kan man få dem att göra det? Hittills har jag inte iakttagit att de gjort så.

Matvägrarnde dyrgripar?

Frågorna hopar sig när det gäller det par av cynodonichtys rubropunctatus som jag köpte i söndags på storauktionen i Uppsala.  Trots att det gått några dagar visar fiskarna ingen matlust. De har bjudits allt som funnits att tillgå; krillflingor,  fryst artemia, levande grindalmask och fryst vita mygglarver.

Fiskarnas beteende är vidare skyggt, trögt och innehåller föga dramatik. De står gärna stilla, håller sig undan och visar inte något synbart intresse för varandra. Hur ska man bedöma dessa centralamerikanska killis? Borde de inte vara acklimatiserade vid det här laget? Kommer de att börja äta eller tillhör de den trista typ av fiskar som långsamt tynar bort?

Akvariet de bebor är litet, 32 liter, har en botten bestående av jord och ett tunt lager rådasand.  Det är planterat med vattenpest,  cryptocoryne wiliisi,  nymphoides taiwanensis och lite vallisneria. Där finns en också en lekmopp gjord av grönt akrylgarn.  Ett litet motordrivet filter med en utökad filterkammare renar vattnet.

Temperaturen på vattnet är 25 grader,  gh ca 7, kh ca 6 och ph ligger under  strax under 7.

Jag avvaktar nog och avstår från att ägna akvariet alltför mycket uppmärksamhet några dagar. Kanske är fiskarnas acklimatiseringen ännu inte färdig?

Bland bågfenciklider och kvicka goodeider

54-liters, grön bågfensciklid och malar

Akvariet har i dagarna varit igång i ett år. I samband med Uppsala-auktionen sålde jag de yngel och ungfiskar av limia nigrofasciata som fram till dess bebott akvariet till en akvarist i Harbo.

Akvariet befolkas idag av ett par gröna bågfenciklider,  nannacara anomala,  samt några pygmépansarmalar och ancistrus. Växtligheten är ymnig till följd goda ljusförhållanden och bruk av Easycarbo och pmdd.

Ciklidparet har redan lekt en gång, men försöket misslyckades.  Fiskarna visar ett klart intresse för varandra, även om hanens ibland slår över till ren aggressivitet. Förhoppningsvis kommer de nu, då de dominerar akvariet ensamma, få bättre förutsättningar att lyckas ta hand om kommande kullar.

54-liters jordbottenakvarium, characodon lateralis Los Berros, Tocantinguppy

Characodon-trion verkar, efter drygt en månad, ha funnit sig väl till rätta. De smyger ofta omkring på botten i jakt på föda eller gör rusningar i akvariets hela längd. De är glupska och inte kräsna med maten. För tillfället får de främst spirulinaflingor, fryst artemia och krillflingor. Inslaget av fryst foder kommer att ökas den kommande tiden.

Fiskarna har börjat leka. Hanarna uppvaktar honan, ofta båda på samma gång, på ett sätt som ibland skulle kunna beskrivas som våldsamt. Fler honor vore därför bra. Tyvärr är arten svår att få tag på och de såldes inte på Uppsala-auktionen.  Förhoppningsvis går det att lösa på något vis framöver.

Inte blev det som jag tänkt men det blev bra ändå!

Idag har jag varit på storauktionen i Uppsala. Det jag hade hoppats på var att hitta fler characodon lateralis Los Berros,  men sådana fanns inte.
Istället blev det växter, cryptocoryne aponogetofolia samt en trio  corydoras schultzei "green stripe". Roligast var nog ändå att jag hittade en spännande centralamerikansk killi,  cynodonichtys rubripunctatus,  som jag lyckades ropa hem efter en lång budgivning. 

Malarna bor nu i 112-litersakvariet och killi-paret i ett 32-liters.  Nyförvärvet känns som en nystart på mitt killiintresse som fick sig e  törn efter att mina nothobranchius guentheri dött en efter en i somras, sannolikt påskyndat av det varma vädret.

Förhoppningsvis ska de nya killi-parer kunna ge upphov till en talrik avkomma.

Inget limia-vatten

Limia nigrofasciata är egentligen en livlig liten levandefödare.  Min grupps beteende har dock varit relativt "lojt" under större delen av den tid jag haft dem. Även dödligheten har varit hög. Så sent som tidigare denna morgon var jag tvungen att plocka bort ett dött yngel och att avliva en vuxen uppenbarligen sjuk hona.

Orsaker? Vattnet var, enligt tidigare tester, relativt bra med ett högt ph, ca 7,5, obefintlig nitrithalt om än relativt mjukt. För en liten stund sedan gjorde jag en ny mätning. Då visade det sig att ph sjunkit, ca 6,4 och att kh ligger runt 3. Det är definitivt ingen vidare miljö för hårdvattenfiskar som limia nigrofasciata.  För övriga fiskar är det en bättre plats att leva på. Pygmépansarmalar och gröna bågfenciklider trivs bättre och till och med bra under sådana omständigheter.

Vad göra? Jag har inget akvarium med de rätta förutsättningarna och att anpassa det som finns är inte att tänka på med tanke  på de andra. Kanske vore det bästa att limiorna,  hur trist det än vore, för det är en art jag uppskattar, fick flytta till ett bättre anpassat akvarium hos en akvarist med de rätta förutsättningarna.

Bettaynglen växer.

För knappt två veckor sedan upptäckte jag till min oväntade och stora glädje yngel hos mina betta rutilans.  Redan då måste de små fiskarna ha varit någon vecka gamla eftersom de var lätta att urskilja och måste ha hunnit växa något sedan de kläckts.

Läget för de vuxna fiskarna är oförändrat. Honan härdar ut men är illa ansatt av hanen. Hennes fenor är illa sargade men hon är alltjämt kvick och förmögen att fly undan hanens attacker. Jag är bara alltför medveten om att detta eländiga läge sannolikt hade kunnat undvikas om jag varit bättre föreberedd när jag köpte paret i början av oktober. Huvudregeln när det gäller betta splendens,  den siamesiska kampfisken, den betydligt mer välkända släktingen till b.rutilians, är att inte hålla honor och hanar tillsammans utom under lek, vilken bör föregås av rejäl och stärkande matning av båda könen. Emellertid simmade hanar och honor tillsammans i försäljningsakvariet,  men i det var fiskarna många och honornas utsatthet därför begränsad och jämt fördelad. Att göra impulsköp av levande varelser är inte bra, om man är det minsta bekymrad över deras välmåga.

Ändå måste jag tillstå att införskaffandet av bettorna inte varit utan framgång. Ynglen växer och har blivit rörligare.  De håller inte bara till kring torvpåsen, utan jag har kunnat se dem i andra delar av akvariet. De största av dem har börjat få de vuxna fiskarnas långsträckta kroppsform. De är kvicka om de skräms och pilar snabbt in i den täta vegetationen. 
Jag vet inte hur många de är, men de är säkerligen fler än de två till tre som jag kunnat iaktta samtidigt. 

Även om jag i någon mån skäms lite för hur illa genomtänkt bettainköpet var, så är livsbetingelserna i akvariet egentligen goda för arten. Temperaturen är ca 26 grader, ph ligger under 6 och karbonathårdheten runt 3. Nitrithalten är obefintlig. Vattnet är brunaktig, ett genuint svartvatten med andra ord, humusämnenas närvaro är uppenbar.  Jag använder torv och catappablad för att sänka ph-värdet.  Bottem består av blomjord som täckts av rådasand. Akvariet är fyllt av växter, där ormhasselkvistar och multnande löv.

Hur bör jag gå vidare för att driva upp bettorna? Luftfuktigheten över vattenytan, vilket är nödvöndigt för att de små fiskarna ska kunna utveckla sina labyrintorgan, garanteras av en glasskiva som lagts övdr det ursprungligen otäckta akvariet.  Något som dock kan väcka viss oro är de vuxna fiskarnas, läs hanens, aggressivitet. De små fiskarna lär ligga illa till när de vuxit sig tillräckligt stora för att väcka irritation.
De borde alltså flyttas. Frågan är bara hur det ska lösas. Det behövs förmodligen ett nytt akvarium eller en annan fullgod inkvartering till de unga bettorna.

Lördagsnoteringar

112-litersakvariet

Ikväll har jag gjort en rejäl ansning av limnophilan samt tagit bort en del fula blad från cryptocoryne undulatus-plantorna. Möjligen har växtens något eländiga tillstånd förorsakats delvis av sturisoma panamense, grenmalarna, som tyvärr också skadat svärdsplantan. Det är därför viktigt att ge malarna mer grönfoder i form av salladsblad och andra lämpliga grönsaker. Något som de också uppskattar är catappalöv. Jag måste därför införskaffa fler sådana den närmaste tiden.

Den sista endlerhybridshonan har nu flyttats till 275-literskaret tillsammans med de som flyttats från 24-liters nanot.

Nezasvärdbärarna är nu de enda levandefödarna i akvariet. De är mycket aktiva och betydligt mer oförvägna än de var tidigare. Tyvärr har deras skrapbeteende inte upphört men heller inte ökat. Deras allmäntillstånd förefaller gott.

24-litersakvariet

Endlerhybridernas tidigare hem har fått en uppfräschning och nya invånare, en grupp om sju poecilia sp. three spot, en fisk med något oklar arttillhörighet, men som av allt att döma är en vildform av endler. Fiskarna kommer från en akvarist i VAAF, som haft dem i lokalen, men som nu ska göra om där.

I akvariet har nya växter, "ormbunkar", bacopa compact och en art hydroctyle samt ludwigia repens planterats samt några stänglar cabomba.

Möjligen kommer fiskarna inte att bli så långvariga i akvariet. Egentligen skulle jag vilja använda det till någon killiart, men det får vänta någon tid.

32-liters

Detta akvarium har också fått en ansiktslyftning. Ludwigian har tagits bort och flyttats till 24-litersnanot, då den tappade många av sina blad. Echinodorus tenellus, som också mist många av sina blad har rensats och finns bara kvar som ett minimum.

Dessa växter har ersatts med vattenpest och med bacopa compact samt några få stänglar hydroctyle.

Gambusiorna är tyvärr sällan riktigt aktiva där de syns. De håller mest till vid ytan och är ständigt inblandade i dispyter sinsemellan. Den hona ,som har en stor vit fläck på ena sidan, verkar trots allt intr bekommas särskilt mycket av sitt tillstånd, som inte förbättrats. Det är något oklart vad som bör göras.

Gambusiornas oansenliga utseende och beteende gör att akvariet ser något livlöst ut. Frågan är om det går att göra något åt? Flera fiskar? Corydoras pygmaeus eller några otocinclus? Kanske avyttra gambusiorna och ersätta dem med något som är mer spännande och estetiskt tilltalande? Killis? Inga yngel har varit synliga än så länge.

Konstiga fiskar, ett naturens under

Något saknades i det112-litersakvarium som bebos av ett apistogramma borellii-par och några nezasvärdbärare. Malar.

I fredags hittade jag vad jag sökte, två jättegrenmalar, sturisoma panamense, en loricarid med sitt ursprung i Panama, Colombia men även den karibiska övärlden. De blir rätt stora, bortåt 20 cm, så egentligen är de kanske inte optimala invånare i ett så litet akvarium, men det lär dröja innan de är fullvuxna och innan dess kommer de att få ett större hem.

De är en märklig syn. De  långsmala och med en hög triangulär ryggfena. Den bakre delen av kroppen är extremt smal och stjärtfenan solfjäderformad och med två långa trådlika fenstrålar överst och underst. Fisken i sig är brunaktig mörkare och ljusare inslag. Den är en "dålig" simmare. Fisken "skakar" sig mödosamt genom vattnet bara för att flytta sig till ett närliggande blad, rot eller sten. De har ett gott kamouflage genom sitt pinnliknande utseende.

Grenmalar är knappast vackra men de är egendomliga, fascinerande och mystiska. Konstiga fiskar som är ytterligare ett av naturens under.

Som att vända på en hand

Återigen har sajicorna fått ge upp yngelvården, antagligen i förtid.  Ett nytt skede har infunnit sig i akvariet. Nu jagas honan brutalt av hanen, runt i akvariet tills hon tvingas gömma sig bakom pumpen.

Kanske är det något tillfälligt och visst verkade läget lite ansträngt även förra gången innan det återgick till den normala harmoni som  rått mellan de båda fiskarna sedan de flyttat in i akvariet för mer än fyra månader sedan. Hoppas alltså på det bästa. Läget som är nu är som att vända på en hand, jämfört med tiden närmast innan.

Något som också är alldeles klart är sajicorna, med sin utomordentliga yngelvård och strävsamhet, förtjänar bättre. Om allt går som det ska får de ett odlingsakvarium i lokalen innan jul.

Små blåa ögon eller ibland händer det oväntade

Ett akvarium, som jag allt mer kommit att betrakta som ett misslyckat projekt, visade sig i morse rymma en glad överraskning. Det lilla svartvattenkaret med ett par betta rutilans verkade endast vara ämnat åt en utdragen misshandel av en ensam stackars hona, som allt mer börjat dyka upp i ytskiktet liggande under ett flytväxtblad i en konstig kroppsställning.

Växterna hade helt tagit över, limnophilan fyllde ytan och stora delar av mellanskiktet av karet. Andmat i massor, knappt något öppet vatten alls. Mörker i akvariet där bettornas blåa ögon någon gång kunde ses svepa förbi. Sluskigt och illa skött, skulle många ha sagt.

Imorse när jag, med synnerligen obehaglig förkylningshosta, böjde mig över akvariets yta, det saknar täckglas, såg jag något märkligt alldeles i till torvpåsen, som hänger ned i vattnet i akvariets bakre del. En smal tingest som verkade röra på sig. Jag stack ned fingret och såg hur den simmade iväg, ett yngel! Jag blev mycket förvånad. Ganska stort var det också,  kanske 5-7 mm. Det måste vara några veckor och det måste finnas en del att äta i akvariet.  Bakom torvpåsen hittade jag två yngel till, men mindre.

Hur hade nu detta gått till? Betta rutilans är, som de flesta andra bettor, skumbobyggare, men något skumbo hade jag inte sett till. Var skulle det ha byggts? Bakom torvpåsen? Kanske. Men det finns en annan möjlighet, att fiskarna munruvat, något som faktiskt betta rutilans gör emellanåt,  men det är oklart varför arten också har detta beteende.  Oavsett vilket kommer det att bli spännande att följa utvecklingen. 

Nya små blå ögon lyser snart i svartvattensdunklet.

Veckoslutsnoteringar

112-litersakvariet

Ikväll har jag gjort en rejäl gallring av limnophilan.  Det behövdes verkligen eftersom växten trivts enormt bra i akvariet, med den något trista följden att de tre bestånden lagt stora delar av akvariet i skugga.  Åtgärden blev akut igår när jag fick nya växter, najas och nymphoides taiwanensis, av en kompis. Ibland har jag lekt med tanken att helt göra mig av med limnophilan och byta ut den mot någon annan och inte fullt lika snabbväxande art.

I stort sett har det gått bra med de nya fiskarna, xiphophorus nezahualcoyotl. De är aktiva, matglada och definitivt mindre skygga än i början. Hanen uppvaktar honorna ivrigt.  Lite oroande är det dock att jag sett flera av fiskarna gnida sig mot växter och stenar, men beteendet är inte ihållande,  utan har bara iakttagits på morgonen märkligt nog.Vattenvärdena är goda. 

54 liter, levandefödare

Den återstående trion characodon lateralis Los Berros har av allt att döma acklimatiserat sig. De är livliga och aktiva. Fler honor ska, om så snart blir möjligt, utöka den befintliga gruppen. Jag har också bestämt mig för att göra två vattenbyten på 30% två gånger i veckan efter inrådan av en akvarist som tidigare haft och lyckats med arten, då den ställer höga krav på vattnets renhet.

En av tocantinguppyhonorna är försvunnen. Jag misstänker att hon förolyckades när jag skulle plocka bort andmat från vattenytan tidigare idag.  Att fiskar följt med har hänt tidigare. Det är förstås trist men lätt hänt om man har bråttom. Dessbättre ser det ut som att en av de återstående honorna kommer att kasta yngel snart.

32 liter, gambusia affinis

Växterna i akvariet befinner sig i ett  bedrövligt skick.  Ludwigian har tappat blad och detsamma gäller echinodorus tenellus och hygrophilan. Dåligt ljus kan ganska säkert sägas vara orsaken. Ska snygga till och anpassa akvariet till det bättre i veckan som kommer.

Båda honorna är nu uppenbart dräktiga. Sannolikt kommer de att kasta sina yngel inom högst någon vecka. Ska därför sätta i en yngelfälla, då arten sägs vara en glupsk yngelätare. En av honorna har en stor vit fläck på ena sidan kroppen, sannolikt ett svampangrepp i ett sår. Fiskarna är emellanåt invecklade i skärmytslingar mot varandra,  vilket inte gör att blessyrer skulle kunna betraktas som en överraskning.  Honan är dock pigg och matglad och verkar inte lida mycket av sin skada. Jag kommer ändå att tillsätta havssalt i vattnet som en första åtgärd.

Sajicorna måste få en chans!

Mitt sajicapar trivs tillsammans. Det är de mot hela "världen", en stor grupp hetsiga ameca splendens och en glupsk eldbukshane. Fiskarna har lekt tre gånger på fyra månader, men inga yngel har överlevt. Det är tråkigt. Jag har inte heller några större förhoppningar om den senaste kulle, även om den verkar något talrikare än den förra vid samma tid efter att ynglen blivit frisimmande.

Mycket talar därför för att sajicaparet måste få ett eget akvarium, därcde ostört kan ta hand om sin avkomma,  utan att riskera att den slukas av glupska och rovlystna grannar. Det tredje akvariet i lokalen skulle kunna vara en lösning. Ett akvarium på 96 liter borde kunna fungera som ett odlingskar för ett strävsamt lekpar, som mina två tappra ciklidföräldrar.

Mina sajicor måste få chansen igen. En tillfällig sejour i lokalen med lek och yngelvård blir en trolig fortsättning för detta strävsamma och familjekära par.

En märkvärdig överlevare

Ikväll har jag gjort vattenbyte i lokalen. När jag börjat tömma vatten ur akvariet med killis såg jag något oväntat bakom filterburken; den röda ancistrus som försvann i samband med att jag flyttade killisarna till deras nya hem.

Jag fångade den alltså inte, utan den var bara borta, upptäckte jag, när flytten var kvar. Min första misstanke var att den hade hoppat ur, att den slunkit ur när jag försökt att fånga den mest svårfångade gardnerihonan. Men jag hittade den ingenstans. En annan misstanke var att den hamnat under en rot jag tog upp ur akvariet och att den dött och fallit loss i plastpåsen som jag lade roten i. Jag letade till och med på botten av min ryggsäck. En ruttnande fisk vore inte trevligt att gå omkring med.

Men nu visade det sig ikväll att denna mal överlevt. Jag har ingen aning om hur. Kanske satt han under roten trots allt och på något sätt ändå klarat sig. Rötterna kom i vattnet då temperaturen redan nått över 20, så att fisken kunnat klara sig, bara den väl kommit i vattnet förefaller inte så märkligt ändå.

En storartad överlevare är denna förunderliga röda ancistrus....och ett mysterium.

Tredje gången gillt

Ikväll kunde jag åter se frisimmande sajicayngel i 275-literskaret. En relativt liten kull, antalet yngel är svårt att uppskatta.

Chansen att kunna driva upp några av dem är liten i ett sällskapsakvarium som mitt med glupska och ganska stökiga invånare. Jag ska dock göra så gott jag kan under dessa omständigheter. Artemiaextrakt kommer att ges tills jag får i gång odlingen igen. Hur många yngel som är kvar då återstår att se.

Unga grabbar i limiakaret

Sedan någon månad tillbaka går min grupp av limia nigrofasciata i ett 54-litersakvarium tillsammans med ett par gröna bågfenciklider och några malar. Bland limiorna finns nu inga vuxna hanar, sedan den sista simmat in i evigheten. Lite trist när det gäller en både trevlig och lite ovanlig levandefödare.  Två  vuxna honor och ett tiotal yngel är vad som finns. 

Sämjan i akvariet är god även om det är lite trångt. De båda dvärgcikliderna utgör förstås ett hot mot små yngel, men sådana fimms inte i akvariet för tillfället.  Det kommer att dröja länge och är ett senare problem att lösa. De gröna bågfencikliderna är mest upptagna av sina egna interna angelägenheter. Hanen jagar honan emellanåt,  men situationen är knappast kritisk. Emellanåt ser man också hur ett mer kärleksfullt spel sker mellan de båda cikliderna. Hanen spärrar ut fenorna och skimrar i smaragdgrönt. Ciklidparet må vara ett aningen apart sällskap för limiorna, men de tillför färg, temperament och .n mer skönhet till ett annars mycket fridfullt akvarium.  

De unga fiskarna har vuxit snabbt och successivt börjar man se att de har olika kön. De som ska bli hanar börjar få en något "snävare" vinkel på pannan, vilket senare ska utvecklas till den "puckel" eller snarare rundning, som är karateristisk för artens hanar. En av de större ungfiskarna håller dessutom på att få sitt gonopodium.  Det finns säkeet snart fler "unga grabbar" i akvariet.

Med andra ord så finns det hopp om att mina fiskar ska kunna utvecklas till en stark akvariestam av en art fler akvarister borde stifta bekantskap med.

Nezzies och röda prinsar - nya sagofiskar i karen

Några dagar har nu gått sedan Örebroauktionen.  Det blev en lyckad dag när mina akvarier fick några nya spännande invånare. Särskilt två av dem är det värt att säga något om så här långt.

Xiphophorus nezahualcoyotl

Jag kallar devm för enkelhetens skull "nezzies", även om de här små svärdbärarna knappast är några Loch Ness-odjur. Tvärtom är det ganska näpna små levandefödare från Mexiko. De är, liksom andra viltformer av xiphophorus,  grågröna till färgen även om hanen ibland skiftar i blått och har ett orangefärgat svärd.

Mina nezzies lever nu i ett akvarium på 112 liter tillsammans med ett par apistogramma borellii och några endlerhybrider. De senare ska snart byta ägare, så konkurrensen om utrymme kommer att minska. 

Svärdbärarna verkade till en början väldigt skygga. De två största honorna gömde sig bland växterna och skrämdes lätt av häftiga rörelser i rummet utanför akvariet.  Hanen och en liten och yngre hona var något djärvare, men simmade också skrämt undan när minsta oförutsedda händelse inträffade.

Inte heller åt de särskilt bra. De äldre honorna matvägrade i två dagar innan de acklimatiserat sig tillräckligt. Jag blev förstås något oroad av detta, men fick höra från en  person, som haft många xiphophorus-arter, att viltformerna ofta är skyggare än kulturformerna. Som nybörjare med denna kategori fiskar var det ett önskat besked och det stämde. Nu äter alla fyra fiskar med god aptit. Spirulinaflingor, cyclops samt frysta och frystorkad artemia har de slukat med god aptit. Hanen har uppvaktat honorna.  Det ser lovande ut för i skrivande stund.

Något skygga är fiskarna fortfarande eller snarare är det så att mitt akvarium,  som är tätplanterat, erbjuder dem en livsmiljö som i viss mån liknar dem som de kommer ifrån. De gör alltså vad de förmodligen skulle ha gjort om de varit vilda.

Characodon lateralis - Los  Berros

Den här tämligen ovanliga lilla fisken,  en goodeid liksom ameca splendens,  simmar nu omkring längs botten på ett 54-literskar tillsammans med en liten grupp tocantinguppies.  Tre fiskar av arten finns nu i karet, eftersom en av honorna,  till synes oförklarligt hittats död under måndagen. Arten är ganska känslig enligt olika källor och uppskattar rent, svalt och hårt vatten med ett högt ph-värde. Vad som kan ha felats är svårt att veta. Ph-värdet ligger kring 8, vilket är bra, hårdheten är lägre, men den har ju endast att göra med om surhetsgraden lätt håller sig stabil eller inte. Temperaturen låg runt 24, vilket är högt för den här arten, om än inte alltför hög.

Efter honans död gjorde jag ett trettioprocentigt vattenbyte och drog ur sladden till doppvärmaren. Förhoppningsvis kommer det att visa sig vara kloka åtgärder båda två.

Fiskarna är spolformade. De har ganska runda fenor. Ryggfenan sitter mycket långt bak. Hanarna har en rödaktig färg, något som gett dem smeknamnet "red prince" i engelskspråkiga länder. Längs sidor kan man se mörka streck och punkter. Honorna är gråbruna och betydligt mer oansenliga.

Fiskarna är bottenlevande. Mina letar ständigt föda på botten i de jordhögar som uppstått när jordbotten blottats vid något oförsiktigt vattenbyte. De är allätare så jag har försökt att variera kosten efter bästa förmåga.  Frysta cyclops,  frystorkad artemia och annat torrfoder har de ätit med god aptit.

Förhoppningsvis ska det bli yngel med tiden. Åtminstone en hona till borde finnas i akvariet.  Jag ska undersöka möjligheterna att få tag på en.

Trevliga nyförvärv från Örebroauktionen

Igår besökte jag min första auktion sedan jag återkom till akvariehobbyn. Det blev ett flera timmar långt besök på Risbergska skolan i Örebro. Det blev också en del inköp. Jag hittade en del arter som jag sökt efter och som jag nu, efter att ha fått tillgång till akvarier i VAAF:s lokaler, fått utrymme till. Jag var en entusiastisk budropare, jag bjöd till och med över mig själv när jag var osäker på om någon annan ropat högre. :-) Barnslig entusiasm i början av medelåldern, :-)

Inköp:

En trio xiphophorus mayae.  Går i ett 96-liters i lokalen

Fyra xiphophorus  nezahualcoyotl.  Går i 112-litersakvariet hemma tillsammans med endlerhybrider och apistogramma borellii.

Två par characodon lateralis Los Berros, en goodeid liksom ameca splendens,  men mindre och av ett annat, mer tillbakadraget kynne. Går i ett 54 liters tillsammans med 3 par tocantinguppies (viltform)

Akvarium nr 2 i lokalen är igång!

Idag flyttade min grupp på 11 stycken f.gardneri-golden till VAAF:s lokal. Där bor de nu i ett 96-litersakvarium med torvbotten. Akvariet är inrett med kvistar av ormhassel, mangroverötter och kolsten.Växterna består av javaormbunkar, som fästs på rötterna, samt flytormbunkar.

Några sidiskott till ormbunkarna planterades också i ameca-akvariet, som nu också fått ett par laetacara araguaiae som invånare. Dessa ciklider är dock mycket skygga. Frågan är om de verkligen kan trivas i detta akvarium? Ett liknande beteende visade de dock även i butiken, där fiskarna var osynliga innan de infångades. Får se vad som händer längre fram

De sju är åtta...åtminstone

Igår upptäckte jag det första ynglet i dvärgtandkarparnas akvarium.  En mycket liten fisk, som i allt,  förutom storleken, liknade sina föräldrar, simmade i ytskiktet,  mellan flytväxter och limnophilanstjälkarnas toppar.

Det var knappast oväntat men jag hade otur med honorna i början. En dog, åt ihjäl sig, en annan visade sig vara en hane, en tredje dog en dryg vecka efter inkoppningen.  De nya honorna,  som köptes på Akvarielagret,  verkar däremot vara av gott virke,  pigga,  ständigt aktiva och uppvaktade av hanarna. 

Dvärgtandkarparna tillhör de fiskar som jag fattat ett särskilt tycke för. Det är en egentligen oansenlig art. Färgen är brunaktig, den har ett svart band längs med kroppen. Hanarna har en något spetsig kroppsform medan honorna är rundare och betydligt större. 
Men arten är charmerande, lite hemlighetsfull där den framlever sitt liv i akvariets ymniga växtlighet.

Att de nu, äntligen efter mer än två månader, gett upphov till åtminstone ett yngel, är roligt. Sannolikt är de flera men honorna kastar bara ett fåtal åt gången, till skillnad från andra levandefödare vars kullar är mer talrika.  Hoppas nu att de yngel som nu kommer kommer att överleva och ge upphov till en livskraftig stam. 

Blå ögon glimmar i mörkret

Blåa ögon glimmar i svartvattensmörkret, två par ögon. Fiskarna kommer  ut ur skuggan och man ser deras brunröda kroppar glida fram mellan några vattenväxter och ett catappablad.  En ny märklig sämja, om man nu kan kalla det för det, verkar ha infunnit sig hos mina betta rutilans.

Fiskarna betraktar varandra med spänt intresse och visst är honans fenor naggade i kanten men hanens brutala jakter på honan verkar för tillfället vara över. De båda bettorna rör sig kring varandra under flera minuter. Jag iakttar deras rörelser och tycker att hoppet om ett inte alldeles misslyckat akvarieprojekt får nytt liv. Vad är det som händer?

Honan är stark, det är uppenbart. Hon har fått mera skydd i karet i form av limnophila samt flytväxter. Jag har sett till att hon fått extra mat i form av artemia, både nykläckt och frystorkad, när jag sett henne ta skydd bland ytväxterna. Kanske har det hjälpt henne, de nya växterna och den extra födan. Det är svårt att veta.

Som akvarist hoppas man förstås. Att fiskarna accepterar varandra och att det till sist kan bli lek. Vattnet, de många växterna och acklimatiseringen.....Vad är det som händer egentligen? Hemlighetsfullt lyser två par ögon genom svartvattendunklet.

I bettornas risiga svartvattensdjungel

Idag är det en vecka sedan ett par betta rutilans flyttade in i det lilla akvarium som tidigare beboddes av en grupp centralamerikanska vildguppies.

Akvariet har anpassats till de nya invånarnas krav. En påse torv har hängts ned för att sänka ph-värdet under 7 och ett par catappablad har lagts ned. Det är knappast vad man kan kalla en vacker inredning, men förhoppningsvis kommer det att förbli ett någorlunda biotopriktigt hem till de båda kampfisksläktingarna. Karet har förvandlats till en ganska risig svartvattensdjungel, som domineras av ett mäktigt bestånd limnophila sessilflora.  Där finns både planterade och flytande stänglar av den snabbväxande plantan. Ph-värdet låg ikväll,  12 oktober, kring 6. Det ser rätt så bra ut med andra ord. Vattnet håller 25 grader och är brunfärgat av humusämnen.

Vad gäller fiskarna ser läget inte alldeles lovande ut. Hanen är mycket aggressiv och honan har jagats ganska hänsynslöst,  även om hon lever och har god apitit. Emellertid har hon tappat färg och är tillbakadragen.  De flytande limnophila stjälkarna har därför blivit en nödvändig tillflyktsort för henne. Hanen har behållit sin djupa brunröda färg och hans blåaktiga ögon lyser i akvariets humusbruna dunkel. Fiskens färg är mycket ändamålsenlig i brunaktiga vatten, bland vissna löv, nedfallna kvistar och torv.  Att ögonen är synliga har säkert sitt syfte. På det hela taget är den här lilla bettan en fascinerande bekantskap,  som bara solkas av dess trista aggressivitet.

Jag räknar tyvärr med att det kan bli ett misslyckat projekt med betta rutilans.  Det är förstås inte optimalt att skaffa ovanliga och okända arter av utan förkunskaper.  Bettorna var ett impulsköp och ett experiment. Att en av fiskarna befinner sig väl behöver  man knappast tvivla på, men den andra är i klart sämre kondition.  På kortare eller längre sikt är det troligt att det inte kommer att gå väl. Så vad göra?

Jag vill inte ge upp arten även om detta första försök skulle gå illa. Om det går borde honorna bli fler i akvariet.  Flera honor på en hane är förstås det bästa, även om fiskarna såldes i par. Förhoppningsvis ska det gå att skaffa flera honor. Att akvariet, ca 20-25 liter, förmodligen är i minsta laget är en annan faktor att ta hänsyn till. Men projektet har gett mig inspiration att på lite sikt förverkliga en akvaristisk dröm, ett sydostasiatiskt svartvattensakvarium.