Nya givar med nothos och limia

Idag har varit en ledig dag med regn i luften, gråa moln och blygsamma temperaturer, alltså en dag som passar akvariehobbyn. Jag passade på att göra en tur till Uppsala och Djur-Hobby för att kolla upp några saker som skulle kunna vara till nytta i mina pågående projekt.

I affären, som är rätt så välsorterad, stod rätt många akvarier tomma. Jag hittade dock det jag sökte, två honor av limia nigrofasciata, en levandefödare från Haiti,  som emellertid visade sig vara rätt så små. Dessutom bestämde jag mig för att köpa fler nothobranchius guentheri,en killiart från Tanzania,  efter det att honan i det ursprungliga paret dött. Jag köpte tre honor varav en var en nothobranchius guentheri - blue.  Dessutom hängde två små hanar med eftersom fiskarna säljs parvis om det inte råkar finnas ett udda antal i försäljningsakvariet.  "Blue-honan" var den sista fisken av sitt slag som fanns kvar och är dessutom relativt storväxt, så att hon fick följa med föreföll självskrivet. 

Efter inkoppningen i akvariet visade sig hanen från det ursprungliga notho-paret vara mycket temperamentsfull. Han jagade snabbt och brutalt undan de svagare nykomlingarna och började kurtisera "blue-honan".

Limiahanarna visade sig inte heller nödbedda när det gällde att närma sig honorna.  Med en oerhörd frenesi cirklade de båda levandefödarna kring en av honorna för att leka, medan den andra honan gömde sig bland växterna. Hannarnas svarta band (nigrofasciata=svartbandad) mörknade och visade att de trivdes med de nya bekantskaperna. Om honorna klarar anstormningen borde yngel bli en naturlig följd.

Man kan förstås undra varför jag köpte två par nothobranchius guentheri då jag är fullt medveten om artens aggressivitet hanar emellan. Jag såg det som ett risktagande.  Det var bara genom att köpa två par som jag kunde komma över honor, om jag inte istället hade försökt få tag på dem genom en "efterlysning" i killivärlden. Det hade jag kunnat ha gjort, men precis som när jag vsr yngre, är jag rätt så otålig.  Dessutom sägs det i en del källor att en mindre grupp hanar kan fungera ihop, bättre än två fiskar av samma kön, men det förutsätter att dessa är någorlunda jämnstarka. De exemplar som nu simmar i mitt akvarium är däremot små, fortfarande rätt svagt utfärgade och har inte samma lite "satta" kroppsform som den äldsta av handjuren.  Jag är därföf glad om den ursprungliga hanen och mins två honor klarar sig och trivs,  så att jag kan börja odla senare i sommar, men samtidigt kan jag tycka att det var lite dumt att inte vänta med honorna, struntat i hanarna och istället ha använt mig av mina kontakter. Jag får vara glad att det inte är lika krångligt med limiorna

Mina akvarier

54 liter, walstad: Fundulopanchax gardneri golden,  röd ancistrus
15 liter, plastlåda: Fundulopanchax gardneri golden, yngel
54 liter: Ameca splendens,  corydoras pygmaeus,  peckoltia braueri
20 liter, walstad: Vildguppy, centralamerikansk stam
37 liter: Slöjguppy (ett par), limia nigrofasciata
24 liter: Endler
32 liter, walstad: Nothobranchius guentheri
275 liter: Ännu så länge tomt, blivande hem för ameca splendens + CA-arter, ciklider eller xiphophorus

Pyssel, händelser och planer

Växter

Har försökt bli av med så mycket andmat som möjligt i tre akvarier. Det är i det närmaste omöjligt att bli av med allt, men jag har i alla fall lyckats få undan så mycket att ljuset bättre når ned till botten och de andra växterna. Problemet var störst i notho-karet och i endlersakvariet.

Har konstaterat att hornsärven i ameca-akvariet och hos endlerna vuxit enormt bra. Har delat på slingorna och lagt ned dem hos mina f.gardneri-golden,  som genast insåg att växten lämpar sig väl för lek.
Kan också något besviket konstatera att övriga växter i detta akvarium, trots en strålande början, nu inte ser något vidare ut. Hoppas på en nystart när ogräset är reducerat och nya snabbväxande växter som hornsärv och hygrophila difformis planterats i det.

Limia

Mina limia nigrofasciata-hanar väntar fortfarande på honor. I tisdags fick jag veta att jag måste söka dem på annat håll. Kollade med Djur-Hobby i Uppsala och de hade några fiskar kvar. Förhoppningsvis finns de kvar när jag åker dit på fredag. Hanarna uppträder också något aggressivt mot limia melanogaster-hanen, som verkar ha blivit tillbakaträngd. Kanske blir det annorlunda om några honor får flytta in.

Nothobranchius

Nothobranchius guentheri-hanen, som numera är ensam i sitt akvarium,  verkar, trots mina farhågor efter honans död, att må bra. Han simmar piggt omkring i akvariet och äter med god aptit. Jag vill därför inte ge upp detta killis-projekt, som jag övervägde tidigare, utan har för avsikt att försöka få tag på honor.

Tanken är att försöka få fiskarna till lek senare i sommar.  Vi får se hur jag löser detta.  Möjligen kommer jag att inhandla några fiskar i Uppsala senare i veckan. Tyvärr kommer könsfördelningen att bli ojämn då de endast säljs i par. Något säger mig att två par vore bättre än ett, eftersom det skulle ge proportionerna 3 hanar och 2 honor, vilket nog är bättre än två hanar på en hona. Det bästa vore dock om det gick att införskaffa endast två honor.

Vita prickar

Har kunnat konstatera vita prickar på en av vildguppyhonorna. Har därför tillsatt medicin i vattnet. Fiskarna verkar dock lika pigga som vanligt,  men det är inte värt att ta några risker Har också tillsatt ca 15 g salt för att motverka sjukdomen.

275-literskaret

Måste se till att komma igång med 275-literskaret på allvar under nästa månad. Det har fått vänta alldeles för länge, men behovet av det är skriande då amecorna behöver betydligt större utrymme än det som erbjuds i deras nuvarande hem. De tre honorna är också dräktiga, också den yngsta som vuxit mycket på den dryga månad som hon bott i akvariet.

Gardneriprojektet: En tredubbling på mindre än fyra månader.

Ikväll undersökte jag till sist resultatet för odlingsprojekter med mina f.gardneri-golden. Ungefär som förväntat visade det sig, när jag tog ur växterna från odlingslådan,  att fem stycken yngel, från ca 1 cm till kanske 7-8 mm,  simmade omkring där.

Nu, drygt tre veckor efter att den andra omgången lek avslutats, kan knappast förväntas att fler yngel kommer att kläckas.  De äldsta ynglen är ca 2,5 veckor och de yngsta ca en vecka yngre.

För att få bättre koll på ynglens utveckling sorterade jag ut limnophilan från odlingslådan för att istället behålla vattenpesten. Det går nu att se samtliga yngel röra sig i vattnet där de söker föda på botten, bland växterna eller vid ytan.

Det lilla projektet, med tanke på omständigheterna,  har varit lyckat. Jag valde en variant av naturmetoden som innebär att fiskarna fått leka bland växterna i ett särskilt akvarium, för att senare flyttas tillbaka till deras vanliga hem.

Några lekmoppar, vare sig flytande eller sådana ställs på botten, har alltså inte använts. Om jag istället bestämt mig för att använda dessa hjälpmedel hade jag säkert kunnat ta till vara fler romkorn och fått fler yngel, men fler kunde ändå klara sig den här gången än om jag låtit de vuxna fiskarna vara kvar. I det stora akvariet har tre yngel överlevt från lekar spridda över en mycket längre tidsperiod än den vecka som lektrion sammanlagt befann sig i odlingslådan. 

Jag tror det på sätt och vis var ett klokt beslut att använda mig av naturmetoden,  eftersom en stor mängd yngel måste tas om hand och senare avyttras. De fem nya små fiskarna utgör på så sätt ett mindre problem när den dagen kommer. Något mer odlingsprojekt med f.gardneri-golden lär det inte bli under överskådlig framtid. Nu handlar det om att driva upp ynglen till vuxen storlek. Vad som sen händer får framtiden avgöra. På fyra månader har de ursprungligen fyra fiskarna blivit tolv, alltså har de tredubblat sitt antal på kort tid.

Att få ut det mesta av hobbyn

Ibland kan det vara klokt att fundera lite grand över vad det är man egentligen vill uppnå med sin hobby. Vad ska jag göra för att få ut största möjliga glädje av akvaristiken?

För mig har det gått fort det senaste året. För ca ett år sedan startade jag mitt första akvarium på 16 år. Då hade jag ambitionen att förverkliga en dröm jag inte hade möjlighet att realisera när jag höll på som ung, att hålla och odla killis. Det blev en grupp aphyosemion australe,  kap lopez, som dessvärre dog inom några månader. De hoppade ur akvariet och de avled pga sjukdom. Jag hade otur.

För att få mersmak måste man få lyckas, om än med det allra enklaste. Jag skaffade levandefödare och fick en hel del yngel även om det snart stod klart det jag redan visste, att butiksköpta fiskar ofta inte är särskilt tåliga. Alla dessa färgglada pigga och industriellt odlade platy och guppy har en sorglig benägenhet att dö mycket snabbt. Det finns något sorgligt över allt detta,  fiskar som mer än levande varelser verkar betraktas som konsumtionsvaror. Det vill jag helst inte bidra till.

Akvaristik ska vara spännande, innehålla utmaningar och lärdomar. Misslyckanden hör till, de är inte roliga men kan vara en källa till insikter och till ny inspiration. 

Jag har haft några fiaskon men de har fått mig in på nya spår. När mina första killis dött började jag med snäcklekare, neolamprologus multifasciatus,  vilket fungerade utmärkt i ca tre månader tillsxde plötsligt dog utan synbar förklaring. Men detta ledde mig över till walstadsakvarier och att återigen vilja försöka mig på killis. Det visade sig vara en god idé. Mina jordbottenakvarier har fungerat bra, även om det funnits en del problem med växterna i ett av dem. Fiskarna,  .gardneri-golden,  har förökat sig och är fiskar som är så livliga, temperamentsfulla och uppenbarligen mycket härdiga. I det andra walstadsakvariet "kokar" det i vattnet när en stam centralamerikanska vildguppies stormar mot ytan för att lystet kasta sig över det som bjuds.

Det är inte heller inspirerande med det alltför vanliga och alldagliga. Det är roligt att lyckas  med det som är  ovanligt och okänt, vilket kanske till viss del är ett utslag för fåfänga, men också för att det är spännande. Mina favoritfiskar hittills är nog ameca splendens,  en levandefödare från Mexiko,  som näst intill är utrotad i vilt tillstånd. Sådana fiskar tilltalar mig, inte minst för att de har ett kärvt och obändigt kynne. Deras skönhet är inte av det insmickrande slaget, men deras beteende och det faktum att de är tåliga, lättskötta och lättodlade gör dem inte mindre attraktiva som akvariefiskar.

För att få ut det bästa av hobbyn, engagemang, upplevelser förundran, glädje och avkoppling gäller det också att inte ta sig vatten över huvudet,  hur lockande svåra men aldrig så vackra eller egenartade fiskar än tercsig vara. Det finns ett skrytande i akvaristvärlden och en värdeskala som avgör vad som räknas. En seriös nybörjare eller  nystartare, bör inte lyssna för mycket på sådant. Det gäller att hitta sin nisch och låta det få ta den tid det vill. Jag inser att min erfarenhet är begränsad och därför bör det jag gör vara lagom svårt. Hittills har jag hållit mig till det. Mina lyckade projekt har handlat om arter som är lätta att hålla. Det är bäst att göra så.

I skrivande stund verkar det som att jag drabbats av ett misslyckande.  Mina nothobranchius guentheri mår inte bra. Honan dog i något som troligtvis var bukvattensot och hanen matvägrar. Det ser inte bra ut. Sannolikt kommer notho-projektet snart att läggas till handlingarna. I handeln säljs fiskarna parvis och att skaffa ett par till eller två direkt efter  att det första dött är inte lockande. Även om hanen får tillbaka aptiten och hälsan så är det ingen god idé att köpa ett par till, då det skulle bli två hanar som skulle konkurera om honan och som också skulle utsätta denna för en alltför ivrig uppvaktning. Fler fiskar än fyra går det inte att ha i ett så litet akvarium som ett 32-liters.  Det borde innebära att jag snart leds över på ett nytt spår, där jag kan använda mig av mina insikter om hur jag får ut mest av hobbyn.

Motgångar i notho-karet

I veckan började min nothobranchius guentheri-hona att bli allt mer skygg och allt mindre intresserad av mat. Skyggt stod hon i ett hörn av akvariet eller  var helt osynlig. Hanen uppträdde som vanligt. Honan kunde jag lätt fånga med handen.

Jag tolkade det som en följd av att hon jagats hårt av hanen som varit mycket påträngande sen början. Jag antog att mängden växter i karet skulle vara ett tillräckligt skydd för henne.

I detta läge flyttade jag honan till ett litet plastakvarium för att hon skulle få chansen att återhämta sig. Fisken var, vilket jag noterat tidigare och tolkat som romstinnhet, något rund över magen. Ett positivt tecken alltså. Då upptäckte jag att hon också hade utstående fjäll, ett tecken på en långt framskriden bukvattensot.  I morse var hon död.

Naturligvis är det trist. Sjukdomen som beror på en flagellat, ett sorts parasit, som möjligen finns naturligt hos en del fiskar, hade plötsligt börja löpa amok. Vad detta kan ha berott på kan man fundera på, men enligt trovärdiga källor kan stress bryta ned fiskarnas försvar mot åkomman. Kanske blev något i akvariemiljön också en faktor, dålig genomströmning i filtret, att något fanns i torven som inte var bra.

Nu har det visat sig att även hanen matvägrar men är fortfarande pigg, detta trots två dagars fasta. Det ser inte bra ut. Vi får se vad som händer.

Kläckningstider

Kan konstatera att nu verkar kläckningen vara i full gång i odlingslådan. Jag har sett tre yngel samtidigt, av varierande storlek,  vilket säkert inte är de enda avkomlingarna till mina f.gardneri-golden. 

Nästa gång jag odlar den här eller någon annan växtlekande killi tänker jag inte nöja mig  med enbart växter som lekmaterial. Istället ska jag använda mig av lekmoppar av garn, som gör det lättare att hålla koll på antalet romkorn och därefter yngel.  Moppen får vara i lekakvariet och kan vittjas dagligen. Äggen flyttas därefter till ett kar där de kan kläckas när tiden för det är inne.

Vad händer i odlingslådan?

I fredags upptäckte jag ett yngel i odlingslådan där tre f.gardneri-golden lekt under några dagar. Det blir allt oftare synligt men ännu så länge verkar det som att inga fler har kläckts. Jag har i alla fall inte sett mer än en liten fisk åt gången. Nu är ynglen så små att det överhuvudtaget är svårt att få syn på dem. Artens kläckningstid är dessutom 2-3 veckor och det är fullt tänkbart och troligt att det finns en del okläckta romkorn som väntar nånstans bland växterna.

Något jag i alla fall insett är att det finns bättre odlingsmetoder om man vill ha koll på vad som är på väg att hända. Om jag använt, som konsten egentligen kräver, en lekmopp av garn, hade jag kunnat ha bättre koll på antalet romkorn och deras utveckling. Just nu vet jag ingenting mer än att det är högst troligt att det finns fler yngel som är på väg ut ur romkornen eller sådana som ännu så länge inte har sett dagens ljus. Det är bara att vänta och se...

Några akvarienotiser

Mina nothobranchius guentheri verkar ha funnit sig väl till rätta.  Ingen lek ännu men de är pigga och hanens färger har blivit starkare. Hanen jagar honan emellanåt som därför håller sig undan.

Fyra stycken ameca splendens-yngel har klarat sig sedan de kastades av honan för en vecka sedan. De små fiskarna syns tydligt i akvariet och är ca 1,5 cm. De håller numera till i större delen av akvariet men verkar ännu trivas bäst med tryggheten i vegetationen och nära botten. De simmar ännu inte med de vuxna fiskarma, utan simmar parvis, ensamma eller i grupp tillsammans runt om i akvariet.

Växtligheten i vildguppyakvariet (jordbottenakvarium nr 2) frodas. Vattenpesten breder ut sig över ytan. Snart dags för en första ansning. Växterna ska då föras över till notho - akvariet.

Det första f.gardneri-golden-ynglet har nu setts till i odlingslådan.  Fler yngel kommer sannolikt att kläckas under de kommande veckorna.  Behöver skaffa anpassat yngelfoder.   

Mina nothos

Mina nothobranchius guentheri har nu bott drygt ett dygn i sitt nya hem. Det är förstås på tok för tidigt för att kunna säga något om hur det går, men det verkar som att fiskarna mår bra, att de kommit över den första acklimatiseringen.  De simmar kvickt och piggt omkring i akvariet, både i dess övre del och dess nedre. I morse verkade honan fortfarande mer tillbakadragen än hanen, men det har jämnats ut under dagen.

Fiskarna har upptäckt kokosnöten fylld med torv, men de har inte visat något intresse för att uppehålla sig där samtidigt än så länge,  men det kanske kommer.  Annars får jag hjälpa dem en smula på vägen.

Jag har också saltat vattnet något för att förebygga sjukdomar.  Enligt det Amerikanska killisällskapets hemsida rekommenderas 1/2 tsk per gallon, vilket omräknat till gram betyder att till 32 liter ska man tillsätta ca 25 gram salt. Faktum är att fiskarnas vitaliter ökade efter saltningen, men om det hade med denna att göra eller med det faktum att de börjat vänja sig vid sin nya miljö vill jag låta vara osagt.

På bilden nedan verkar det som om hanen skulle vara närmast rosafärga. Det är dock inte fallet. Han är snarast röd med inslag av andra färger. Honan swr däremot minst sagt "trist" ut i sin gråhet, me  om man tittar noga ser man att hon i själva verket skiftar i blått. Även om jag inte skulle lyckas odla dem så gör deras färger och livliga beteende att det ändå varit värt art lära känna denna art lite närmare. Förhoppningsvis kommer de att bli fler en vacker dag trots allt.  

Årstidsfiskarnas rike

Nyligen startade jag ett nytt akvarium, ett 32-liters,  som åtminstone delvis har ordnats efter walstadsmedtoden. Syftet är dubbelt den här gången, dels att skapa ett vackert planterat akvarium till mitt sovrum och dels skapa en akvariemiljö som passar årstidsfiskar, killis av släktet nothobranchius.

Dessa fiskar trivs bäst i mjukt och något surt vatten. I mina tidigare walstadsförsök har ph-värdet varit högt, ibland uppemot 8, vilket jag ville undvika när jag startade detta akvarium. Min intention var att skapa ett akvarium med ett vatten som istället höll sig kring 6. Bottenmaterialet blev därvidlag viktigt. Jag valde därför ph-neutral rådasand, ogödslad blomjord, om man bortser från en liten tillsats kalk, samt torv. Torven köpte jag på en handelsträdgård. Tanken var också att låta filtret delvis fungera med hjälp av torv. I vattnet placerades också två blad av indisk mandel, "catappa".

Längst ned i botten lade jag blomjorden och över den placerades ett lager torv och därefter ett lager sand. Detta skulle, visade det sig, fungera väl som "mylla" för växterna.

Växterna valdes för utifrån sin växthastighet, egeria densa (vattenpest) limnophila heterophylla,  hygrophila rosae australis,  javamossa och javaormbunke samt ett bestånd av cabomba caroliana.  På ytan placerades rikligt med musselblommor (pistias), andmat och några för mig okända vattenväxter.
 

Eftersom det visat sig att det går alldeles utmärkt att undvika nitritchocker i ett nyinrett jordbottenakvarium genom att återanvända vatten från andra välfungerande kar, fyllde jag akvariet med ca 1/3 med vätska från fungerande kar. Det verkar ha fungerat.

Fiskarna valdes utifrån mitt intresse att pröva en art med ett annorlunda lekbeteende och för att nothobranchius guentheri,  en art med sitt ursprung på den tanzaniska ön Zanzibar, anses vara relativt lätt att ha att göra med och odla. Ett par av fiskarna köptes på Djur-Hobby i Uppsala.


Ett problem med arten är dess påstådda känslighet för oodinium, något som kan avhjälpas med ett tillskott av salt i vattnet, motsvarande 1 msk/10 liter vatten.  Detta oroade mig lite då jag var osäler på hur växterna skulle reagera på det. Därför tvekade jag om valet av fisk in i det sista. Utslaget avgjordes av säljarens mening att sjukdom inte förekommit i försäljningsakvariet, trots att inget salt tillsats och att vattenbyten och värme också förmår att hålla sjukdomen stången. Jag funderar ändå på att tillsätta lite salt i förebyggande syfte, då jag nog har större förtroende för erfarenheten hos erfarna killi-hobbyister än bland aldrig så professionella säljare.
 

Igår gav jag fiskarna levande vita mygglarver men deras aptit var under acklimatiseringen inte den största. Däremot nu, på morgonen efteråt, har de med god aptit ätit fryst artemia. 

Akvariet anpassade sig till fiskarna så tillvida att en urgröpt kokosnöt fylld med torv ställdes mitt i akvariet. Tanken var att både påverka vattnet och förse akvariets invånare med en lekplats.  Naturligtvis ingår det i projektet att förhoppningsvis få yngel av nothobranchius guentheri. 

Om växterna hunnit växa den senast veckan är det knappt märkbart även om hygrophilans och limnophilans höjd ökat något. Ljuset jag använder är ett 38 cm långt 14 w lysrör, Aqua Glo, som framhäver fiskarnas färger. Ändå är akvariets bakre del rätt så mörk, även om frånvaron av en bakgrund gör att solen lätt lyser in i akvariet  från baksidan. Jag hoppas att belysningen är tillräcklig.

  

  

Amecornas första kull

Idag på morgonen märkte jag att en av ameca splendens - honorna äntligen verkade vara på gång att kasta sina första yngel. Under dagen var jag bortrest till Uppsala, men när jag kom hem kunde jag se först en sen två och tre små nya amecor simma i akvariet. På botten såg jag också tyvärr två döda. De låg mycket nära varandra vilket kan tyda på att de kastats av honan med mycket kort mellanrum. Möjligen var de redan döda när de kom ut.

Ynglen är stora, över 1 cm, och är färdigutvecklade små fiskar. Ameca-ynglen är så stora att de utan vidare kan ses i alvariet från TV-soffan, ett par meter från deras hem.De är mycket försiktiga och håller sig i akvarieta mest tätplanterade del. När jag, bara för några minuter sedan,  tittade till dem, upptäckte jag ytterligare ett levande yngel. Kanske är de fler som gömmer sig bland växterna. De vuxna fiskarna verkar inte bry sig särskilt mycket om de små, som tur är.

Tillökningen i det lilla ameca-akvariet gör att det nu är desto viktigare att det stora 275-literskaret ställs i ordning. Ameca splendens är en art som kräver utrymme, även om de uppenbarligen trivts tillräckligt bra hittills för att föröka sig. 

Jag utgår ifrån att ynglen kommer att kräva mycket mat, för de är stora från början och gör ett robust intryck, något som gäller arten som helhet. Ameca splendens är en fisk som inte besitter en omedelbar skönhet. De är inte insmickrande. De är grågröna, ganska ilskna och en del exemplar är rent av "fula". Men samtidigt är de energiska, egensinniga och trots sitt temperament ändå högst sociala fiskar. Det är en art som jag tycker mycket om och att ha fått yngel av dem minskar knappast min fascination för denna mexikanska goodeid, som fler akvarister borde stifta bekantskap med. 

Jordbottenakvariet, 3 månader

Idag är det tre månader sedan jag startade mitt första jordbottenakvarium. Egentligen har inga större förändringar inträffat under den senaste månanden. Växterna växer och fiskarna verkar av allt att döma fortfarande trivas. De två f.gardneri golden-ynglen växer och det största av dem har visat sig vara en ung hane, vilket man kan se på de röda prickar som fisken börjat få på analfenan. Kroppsformen och beteendet liknar också allt mer de vuxna fiskarnas. Ytterligare ett yngel har vuxit sig så stort att det allt mer vågat sig fram från sina gömställen. Att fiskarna lekt och fått avkomma har lett till att jag nu är i full gång med ett riktat odlingsförsök med en lektrio som går i ett mindre kar, fyllt med växter.

Om sanningen ska fram tycker jag att det finns sidor av projektet som blivit lite problematiska. Växterna har haft en god tillväxt, det går inte att förneka, men de har däremot börjat tappa blad på stjälkarnas nedre delar. Det gäller såväl cabomban som hygrophilan och ludwigian. Jag misstänker att det främst har att göra med tillgången på ljus. Så länge som inte större delen av ytan täcktes av växtlighet, av både planterade växter och av flytväxter, framför allt av andmat, har det fungerat bra. Jag har därför dels klippt av de nakna delarna av cabomban och rensat bort en del andmat, även om jag vill ha en tät ytvegetation för ynglen att gömma sig i. Jag hoppas att detta kan vända trenden något. I annat fall får jag göra vissa avsteg ifrån walstadsmetoden och börja använda något gödningsmedel. Emellertid borde jorden i botten ge det som behövs. Sedan är det självklart att alla akvarieväxter kräver omvårdnad, oavsett vilken metod man använder, vilket jag nog försummat, sannolikt för att tillväxten varit så god hittills. En något naiv tro på jorbottenakvariet som ett sorts "natur" har nog också funnits med. Jag tror egentligen inte på laissez faire i andra sammanhang, så varför när det gäller akvarier?

Även vattenvärdena är jag en smula frågande inför. Nitriten är obefintlig men ph-värder högt, om man får lita på testet. Det ligger runt 8. Fiskarna borde inte trivas men att de gör det är alldeles uppenbart. Det säger nog mer om f.gardneris omvittnat stora anpassningsförmåga som nog inte är mindre än den som många levandefödare har. De är egentligen utmärkta nybörjarfiskar. Frågan är om jag ändå borde göra något åt vattnet. Jag funderar på att försöka justera ph-värdet med hjälp av torv. Genom att hänga ned en fylld nätpåse på ett ställe där den inte märks, men frågan är hur mycket det hjälper. Så länge fiskarna mår bra är det kanske inte direkt nödvändigt med några ingrepp. Däremot funderar jag på att vid ett senare tillfälle, när det är dags med en större rengöring, att byta ut gruset mot något annat och att på något sätt använda torv i bottenmaterial. Experiment med detta genomför jag nu i ett 32-liters akvarium, som är tänkt att bli hem för någon annan killisart. Om detta återkommer jag senare.