En röd hjältes hemkomst

För en liten stund kom jag till lokalen för att lämna en burk torrfoder och för att mata fiskarna.

Vid botten på framrutan i killiakvariet såg jag den röda ancistrushane som av misstag följt med på en rot hemifrån när jag startade akvariet sent förra hösten. Honan har sedan dess gått ensam i 112-litersakvariet.

Jag chansade och lyckades fånga hanen med håven mot framrutan och sedan snabbt ned med den i en påse jag lyckades gräva fram. Nu är det dags att åka hem och koppa in den i dess nya hem. Den har varit på villovägar men är nu förhoppningsvis på väg till sitt rätta element.

En röd hjälte och överlevare har kommit hem vilket är roligt.

Det är också roligt att konstatera att det finns yngel av cynodontichtys rubropunctatus i det akvarium där malen levt i mer än ett halvår och att ungfiskarna, som flyttade dit i somras blivit allt mer synliga.

Det som går bättre med hemmagjord reflektor

Det verkar gå lite bättre med mitt 32-liters  low tech - akvarium,  om man jämför med 24-litersnanot. Än så länge har algtillväxten varit ytterst begränsad och växterna växer. Dock har vattenpesten fått en delvis osunt blek färgnyans, som visar att något inte är som det ska. Vad det beror på är svårt att säga, kanske är ljuset dåligt i den hörna där den planterats. Men vattenpest kan ibland växa hyggligt trots att ljuset inte är det bästa.

Jag har också kompletterat växtbeståndet med några plantor cryptocoryne parva och hygrophila polysperma, som gör att akvariet fått ett mer heltäckande och varierat utseende.

Ljuset i akvariet kommer från ett 14 w Sylvania Daylight, vilket ger 0,43 w per liter, alltså rätt lite ljus. Enligt rekommendationerna ska t.ex cryptocoryne parva ha 0,5/litern. För att förstärka ljuset något har jag tillverkat en reflektor bestående av metallfolie, såväl från en ihopvikt ugnsform samt från en folierulle. Det gör viss skillnad, men det är förstås omöjligt att veta hur mycket.

Av allt att döma mår fiskarna bra. Dvärgtandkarparna har fått fler yngel och jag har också fått intrycket att de blivit mer kavata. Mekongrisfiskarnas närvaro kan säkert ha en viss inverkan på dem, då de fått mer konkurrens om utrymmet och säkert inger trygghet.

Jag köpte 15 stycken risfiskar och fick en på köpet. Om alla fortfarande lever är svårt att säga eftersom de ständigt rör sig och är svåra att räkna, men troligen har de flesta lyckats acklimatisera sig. Det har än så länge inte gått att se om honorna bär på rom, vilket var lätt att lägga märke till hos de betydligt större oryzias woworae, som lekte intensivt den korta tid jag hade nöjet att ha dem i ett av mina akvarier. Mekongrisfiskarna är små och jag har än så länge inte haft tid att iaktta dem ordentligt de tidiga morgontimmar, då risfiskar föredrar att leka. Om eventuella yngel skulle kunna överleva är en annan fråga. Kanske skulle även de mycket små dvärgtandkarparna utgöra ett hot mot dem. Det ska bli spännande att de vad som kommer att hända.

Det går inget vidare!

Det vilar något lite sorgligt över mitt nanoprojekt. Som jag skrivit i tidigare inlägg drabbades akvariet av svårartad algväxt i form av brunaktiga trådalger som först och främst fördärvade vattenpesten.  Också ludwigian drabbades även om den växte bra på höjden. Jag klippte därför av och planterade om toppskotten och visst blev det en viss tillväxt.

Jag minskade belysningstiden i två omgångar och efter några dagar verkade trådalger ma åtminstone inte öka. Kanske skulle det ordna sig.

Idag upptäckte jag att en del av ludwigiastänglarna, de som stått långt in och skymts av de andra, var närmast ruttna och svartnade.  Några få sorgliga blad satt kvar i toppen av den.  Jag tog bort dem och  slängde dem. De levande topparna planterade jag om i mitt 32-liters  low tech - akvarium,  som hittills, efter ca tre veckor, verkar fungera väl.

Nanoakvariet på 24 liter, som växtdöden satt sina klor i, saknar nu växter i en del av mittpartiet.
Den växt som ser ut som en vinnare är dock rotala nanjenshan, som brett ut sig bakåt på vattenpesten bekostnad och på höjden på de lägre ludwigiaplantornas.  Där finns en orsakerna till att dessa dog. Vilka var då de andra? Att akvariet är i dålig balans är uppenbart. 

För lång  belysningstid och för mycket gödning ser jag som de ganska självklara orsakerna. Jag använde väl tilltagna doser pmdd, 4 ml till 24 liter, vilket är långt över de rekommenderade. Jag försökte möta upp näringen med en högre dos Co2, men ekvationen gick inte ihop.

Därför har jag beslutat att göra 50% vattenbyten två gånger i veckan, för att få bort överflödig näring, hålla kvar belysningstiden på 8 timmar och fortsätta med något högre Co2 - doser än rekommenderat, för att gynna växterna på algernas bekostnad.

Striatumynglen har blivit ungfiskar

Jag kan nu konstatera att striatumynglen blivit så pass stora att de nog ska kallas ungfiskar. Hanarna har börjat färga ut och uppvisar mer temperament än tidigare. Fiskarna matas åtminstone två gånger per dag. De får frystorkad artemia, frysta cyclops och grindalmask samt hoppstjärtar ett par gånger i veckan.

Växterna i akvariet utvecklas tyvärr i negativ riktning. Vattenpesten är svårt angripen av alger och är på väg att tyna bort. Rotala nanjeshan har växt bra men även på den och ludwigia muelleri finns trista brunaktiga alger.

Jag har minskat ljustiden till 8 timmar men det har inte hjälpt. Jag har även ökat tillförseln av Co2, men det har inte haft avsedd verkan.

Förmodligen tar jag bort vattenpesten och byter ut den mot något annat. Frågan är om jag ska fortsätta minska belysningstiden eller om det finns någon annan väg?

Dvärgtandkarpar och Mekongrisfiskar

Dvärgtandkarparnas akvarium fortsätter att utvecklas. Ikväll ansade jag växterna i regnbågsgoodeidernas akvarium, som blivit närmast igenväxt, och planterade om en del av "renset" hos dvärgtandkarparna. Jag lade också med en bit javamossa i akvariet. Förhoppningsvis lyckas jag på så sätt göra akvariets inredning både mer varierande och mer estetiskt tilltalande.

Jag upptäckte också några nya små dvärgtandkarpsyngel, som av allt att döma måste ha kastats av någon av honorna efter att fiskarna fått sitt nya hem.

I lördags "råkade" jag dessutom komma hem med 15 stycken oryzias mekongoensis, "mekongrisfiskar", en tämligen ovanlig art, efter ett besök på Zoohoo. Det var knappast planerat men efter det snöpliga misslyckandet med oryzias woworae, när hela gruppen med fiskar dog i samband med en sjukdomsbehandling, kändes det ändå som om det kunde vara värt ett nytt försök med risfiskar.

Den här arten, som härstammar från Mekongområdet i Sydostasien, tillhör de allra minsta fiskarterna med sina maximala 1,5-3 cm. Det är små och som man kan inbilla sig oansenliga varelser men som visar sig vara vitaktiga och silverglänsansde över en "neonrand" som löper längs med kroppen. Med ett mörkt bottensubstrat måste dessa fiskar vara än vackrare. Jag funderar däför på att försöka hitta relativa mörka bottenväxter efterhand, då de växter som hittills planerats är ljusa.

De nya invånarna har gjort att akvariet blivit ett mer levande blickfång. Dvärgtandkarparna var alltför små för att vara väl synliga. Man kunde därför ta akvariet för att vara ett rent växtakvarium, om man inte visste bättre.

Eftersom dvärgtandkarparna och risfiskarna är ungefär jämnstora och de förra är mycket toleranta vad gäller vattenvärden och livsmiljö, borde det nya sällskapet kunna fungera bra. Förhoppningsvis kommer det i sinom tid att dyka upp en annan arts yngel i akvariet.

Dvärgtandkarparnas långa år

De fick vänta länge, mina dvärgtandkarpar, som jag köpte för precis ett år sedan. De fick först bo i ett litet plastakvarium under 20 liter, vilket jag gång på gång intalade mig själv skulle varslet provisorium, men det tog tid innan jag kom mig för att ge dem ett värdigare hem.

Nu simmar de i ett 32-liters  som tidigare bebott av några killis. Akvariet är ett low tech med endast ljus som tekniskt hjälpmedel. Jag använder ett 14 W-rör, ett Sylvania Daylight. Dessutom har jag lagt till en hemmagjord reflektor, gjord av en ihopvikt ugnsform i metallfolie.

Botten består av Akadama-soil istället för grus och såjord. Orsaken till att jag valt bort jorden är att lättare kunna om- och nyplantera växter utan att löpa risk att jorden kommer upp och grumlar vattnet och ligger som ett missprydande lager på botten.

De växter som hittills planterats i karet är hornsärv, vattenpest och limnophila heterophylla. Jag kommer också att skaffa några lägre växter, sannolikt någon art av cryptocoryne. Om förhållandena akvariet är gynnsamma för traditionella bottentäckare är jag osäker på, men sannolikt så skulle ljuset långt ifrån vara tillräckligt som det ser ut idag.

Trådalger och bleka blad.

Med viss spänning följer jag utvecklingen i det 24-litersnano där en kull yngel av aphyosemion striatum växer upp. Växterna växer, det kan man inte klaga på. Sen några dagar har jag bytt ut easycarbo mot Co2 och hoppas att denna kan hjälpa till att nå god tillväxt. 

Pogestemon helferi ser tyvärr rätt blek ut och har tappat en del blad. Möjligen beror det på ett underskott av järn, vilket jag försöker uppväga med ökade doser mikrogödning Jag kommer att tillsätta ca 1 ml dagligen den kommande tiden. Likaså ser topparna på de längsta stjälkarna rotala nanjenshan tämligen bleka ut. Jag hoppas att rådet med mikron ska visa sig ha varit det rätta att följa.

Idag har jag också kunnat se en del trådalger i växterna. Jag rensade bort dem för hand men inser att jag måste mota dem andra sätt, med minskad ljustid per dygn och kanske med en högre dos Co2.

Striatumynglen utfodras nu med frysta cyclops, frystorkad artemia, hoppstjärtar och grindalmask. Förhoppningsvis kan jag snart ge dem nykläckt artemia inom någon dag