Lokalen får nya invånare

Idag förde jag över alla sajicayngel till ett 96-litersakvarium i lokalen. Det syntes på en gång att denna flytt var nödvändig eftersom ynglen är många, säkert ett hundratal, och växer. Inte heller detta ganska småskaliga kar kommer att räcka så länge till, men det är ett senare problem att lösa.

I killiakvariet verkade aphyosemion striatum-paret ha funnit sig till rätta. Oftast osynliga, till följd av den ymniga växtligheten, men inte sällan snabbt simmande vid akvariets framruta, dök de fram från flytormbunkarna blad.

För tillfället är jag rätt till freds med att ha kommit igång ordentligt med de tre första akvarierna i lokalerna till Västra Aros Akvarieförening.

Oryzias woworae och aphyosemion striatum

I tisdags besökte jag Djurhobby i Uppsala. Därifrån fick fem stycken oryzias woworae, VF Muna, och ett par aphyosemion striatum följa med. De förra bor nu tillsammans med mina påfågelgobies i ett 54-literskar och killiparet har fått ett nytt hem i ett av akvarierna i lokalen.

Oryzias woworae ansågs länge vara nära besläktade med de äggläggande tandkarparna och tillhörde således ordningen cyprinodontiformes,  men för drygt trettio år sedan omklassificerades Dessa fiskar och överfördes till beloniformes,  till vilken även de, i akvariesammanhang inte helt okända levandefödande halvnäbbarna. En skillnad mellan oryzias, eller Risfiskar,  är att de senare har en annan konstruktion av överkäken vilken är orörlig på dessa arter. 

Oryzias woworae är en liten stimfisk. De blir ca 3 cm och passar därför bra i mindre akvarier. Hanarnas kroppar är på sidorna metalliskt blålila medan deras bröstfenor är orange liksom ytterkant egna på stjärnan liksom en rand på undersidan av kroppen. Honorna kroppar är däremot guldgula, men de har samma färger som hanarna på fenorna. Ögonen på båda könen är blåaktiga och gör intryck av att vara självlysande, något som väcker associationer till Normanns lyktögonfisk,  poropanchax normanni,  som däremot räknas till killis.

Det verkar inte ha varit några problem vid inkoppningen av fiskarna. De är aktiva och nyfikna och håller oftast samman. De har utan problem ätit grindalmask och cyclops, men har spottat ut det torrfoder de har fått. Ändå skulle de inte vara kinkiga med maten enligt vad som sades i affären.

Jag köpte även ett par aphyosemion striatum, en västafrikansk killi. Dessa mycket vackra fiskar har tagit F.gardneri-goldens plats i lokalen , dvs i ett 96-litersakvarium med torvbotten, där det ännu gör ett tiotal gardneriyngel. Dessa kommer inom kort att till största del att avyttras. Tanken är att akvariet ska delas av i tre sektioner, i vilka ytterligare två killiarter skulle kunna rymmas

Påfågelgobyn leker igen

I knappt två månader har det simmat en grupp tateurndina occelicauda,  påfågelgoby, i ett av mina 54-literskar.  Numera går de där ensamma, bortsett från några malar, sedan de gröna bågfenscikliderna flyttat.

Fiskarna började sin tillvaro i mitt akvarium med att leka, vilket skedde i en hålighet på filtrets baksida. De hade även den "goda" smaken att simma in i det.  Att arten leker i tränga grottor och prång är välkänt, så jag införskaffade några små terracottakrukor,  som jag lyckats dölja under akvariets ymniga bottenvegetation.

Till att börja med verkade fiskarna inte bry sig om sina nya möjligheter,  utan ägnade sig mest åt sitt interna spel av smågruff,  fenuppvisningar och att söka efter föda.

På en del håll framhålls det att påfågelgobyn är en närmast solitär art eller att den i alla fall gärna lever i par. Men de är också, som jag upplevt dem, ändå sociala. De simmar gärna, i alla fall stundtals,  tillsammans och inte så sällan ,hanar emellan, invecklat sig i små strider om dominans och sin plats i hierarkin. De simmar då bredvid varandra med utspärrde fenor och något spända rörelser. De jagar också undan varandra när så krävs, men det är inte den typ av aggressivitet som brukar leda till skador och den ena partens undergång.

På det hela taget är tateurndina occelicauda en mycket trevlig och vacker liten fisk. Den kommer ursprungligen från ett område på östra  Nya Guinea,  där den lever i  mjukt och lätt surt vatten med tät vegetation. I samma vatten kan man även hitta en liten inte alldeles okänd regnbågsfisk, pseudomugil furcatus, en art jag för övrigt överväger som sällskap till de nuvarande invånarna.  Emellertid är det en mycket rörlig fisk som därför behöver simmutrymme.  Ett 60 cm långt akvarium är nog i underkant för en grupp på 5-10 fiskar. Jag är därför nog mer intresserad av oryzias woworae,  som blir ca 3 cm,  men som inte har sitt ursprung på Nya Guinea.

Mitt akvarium torde kunna leva upp till de flesta av dessa krav. Botten består av grov rådasand, det är tätt planterat med såväl stängelväxter som cryptocoryne och javaormbunkar.  Vattnets ph ligger strax under 7 och håller en kh på ca 3,5. Temperaturen ligger runt 25-26 grader. En gång i veckan görs ett vattenbyte på ca 30%.

Igår upptäckte jag att bara tre eller högst fyra av de fem fiskarna var synliga. Som den något nojiga akvarist jag är började jag förstås oroa mig för att det värsta hade hänt. De två fiskarna,  den största och mest dominanta hanen och en hona, syntes inte till. Emellertid hittade jag dem i en av de små krukorna, den som dolts mest och som delvis grävts ned i sanden,  vilket gjort den trängre än dess diameter på fem centimeter. Vad detta innebar var inte så svårt att räkna ut. En ny lek hade skett.

Ibland simmade hanen ut för att snappa åt sig något ätbart,  men snabbt försvann han tillbaka in i krukan igen, där honan väntade. När han kommit in igen kunde man se hur han häftigt snodde runt därinne. När leken väl är färdig är det han som kommer att stanna därinne för att ta vård om rommen, som brukar fästas med små trådar på underlaget.

Prognosen för ynglen är inte god. Efter avslutad yngelvård slukar hanen gärna sin avkomma likaväl som de andra fiskarna gör det. Växtligheten kan möjligen ge dem ett visst skydd och att bågfenscikliderna avlägsnats kanske gör att deras liv kan vara något längre, men det är ändå omöjligt att ge dem en riktad uppfödning med foder och möjlighet till skydd från andra fiskar.
Det vore därför lockande att försöka odla påfågelgobyn i ett separat akvarium, där bättre uppsikt vore möjlig.

Grönare och skönare - uppryckningen fortsätter

Den senaste tiden  har jag skrivit en del o m mitt 112-litersakvarium,  som står i mitt sovrum. Det har snart varit igång i ett halvår och har fungerat bra, bortsett från att jag inte kunde hålla jämn steg med limnophilan snabba tillväxt.  Jag beslutade till sist att göra mig av med den och istället påbörja en förnyelse av akvariet, för att få det ljusare, vackrare och minst lika grönt.

Jag tycker om näckrosväxter. Ett centralt inslag i akvariet är flera plantor nymphoides taiwanensis,  som planterats karets centrala eller bakre regioner. I bakgrunden finns även vallisneria och pogestemon octopus

Att plantera nymphoides visade sig, i mitt tycke, vara lyckat. Det är en mycket vacker näckrosliknande växt som är lika dekorativ som lågväxande bottennära som när den utgör ett högväxt och iögonenfallande blickfång.

I onsdags köpte jag två krukor staurogyne porto vehlo samt en, i skrivande stund, till namnet okänd näckrosliknande växt med rödaktiga och fläckiga blad. Den senare har jag planterat i mitten av akvariet. Staurogynen har jag istället satt i karets vänstra främre ytterkant och långt fram på höger sida. Växten kommer förhoppningsvis med tiden att sprida sig genom naturlig tillväxt över botten.

En växt som tyvärr måste betraktas som ett misslyckande är lileaopsis brasilensis,  som i stort sett inte expanderat det minsta sedan den planterades i slutet av augusti. Kanske borde jag flytta den till ett annat akvarium, för i 112-litersakvariet verkar den inte trivas. Den kan , under rätt omständigheter,  bilda en vacker gräsliknande matta över akvariets bottensubstrat.  Skulle den fungera i 275-litersakvariet?  Det kunde vara värt ett försök.

Även när det gäller fiskarna har vissa förändringar genomförts. Apistogramma borrellii - honan dog i förra veckan och gjorde hanen till änkling. Dessutom flyttade jag de gröna bågfenscikliderna (nannacara anomala) från ett 54-literskar till 112-litersakvariet.  De skulle på så sätt få mera utrymme, även om de inte visat några tecken på vantrivsel. Tvärtom har de lekt och visar en utomordentlig färgprakt,  men inga yngel har överlevt och parets samlevnad har varit allt annat än harmonisk. I ett större akvarium skulle de få större möjligheter att hålla sig ur vägen för varandra.

En annan mindre förändring beträffande fiskarna är att det nu finns 5-10 nya yngel av xiphophorus nezahualcoyotl,  varav cirka hälften av de från början ca 20 små fiskarna, fått flytta till förvaringsslådan där sajica-ynglen nu simmar. Flytten föranleddes av att jag misstänkte att bågfenscikliderna skulle kunna utgöra ett allvarligt hot mot svärdbärararna.  I brist på bättre alternativ skulle en mindre grupp av den nya kullen kunna tillfälligt och till och med ganska länge, kunna leva tillsammans med ciklidynglen.  Visserligen har en del av nezasvärdbärarnas yngel försvunnit, men några av de nya verkar ha lyckats hålla sig undan.

Vad gäller gödning och tekniska hjälpmedel har jag vidtagit två åtgärder. Jag har ökat dosen pmdd med 50%. Något som följde av det var en trist algtillväxt på framrutan bestående av gröna runda fläckar som varken en vanlig magnetisk algskrapa eller filtervadd kan forcera.  Jag funderar på att skrubba bort dem med en oanvänd diskborste eller svamp, men viktigare är det att förebygga mer alger samtidigt som akvarieväxternas möjlighet till god tillväxt optimeras. Jag har därför, från och med idag, ökat dosen Easycarbo med 50% för att få rätt proportion till gödningen. 

Jag är relativt nöjd med förändringarna men funderar på smärre justeringar i hur växterna planterats.

Det vackra solljuset

Jag sitter i mitt vardagsrum och solen lyser in genom balkongdörren.  Akvariebelysningarna är avstängda för tillfället.  Ljuset strålar in. Skuggor och glimmande fiskfjäll, växter som lyses upp med naturliga strålar, inte lysrörens ofta något artificiella lyster.Som akvarist föredrar jag det naturliga före det sökta. Det här är en liten högtidsstund som inte går att göra rättvisa med bilder eller ens ord. 

Att uppskatta det naturliga är inte nödvändigtvis detsamma som att eftersträva det naturidentiska.  Mot det finns, i alla fall för den som inte har tålamodet för det eller som kan ha estetiska invändningar, en del  invändningar.Det kan vara svårt att hitta rätt arter och en biotop, som kanske utgörs av en "smutsig", brunaktig miljö av multnande löv och grenar, är kanske inte vad man vill visa i ett vardagsrum. (Nu finns det iofs just ett sådant här hemma med betta rutilans).

Ändå vill jag hävda det naturligas skönhet. Det alltför konstfulla ligger inte för mig, även om det fascinerar och är att föredra framför det kitschiga. Hellre iwagumi än sjunkna slott och dödskallar.
Solen som skiner in på växter och fiskar i ett naturnära liv, det är nog närmast till det som jag vill komma med mina akvarier.

Ett offer för en felaktig kost?

Igår dog apistogramma borrellii - honan.  Sedan en tid hade hon tappat färg och vigör,  vilket gjorde det hela rätt så väntat. Hanen simmar fortsatt kvar i akvariet och verkar vara vid bättre hälsa.

Vad var det som hände?

En fundering är om honan drabbats av någon inre parasit, men den har inte saknat aptit, förutom det sista dagarna och har inten spottat ut maten. Skulle det kunna vara ålder? Kanske, men det är svårt att veta. Fiskarna var fullvuxna när jag köpte dem i augusti. Vattenvärdena är bra.

Kan det ha varit fodret? De båda dvärgcikliderna har delat akvariet med en grupp xiphophorus nezahualcoyotl och några malar, fiskar som behöver ett vegetabiliskt inslag i fodret. Varje dag har de därför utfodrats med spirulinaflingor samt maltabletter.  Naturligtvis har fiskarna även fått animalisk föda, såväl torrfoder som levande och fryst. Frågan är om en felbelanserad kost kan ha bidragit till honan död, men det går ju inte säkert att veta.

Någon mer hona blir det nog inte. Hanen får gå kvar så länge han lever. Möjligen kommer jag snart att flytta de gröna bågfenscikliderna från deras lilla 54-literskar,  som de delar med en grupp påfågelgobies. De skulle få bättre utrymme i 112-litersakvariet, även om de säkert skulle utgöra ett hot mot nezasvärdbärarnas yngel.

En ny generation

Idag fick jag lite oförmodat möjlighet att göra ett besök i lokalen. Den första generationen f.gardneri-golden är nu utslocknad, av orsaker jag bara kan spekulera om. Däremot simmar nu ett tiotal yngel som nu nått en storlek av 1-1,5 cm. Åtminstone tre är hanar, de andras kön är svårt att avgöra. 

I akvariet finns också ett mindre antal poecilia sp. three spot, som hamnade i akvariet som yngel, tänkta som levandefoder, men som överlevt och nu är vuxna. Två är vackert färgade hanar. Dem tänker jag ta hem till mitt three spot-akvarium, där inga vuxna hanar finns för tillfället. 

Även tocantinguppyerna har fått en kull i ett annat av akvarierna och ett fåtal yngel av xiphophorus mayae finns i ett annat. 

Killiynglen kommer jag förmodligen att sälja inom kort för att starta ett nytt projekt med en annan art i samma akvarium. Gardneri må vara fina, men de är ingen utmaning i längden. Kanske får några få av dem en hedersplats i något av mina akvarier hemma.

Uppryckningen påbörjad

Ikväll tog jag mig tid att påbörja uppryckningen av mitt 112-litersakvarium. All limnophila har rensats bort, eftersom den växt till en knappast särdeles vacker härva av trasslig stjälkar. Även najasen togs bort, eftersom den dels blivit lätt algbevuxen och dessutom skör och därmed svåransad.  Ville inte ha en massa löst omkringflytande växtdelar i karet.

Limnophilan har nu ersatts med vallisneria i bakgrunden, bakom muren av lavastenar. Förhoppningsvis kommer de att växa snabbt och förtätas inom kort. Jag flyttade också på i stort sett samtlig plantor av nymphoides taiwanensis till 112-litersakvariet, eftersom denna näckrosliknande växt med sina runda ljusgröna blad, är ett vackert blickfång i ett akvarium. Jag planterade den dels i karets mittparti och dels i bakgrunden, på sådana platser, där det saknas växter. Detta gjordes i akvariets bakre vänstra hörn, där najasen tidigare varit planterad och där filtret sitter.

Tanken är nu att snabbt få de nya plantorna att växa. Höjda doser av pmdd och bra ljusförhållandrn borde göra detta möjligt på relativt kort tid. Några nya växter kommer nog inte behöva införskaffas.

Att rycka upp ett akvarium

3Kanske kan man inte betrakta mitt 112-litersakvarium som alltför prägöat av motgångar, men det är ändå ett som skulle må väl av vissa förändringar, som både är estetiska och av sådant slag att de befrämjar invånarnas hälsa.

I akvariet lever idag några malar, fyra stycken xiphophorus nezahualcoyotl och några av deras yngel samt ett par apistogramma borrellii. Det är fiskar som lever i god harmoni med varandra. Möjligen börjar de båda cikliderna se en aning bleka och slitna ut, trots att decfunnits i akvariet bara knappt halvår. Kanske är det ålder, kansle beror det på fodret, som tilö största delen anpassats till svärdbärarna och malarna, med ett stort inslag av vegetabilier. Spirulinaflingor och algtabletter har varit vanligt förekommande. 

Botten består av grov rådasand. I karets bakre del finns en mur av lavastenar som i stort sett sträcker sig från den ena kanten till den andra. Där finns också några rötter. Mellan "muren" och karets bakruta finns en remsa med sand där stängelväxter kan få en växtplats.

Det är just det som växer där som jag upplever som ett problem.  Där växer etr par rejäla bestånd med limnophila sessilflora. Det är en mycket vacker växt, med frodigt gröna smal bladiga stänglar, som påminner om cabomba. Limnophilan är lätt att få att växa och den är betydligt tåligare vad beträffar ljus än cabomban. Men just denna snabbväxthet kan vara ett problem.  Om man inte ansar växterna bildar de till sist ett skymmande tak över de andra växterna i akvariet och tränger ut mindre snabbväxande arter. Detta är ju inte så svårt att göra något åt, men värre är limnophilans trista benägenhet att bilda oformliga härvor, där de vackra gröna stänglarna förvandlats till trassliga rottrådar som är minst sagt missprydande.

Jag vill byta ut limnophilan mot någon annan art som växer snabbt på höjden, men som inte bildar härvor och trassel. Nu handlar det om att rycka upp det här akvariet. Limnophilan måste bort eller reduceras.

Vad skulle då kunna ersätta den? Jag funderar på en rad vallisneria eller på någon stängelväxt med en aning bredar blad och som är lättare att hålla efter. Växterna får gärna bilda täta buskage, inte minst därför att jag gärna vill erbjuda ett skydd till de yngel som kommit till i akvariet, men även för att tätplanterade akvarier tilltalar mig. En annan tanke är därför att plantera några bestånd av hygrophilor bakom stenmuren. Några krukor hygrophila polysperma och ytterligare någon art med en annan nyans, gärna med ett inslag av rött.

Ludwigia repens? Mina erfarenheter är inte goda av den växten och det vore kanske inte värt at t satsa på. Ett alternativ vore hygrophila rosae. australis, som endast har svag röd ton i det vita "rutnät" som finns på de annars gröna bladen.

Funderingarna fortsätter.

Sajicaynglen får mer utrymme

Sent igår kväll gjorde jag i ordning ett nytt hem till sajicaynglen, som hittills simmat i en liten förvaringsslåda på under 10 liter, vilket förstås var ett tillfälligt arrangemang.  Nu finns de istället i en 25-literslåda med ett luftdrivet skumgummifilter. Igår förde jag också över en del av  sajicaparets nya kull.

Tanken är att ynglen ska flyttas till lokalen till ett 96-liters,  när de vuxit till sig lite.

Jordbottenakvariet 1 år

Idag har mitt första jordbottenakvarium varit i gång sedan precis ett år. Efter period som präglats av  en rätts negativ utveckling har det under hösten utvecklats i en positiv riktigt.  Nya växter har skaffat och de flesta har fungerat bra, förutom en svärdsplanta som hamnat i skymundan.  Najas, bacopa compacta och cryptocoryne vendtii samt hygrophila polysperma har planterats och hittills utvecklats väl. Det är svårt att  misslyckas med dessa enkla arter och således goda val till ett akvarium av denna typ.

Det intressanta med detta kar är dock fiskarna, två mindre vanliga levandefödare, regnbågsgoodeider och metalltandkarpar. Goodeiderna har bott i akvariet i drygt tre månader. Jag  väntar på yngel men dessa har ännu inte dykt upp. Detsamma gäller metalltandkarparna som varit i akvariet i knappt en månad. Den ensamma röda ancistrushona,  som funnits i karet sen april 2014, har jag flyttat till 112 - liters akvariet i sovrummet. Hanen hamnade av  misstag i lokalen. Det vore roligt om dessa båda vackra malar kunde få återförenas. Att återföra malhanen bör därför göras under våren.