Unga grabbar i limiakaret

Sedan någon månad tillbaka går min grupp av limia nigrofasciata i ett 54-litersakvarium tillsammans med ett par gröna bågfenciklider och några malar. Bland limiorna finns nu inga vuxna hanar, sedan den sista simmat in i evigheten. Lite trist när det gäller en både trevlig och lite ovanlig levandefödare.  Två  vuxna honor och ett tiotal yngel är vad som finns. 

Sämjan i akvariet är god även om det är lite trångt. De båda dvärgcikliderna utgör förstås ett hot mot små yngel, men sådana fimms inte i akvariet för tillfället.  Det kommer att dröja länge och är ett senare problem att lösa. De gröna bågfencikliderna är mest upptagna av sina egna interna angelägenheter. Hanen jagar honan emellanåt,  men situationen är knappast kritisk. Emellanåt ser man också hur ett mer kärleksfullt spel sker mellan de båda cikliderna. Hanen spärrar ut fenorna och skimrar i smaragdgrönt. Ciklidparet må vara ett aningen apart sällskap för limiorna, men de tillför färg, temperament och .n mer skönhet till ett annars mycket fridfullt akvarium.  

De unga fiskarna har vuxit snabbt och successivt börjar man se att de har olika kön. De som ska bli hanar börjar få en något "snävare" vinkel på pannan, vilket senare ska utvecklas till den "puckel" eller snarare rundning, som är karateristisk för artens hanar. En av de större ungfiskarna håller dessutom på att få sitt gonopodium.  Det finns säkeet snart fler "unga grabbar" i akvariet.

Med andra ord så finns det hopp om att mina fiskar ska kunna utvecklas till en stark akvariestam av en art fler akvarister borde stifta bekantskap med.

Nezzies och röda prinsar - nya sagofiskar i karen

Några dagar har nu gått sedan Örebroauktionen.  Det blev en lyckad dag när mina akvarier fick några nya spännande invånare. Särskilt två av dem är det värt att säga något om så här långt.

Xiphophorus nezahualcoyotl

Jag kallar devm för enkelhetens skull "nezzies", även om de här små svärdbärarna knappast är några Loch Ness-odjur. Tvärtom är det ganska näpna små levandefödare från Mexiko. De är, liksom andra viltformer av xiphophorus,  grågröna till färgen även om hanen ibland skiftar i blått och har ett orangefärgat svärd.

Mina nezzies lever nu i ett akvarium på 112 liter tillsammans med ett par apistogramma borellii och några endlerhybrider. De senare ska snart byta ägare, så konkurrensen om utrymme kommer att minska. 

Svärdbärarna verkade till en början väldigt skygga. De två största honorna gömde sig bland växterna och skrämdes lätt av häftiga rörelser i rummet utanför akvariet.  Hanen och en liten och yngre hona var något djärvare, men simmade också skrämt undan när minsta oförutsedda händelse inträffade.

Inte heller åt de särskilt bra. De äldre honorna matvägrade i två dagar innan de acklimatiserat sig tillräckligt. Jag blev förstås något oroad av detta, men fick höra från en  person, som haft många xiphophorus-arter, att viltformerna ofta är skyggare än kulturformerna. Som nybörjare med denna kategori fiskar var det ett önskat besked och det stämde. Nu äter alla fyra fiskar med god aptit. Spirulinaflingor, cyclops samt frysta och frystorkad artemia har de slukat med god aptit. Hanen har uppvaktat honorna.  Det ser lovande ut för i skrivande stund.

Något skygga är fiskarna fortfarande eller snarare är det så att mitt akvarium,  som är tätplanterat, erbjuder dem en livsmiljö som i viss mån liknar dem som de kommer ifrån. De gör alltså vad de förmodligen skulle ha gjort om de varit vilda.

Characodon lateralis - Los  Berros

Den här tämligen ovanliga lilla fisken,  en goodeid liksom ameca splendens,  simmar nu omkring längs botten på ett 54-literskar tillsammans med en liten grupp tocantinguppies.  Tre fiskar av arten finns nu i karet, eftersom en av honorna,  till synes oförklarligt hittats död under måndagen. Arten är ganska känslig enligt olika källor och uppskattar rent, svalt och hårt vatten med ett högt ph-värde. Vad som kan ha felats är svårt att veta. Ph-värdet ligger kring 8, vilket är bra, hårdheten är lägre, men den har ju endast att göra med om surhetsgraden lätt håller sig stabil eller inte. Temperaturen låg runt 24, vilket är högt för den här arten, om än inte alltför hög.

Efter honans död gjorde jag ett trettioprocentigt vattenbyte och drog ur sladden till doppvärmaren. Förhoppningsvis kommer det att visa sig vara kloka åtgärder båda två.

Fiskarna är spolformade. De har ganska runda fenor. Ryggfenan sitter mycket långt bak. Hanarna har en rödaktig färg, något som gett dem smeknamnet "red prince" i engelskspråkiga länder. Längs sidor kan man se mörka streck och punkter. Honorna är gråbruna och betydligt mer oansenliga.

Fiskarna är bottenlevande. Mina letar ständigt föda på botten i de jordhögar som uppstått när jordbotten blottats vid något oförsiktigt vattenbyte. De är allätare så jag har försökt att variera kosten efter bästa förmåga.  Frysta cyclops,  frystorkad artemia och annat torrfoder har de ätit med god aptit.

Förhoppningsvis ska det bli yngel med tiden. Åtminstone en hona till borde finnas i akvariet.  Jag ska undersöka möjligheterna att få tag på en.

Trevliga nyförvärv från Örebroauktionen

Igår besökte jag min första auktion sedan jag återkom till akvariehobbyn. Det blev ett flera timmar långt besök på Risbergska skolan i Örebro. Det blev också en del inköp. Jag hittade en del arter som jag sökt efter och som jag nu, efter att ha fått tillgång till akvarier i VAAF:s lokaler, fått utrymme till. Jag var en entusiastisk budropare, jag bjöd till och med över mig själv när jag var osäker på om någon annan ropat högre. :-) Barnslig entusiasm i början av medelåldern, :-)

Inköp:

En trio xiphophorus mayae.  Går i ett 96-liters i lokalen

Fyra xiphophorus  nezahualcoyotl.  Går i 112-litersakvariet hemma tillsammans med endlerhybrider och apistogramma borellii.

Två par characodon lateralis Los Berros, en goodeid liksom ameca splendens,  men mindre och av ett annat, mer tillbakadraget kynne. Går i ett 54 liters tillsammans med 3 par tocantinguppies (viltform)

Akvarium nr 2 i lokalen är igång!

Idag flyttade min grupp på 11 stycken f.gardneri-golden till VAAF:s lokal. Där bor de nu i ett 96-litersakvarium med torvbotten. Akvariet är inrett med kvistar av ormhassel, mangroverötter och kolsten.Växterna består av javaormbunkar, som fästs på rötterna, samt flytormbunkar.

Några sidiskott till ormbunkarna planterades också i ameca-akvariet, som nu också fått ett par laetacara araguaiae som invånare. Dessa ciklider är dock mycket skygga. Frågan är om de verkligen kan trivas i detta akvarium? Ett liknande beteende visade de dock även i butiken, där fiskarna var osynliga innan de infångades. Får se vad som händer längre fram

De sju är åtta...åtminstone

Igår upptäckte jag det första ynglet i dvärgtandkarparnas akvarium.  En mycket liten fisk, som i allt,  förutom storleken, liknade sina föräldrar, simmade i ytskiktet,  mellan flytväxter och limnophilanstjälkarnas toppar.

Det var knappast oväntat men jag hade otur med honorna i början. En dog, åt ihjäl sig, en annan visade sig vara en hane, en tredje dog en dryg vecka efter inkoppningen.  De nya honorna,  som köptes på Akvarielagret,  verkar däremot vara av gott virke,  pigga,  ständigt aktiva och uppvaktade av hanarna. 

Dvärgtandkarparna tillhör de fiskar som jag fattat ett särskilt tycke för. Det är en egentligen oansenlig art. Färgen är brunaktig, den har ett svart band längs med kroppen. Hanarna har en något spetsig kroppsform medan honorna är rundare och betydligt större. 
Men arten är charmerande, lite hemlighetsfull där den framlever sitt liv i akvariets ymniga växtlighet.

Att de nu, äntligen efter mer än två månader, gett upphov till åtminstone ett yngel, är roligt. Sannolikt är de flera men honorna kastar bara ett fåtal åt gången, till skillnad från andra levandefödare vars kullar är mer talrika.  Hoppas nu att de yngel som nu kommer kommer att överleva och ge upphov till en livskraftig stam. 

Blå ögon glimmar i mörkret

Blåa ögon glimmar i svartvattensmörkret, två par ögon. Fiskarna kommer  ut ur skuggan och man ser deras brunröda kroppar glida fram mellan några vattenväxter och ett catappablad.  En ny märklig sämja, om man nu kan kalla det för det, verkar ha infunnit sig hos mina betta rutilans.

Fiskarna betraktar varandra med spänt intresse och visst är honans fenor naggade i kanten men hanens brutala jakter på honan verkar för tillfället vara över. De båda bettorna rör sig kring varandra under flera minuter. Jag iakttar deras rörelser och tycker att hoppet om ett inte alldeles misslyckat akvarieprojekt får nytt liv. Vad är det som händer?

Honan är stark, det är uppenbart. Hon har fått mera skydd i karet i form av limnophila samt flytväxter. Jag har sett till att hon fått extra mat i form av artemia, både nykläckt och frystorkad, när jag sett henne ta skydd bland ytväxterna. Kanske har det hjälpt henne, de nya växterna och den extra födan. Det är svårt att veta.

Som akvarist hoppas man förstås. Att fiskarna accepterar varandra och att det till sist kan bli lek. Vattnet, de många växterna och acklimatiseringen.....Vad är det som händer egentligen? Hemlighetsfullt lyser två par ögon genom svartvattendunklet.

I bettornas risiga svartvattensdjungel

Idag är det en vecka sedan ett par betta rutilans flyttade in i det lilla akvarium som tidigare beboddes av en grupp centralamerikanska vildguppies.

Akvariet har anpassats till de nya invånarnas krav. En påse torv har hängts ned för att sänka ph-värdet under 7 och ett par catappablad har lagts ned. Det är knappast vad man kan kalla en vacker inredning, men förhoppningsvis kommer det att förbli ett någorlunda biotopriktigt hem till de båda kampfisksläktingarna. Karet har förvandlats till en ganska risig svartvattensdjungel, som domineras av ett mäktigt bestånd limnophila sessilflora.  Där finns både planterade och flytande stänglar av den snabbväxande plantan. Ph-värdet låg ikväll,  12 oktober, kring 6. Det ser rätt så bra ut med andra ord. Vattnet håller 25 grader och är brunfärgat av humusämnen.

Vad gäller fiskarna ser läget inte alldeles lovande ut. Hanen är mycket aggressiv och honan har jagats ganska hänsynslöst,  även om hon lever och har god apitit. Emellertid har hon tappat färg och är tillbakadragen.  De flytande limnophila stjälkarna har därför blivit en nödvändig tillflyktsort för henne. Hanen har behållit sin djupa brunröda färg och hans blåaktiga ögon lyser i akvariets humusbruna dunkel. Fiskens färg är mycket ändamålsenlig i brunaktiga vatten, bland vissna löv, nedfallna kvistar och torv.  Att ögonen är synliga har säkert sitt syfte. På det hela taget är den här lilla bettan en fascinerande bekantskap,  som bara solkas av dess trista aggressivitet.

Jag räknar tyvärr med att det kan bli ett misslyckat projekt med betta rutilans.  Det är förstås inte optimalt att skaffa ovanliga och okända arter av utan förkunskaper.  Bettorna var ett impulsköp och ett experiment. Att en av fiskarna befinner sig väl behöver  man knappast tvivla på, men den andra är i klart sämre kondition.  På kortare eller längre sikt är det troligt att det inte kommer att gå väl. Så vad göra?

Jag vill inte ge upp arten även om detta första försök skulle gå illa. Om det går borde honorna bli fler i akvariet.  Flera honor på en hane är förstås det bästa, även om fiskarna såldes i par. Förhoppningsvis ska det gå att skaffa flera honor. Att akvariet, ca 20-25 liter, förmodligen är i minsta laget är en annan faktor att ta hänsyn till. Men projektet har gett mig inspiration att på lite sikt förverkliga en akvaristisk dröm, ett sydostasiatiskt svartvattensakvarium. 

Borelli-parets nya kull och ilskna bettor

112-litersakvariet

Apistogramma borellii-parets andra kull har skymtats i ett skyddat område mellan stenarna i bakgrunden och lileaopsisplantorna, där honan står och vakar över dem. Verkar lite problematisk att få ned artemia till dem. Har försökt med en slang, men den har inte riktigt gått att rikta mot området där kullen befinner sig. Blir förmodligen tvungen att föra ned födan i akvariet manuellt med hjälp av en pipett.  Frågan är om ett mindre odlingsakvarium inte vore mer praktiskt.

Betta rutilans

Hanen är aggressiv mot honan, vilket inte är oväntat. Hon är visserligen biten i fenorna,  men verkar må efter omständigheterna bra. Båda fiskarna har börjat äta med god aptit. De har bjudits på nykläckt och fryst artemia samt levande rotifers. Hoppas att torven i akvariet snart kommer att sänka ph-värdet under 7. Det som är bekymmersamt är aggressiviteten. Frågan är hur man hanterar den på bästa sätt. I affären gick fiskarna tillsammans men såldes parvis. Sannolikt skulle fler honor göra situationen  bättre. Det är fullt tänkbart att en hona i längden inte klarar sig. Att plantera mer växter kunde kanske vara till viss hjälp för henne.

Dvärgtandkarparna

De nya honorna är ofta synliga nu efter en period när de mest hållit sig undan bland växterna. De har också utsatts en del för hanarnas intresse och den första honans aggressivitet, men det senare har nu lagt sig. Fiskarna äter nykläckt artemia med stor entusiasm, en typ av föda som även kan passa vuxna fiskar av deras blygsamma dimensioner. Hoppas  att det nu kan finnas förutsättningar för yngel inom kort.

Gambusia affinis

De tre fiskarna är mycket livliga. De jagar varandra, är ständigt i rörelse och äter det mesta. Moskitfiskarna äter artemia och rotifers men uppskattar såväl frysta cyclops som torrfoder. De framstår som mycket oproblematiska.

De är, även om de är oansenliga, ändå inte utan charm. Gambusiorna har förstås sitt livliga temperament, men deras färgteckning är brunaktig om man bortser från några metalliskt glimmande fjäll de har på sidorna.

VAAF-lokalen

I nästa vecka ska jag påbörja jobbet med akvarium nummer två, som ska bli ett nytt hem till mina f.gardneri-golden,  som blivit för många för sitt 54-literskar.  Torvbotten, javamossa,  rötter och flytväxter. Hoppas på att få igång leken igen.

Moskitfiskar, dvärgar och en liten blåögd skönhet

Igår, när jag besökte Stockholm, blev det förstås några nya fiskinköp, en trio gambusia affinis, moskitfisk, en liten nordamerikansk levandefödare, två dvärgtandkarpshonor och så till sist ett par kampfisksläktingar, betta rutilans.

Moskitfiskarna är kända och ökända som "bekämpningsmedel" mot malariamyggor och har planterats in i stora delar av världen. De är mycket härdiga och egentligen mycket oansenliga fiskar som är brungrå till färgen. Honorna liknar vildguppys av samma kön medan hanarna är betydligt mer alldagligt färgade än sina sydamerikanska släktingar. De liknar honorna med undantag för ett mycket väl tilltaget gonopodium.

Min trio är de enda invånarna i det 32-liters, som tidigare varit bostad för några nothobranchius guentheri, som tyvärr dog under sommarens värmebölja. Gambusiorna däremot, skulle sannolikt ha stått emot de höga temperaturerna, då det finns uppgifter om att de klarar en värme upp till 42 grader.

Det nyförvärv som däremot kändes lite extra roligt att ha gjort, är det betta rutilans-par, som nu simmar omkring i det walstadsakvarium, som tidigare varit bebott av vildguppies. Dessa har nu, som länge varit planerat, flyttats till köksakvariet.

Bettorna är små långsträckta fiskar, ca 3-4 cm långa och vackert brunröda. Deras bukfenor är markerande men betydligt mindre än på odlingsformerna av den siamesiska (vanliga) kampfisken.
Något som också är i ögonenfallande är deras blåa ögon som lyser till något i akvariets dunkel.

Betta rutilans är en indonesisk art, en labyrintfisk, som lever i mjukt och ibland mycket surt vatten (3-6) men som också klarar högre ph-värden. Löv och kvistar täcker botten i de små vattendrag de finns i.

I deras akvarium har jag därför strävat efter att efterlikna detta. Ett par catappalöv har lagts i. Där finns också ett par kvistar ormhassel. En nätpåse med urkokt torv har hängts ned från akvariets bakruta på ett sätt så att den döljs av växterna. Dessa består av limnophila sessilflora, cryptocoryne wilisii, javaormbunke samt hygrophila polysperma.

275 liter är litet!

Sajicaparets yngel syns inte längre till i akvariet. De minskade snabbt i antal, snabbare än vid den första kullen i början av augusti. Vad det kan bero på är svårt att säga. Svagare avkomma? Andra fiskar, främst amecorna, som upptäckt en ny delikatess? Sämre yngelvård? Tillfälligheter? Jag vet inte, men borta är de. Möjligen finns något kvar från den första kullen, men det har inte setts till på några dagar.

En fisk, som väckt min oro,  är eldbukshanen, som jagats hårt av de båda sajicorna och som därför blivit svårt biten i fenorna ,men som också fått fula blessyrer på kroppen ,där stora partier av fjällen bitits bort. Helst skulle jag vilja att den fick ett nytt hem. Men nu har det visat sig att han inte var helt uträknad.

En märklig maktkamp har utspelat sig nu på morgonen.  Eldbuken och sajicahonan har stått mot varandra, han med utspärrade gällock och svängande kroppsrörelser,  hon med små utfall. Ett tag såg det ut som att hanen hade övertaget, men efter en studs kamp hade stridslyckan vänt.

Jag försöker hela tiden reflektera över vad som händer i mina akvarier. Vad jag tror att jag kan lära mig av detta är att man sannolikt inte kan förvänta sig några strålande resultat från fiskar som leker i ett sällskapsakvarium. Det är förstås självklart. En annan slutsats, som mer är att betrakta som en  insikt,  är att ett 275-akvarium är mycket litet, även om det är betydligt större än de akvarier jag hittills haft. Det går inte, verkar det som, att hålla två ändå relativt fredliga ciklidarter med varandra, om man vill förvänta sig en någorlunda harmonisk samexistens. Det gäller i alla fall de arter jag håller.

Akvariet har i dagarna varit igång i tre månader.  Det är relativt nystartat men ändå etablerat. En del av växterna har haft en god eller mycket god tillväxt. Amazonsvärdsplantan har nått ansenliga proportioner och sträcker sig från sandbotten upp mot ytan (akvariet 110×50×50) och behöver mer utrymme. Bortsett från lite brunalger är den mycket dekorativ.  Den behöver mer utrymme. Cryptocoryne crispatula har, efter en blygsam början med ruttnande blad, börjat få nya friska, som långsamt börjar sträcka sig upp mot ytan. Vallisnerians blad sträcker sig längs hela akvariets längd.

Ändå är jag inte riktigt nöjd. Akvariets inredning kan snyggas till. De två blomkrukorna,  som cikliderna iallafall inte brukat vid leken, borde tas bort och bytas ut mot stenar. Planteringarna i akvariet borde också förändras något. Limnophilan skulle utvecklas bättre om den fick mer ljus. De bakre bestånden, som ändå är i det närmaste osynliga, borde tas bort eller ansas ordentligt och planteras i mittpartiet. Växterna är rätt "magra" förutom i topparna, som dessvärre ligger som en tjock matta över stora delar av ytan. Det hindrar ljuset från att komma ned. Någon ytterligare svärdsplanta skulle kunna planteras i karets högra och vänstra del med den stora i  centrum. Men kanske borde jag inte göra alltför stora ingrepp i akvariet, när det egentligen på många vis fungerar relativt väl?