Inte blev det som jag tänkt men det blev bra ändå!

Idag har jag varit på storauktionen i Uppsala. Det jag hade hoppats på var att hitta fler characodon lateralis Los Berros,  men sådana fanns inte.
Istället blev det växter, cryptocoryne aponogetofolia samt en trio  corydoras schultzei "green stripe". Roligast var nog ändå att jag hittade en spännande centralamerikansk killi,  cynodonichtys rubripunctatus,  som jag lyckades ropa hem efter en lång budgivning. 

Malarna bor nu i 112-litersakvariet och killi-paret i ett 32-liters.  Nyförvärvet känns som en nystart på mitt killiintresse som fick sig e  törn efter att mina nothobranchius guentheri dött en efter en i somras, sannolikt påskyndat av det varma vädret.

Förhoppningsvis ska de nya killi-parer kunna ge upphov till en talrik avkomma.

Inget limia-vatten

Limia nigrofasciata är egentligen en livlig liten levandefödare.  Min grupps beteende har dock varit relativt "lojt" under större delen av den tid jag haft dem. Även dödligheten har varit hög. Så sent som tidigare denna morgon var jag tvungen att plocka bort ett dött yngel och att avliva en vuxen uppenbarligen sjuk hona.

Orsaker? Vattnet var, enligt tidigare tester, relativt bra med ett högt ph, ca 7,5, obefintlig nitrithalt om än relativt mjukt. För en liten stund sedan gjorde jag en ny mätning. Då visade det sig att ph sjunkit, ca 6,4 och att kh ligger runt 3. Det är definitivt ingen vidare miljö för hårdvattenfiskar som limia nigrofasciata.  För övriga fiskar är det en bättre plats att leva på. Pygmépansarmalar och gröna bågfenciklider trivs bättre och till och med bra under sådana omständigheter.

Vad göra? Jag har inget akvarium med de rätta förutsättningarna och att anpassa det som finns är inte att tänka på med tanke  på de andra. Kanske vore det bästa att limiorna,  hur trist det än vore, för det är en art jag uppskattar, fick flytta till ett bättre anpassat akvarium hos en akvarist med de rätta förutsättningarna.

Bettaynglen växer.

För knappt två veckor sedan upptäckte jag till min oväntade och stora glädje yngel hos mina betta rutilans.  Redan då måste de små fiskarna ha varit någon vecka gamla eftersom de var lätta att urskilja och måste ha hunnit växa något sedan de kläckts.

Läget för de vuxna fiskarna är oförändrat. Honan härdar ut men är illa ansatt av hanen. Hennes fenor är illa sargade men hon är alltjämt kvick och förmögen att fly undan hanens attacker. Jag är bara alltför medveten om att detta eländiga läge sannolikt hade kunnat undvikas om jag varit bättre föreberedd när jag köpte paret i början av oktober. Huvudregeln när det gäller betta splendens,  den siamesiska kampfisken, den betydligt mer välkända släktingen till b.rutilians, är att inte hålla honor och hanar tillsammans utom under lek, vilken bör föregås av rejäl och stärkande matning av båda könen. Emellertid simmade hanar och honor tillsammans i försäljningsakvariet,  men i det var fiskarna många och honornas utsatthet därför begränsad och jämt fördelad. Att göra impulsköp av levande varelser är inte bra, om man är det minsta bekymrad över deras välmåga.

Ändå måste jag tillstå att införskaffandet av bettorna inte varit utan framgång. Ynglen växer och har blivit rörligare.  De håller inte bara till kring torvpåsen, utan jag har kunnat se dem i andra delar av akvariet. De största av dem har börjat få de vuxna fiskarnas långsträckta kroppsform. De är kvicka om de skräms och pilar snabbt in i den täta vegetationen. 
Jag vet inte hur många de är, men de är säkerligen fler än de två till tre som jag kunnat iaktta samtidigt. 

Även om jag i någon mån skäms lite för hur illa genomtänkt bettainköpet var, så är livsbetingelserna i akvariet egentligen goda för arten. Temperaturen är ca 26 grader, ph ligger under 6 och karbonathårdheten runt 3. Nitrithalten är obefintlig. Vattnet är brunaktig, ett genuint svartvatten med andra ord, humusämnenas närvaro är uppenbar.  Jag använder torv och catappablad för att sänka ph-värdet.  Bottem består av blomjord som täckts av rådasand. Akvariet är fyllt av växter, där ormhasselkvistar och multnande löv.

Hur bör jag gå vidare för att driva upp bettorna? Luftfuktigheten över vattenytan, vilket är nödvöndigt för att de små fiskarna ska kunna utveckla sina labyrintorgan, garanteras av en glasskiva som lagts övdr det ursprungligen otäckta akvariet.  Något som dock kan väcka viss oro är de vuxna fiskarnas, läs hanens, aggressivitet. De små fiskarna lär ligga illa till när de vuxit sig tillräckligt stora för att väcka irritation.
De borde alltså flyttas. Frågan är bara hur det ska lösas. Det behövs förmodligen ett nytt akvarium eller en annan fullgod inkvartering till de unga bettorna.

Lördagsnoteringar

112-litersakvariet

Ikväll har jag gjort en rejäl ansning av limnophilan samt tagit bort en del fula blad från cryptocoryne undulatus-plantorna. Möjligen har växtens något eländiga tillstånd förorsakats delvis av sturisoma panamense, grenmalarna, som tyvärr också skadat svärdsplantan. Det är därför viktigt att ge malarna mer grönfoder i form av salladsblad och andra lämpliga grönsaker. Något som de också uppskattar är catappalöv. Jag måste därför införskaffa fler sådana den närmaste tiden.

Den sista endlerhybridshonan har nu flyttats till 275-literskaret tillsammans med de som flyttats från 24-liters nanot.

Nezasvärdbärarna är nu de enda levandefödarna i akvariet. De är mycket aktiva och betydligt mer oförvägna än de var tidigare. Tyvärr har deras skrapbeteende inte upphört men heller inte ökat. Deras allmäntillstånd förefaller gott.

24-litersakvariet

Endlerhybridernas tidigare hem har fått en uppfräschning och nya invånare, en grupp om sju poecilia sp. three spot, en fisk med något oklar arttillhörighet, men som av allt att döma är en vildform av endler. Fiskarna kommer från en akvarist i VAAF, som haft dem i lokalen, men som nu ska göra om där.

I akvariet har nya växter, "ormbunkar", bacopa compact och en art hydroctyle samt ludwigia repens planterats samt några stänglar cabomba.

Möjligen kommer fiskarna inte att bli så långvariga i akvariet. Egentligen skulle jag vilja använda det till någon killiart, men det får vänta någon tid.

32-liters

Detta akvarium har också fått en ansiktslyftning. Ludwigian har tagits bort och flyttats till 24-litersnanot, då den tappade många av sina blad. Echinodorus tenellus, som också mist många av sina blad har rensats och finns bara kvar som ett minimum.

Dessa växter har ersatts med vattenpest och med bacopa compact samt några få stänglar hydroctyle.

Gambusiorna är tyvärr sällan riktigt aktiva där de syns. De håller mest till vid ytan och är ständigt inblandade i dispyter sinsemellan. Den hona ,som har en stor vit fläck på ena sidan, verkar trots allt intr bekommas särskilt mycket av sitt tillstånd, som inte förbättrats. Det är något oklart vad som bör göras.

Gambusiornas oansenliga utseende och beteende gör att akvariet ser något livlöst ut. Frågan är om det går att göra något åt? Flera fiskar? Corydoras pygmaeus eller några otocinclus? Kanske avyttra gambusiorna och ersätta dem med något som är mer spännande och estetiskt tilltalande? Killis? Inga yngel har varit synliga än så länge.

Konstiga fiskar, ett naturens under

Något saknades i det112-litersakvarium som bebos av ett apistogramma borellii-par och några nezasvärdbärare. Malar.

I fredags hittade jag vad jag sökte, två jättegrenmalar, sturisoma panamense, en loricarid med sitt ursprung i Panama, Colombia men även den karibiska övärlden. De blir rätt stora, bortåt 20 cm, så egentligen är de kanske inte optimala invånare i ett så litet akvarium, men det lär dröja innan de är fullvuxna och innan dess kommer de att få ett större hem.

De är en märklig syn. De  långsmala och med en hög triangulär ryggfena. Den bakre delen av kroppen är extremt smal och stjärtfenan solfjäderformad och med två långa trådlika fenstrålar överst och underst. Fisken i sig är brunaktig mörkare och ljusare inslag. Den är en "dålig" simmare. Fisken "skakar" sig mödosamt genom vattnet bara för att flytta sig till ett närliggande blad, rot eller sten. De har ett gott kamouflage genom sitt pinnliknande utseende.

Grenmalar är knappast vackra men de är egendomliga, fascinerande och mystiska. Konstiga fiskar som är ytterligare ett av naturens under.

Som att vända på en hand

Återigen har sajicorna fått ge upp yngelvården, antagligen i förtid.  Ett nytt skede har infunnit sig i akvariet. Nu jagas honan brutalt av hanen, runt i akvariet tills hon tvingas gömma sig bakom pumpen.

Kanske är det något tillfälligt och visst verkade läget lite ansträngt även förra gången innan det återgick till den normala harmoni som  rått mellan de båda fiskarna sedan de flyttat in i akvariet för mer än fyra månader sedan. Hoppas alltså på det bästa. Läget som är nu är som att vända på en hand, jämfört med tiden närmast innan.

Något som också är alldeles klart är sajicorna, med sin utomordentliga yngelvård och strävsamhet, förtjänar bättre. Om allt går som det ska får de ett odlingsakvarium i lokalen innan jul.

Små blåa ögon eller ibland händer det oväntade

Ett akvarium, som jag allt mer kommit att betrakta som ett misslyckat projekt, visade sig i morse rymma en glad överraskning. Det lilla svartvattenkaret med ett par betta rutilans verkade endast vara ämnat åt en utdragen misshandel av en ensam stackars hona, som allt mer börjat dyka upp i ytskiktet liggande under ett flytväxtblad i en konstig kroppsställning.

Växterna hade helt tagit över, limnophilan fyllde ytan och stora delar av mellanskiktet av karet. Andmat i massor, knappt något öppet vatten alls. Mörker i akvariet där bettornas blåa ögon någon gång kunde ses svepa förbi. Sluskigt och illa skött, skulle många ha sagt.

Imorse när jag, med synnerligen obehaglig förkylningshosta, böjde mig över akvariets yta, det saknar täckglas, såg jag något märkligt alldeles i till torvpåsen, som hänger ned i vattnet i akvariets bakre del. En smal tingest som verkade röra på sig. Jag stack ned fingret och såg hur den simmade iväg, ett yngel! Jag blev mycket förvånad. Ganska stort var det också,  kanske 5-7 mm. Det måste vara några veckor och det måste finnas en del att äta i akvariet.  Bakom torvpåsen hittade jag två yngel till, men mindre.

Hur hade nu detta gått till? Betta rutilans är, som de flesta andra bettor, skumbobyggare, men något skumbo hade jag inte sett till. Var skulle det ha byggts? Bakom torvpåsen? Kanske. Men det finns en annan möjlighet, att fiskarna munruvat, något som faktiskt betta rutilans gör emellanåt,  men det är oklart varför arten också har detta beteende.  Oavsett vilket kommer det att bli spännande att följa utvecklingen. 

Nya små blå ögon lyser snart i svartvattensdunklet.

Veckoslutsnoteringar

112-litersakvariet

Ikväll har jag gjort en rejäl gallring av limnophilan.  Det behövdes verkligen eftersom växten trivts enormt bra i akvariet, med den något trista följden att de tre bestånden lagt stora delar av akvariet i skugga.  Åtgärden blev akut igår när jag fick nya växter, najas och nymphoides taiwanensis, av en kompis. Ibland har jag lekt med tanken att helt göra mig av med limnophilan och byta ut den mot någon annan och inte fullt lika snabbväxande art.

I stort sett har det gått bra med de nya fiskarna, xiphophorus nezahualcoyotl. De är aktiva, matglada och definitivt mindre skygga än i början. Hanen uppvaktar honorna ivrigt.  Lite oroande är det dock att jag sett flera av fiskarna gnida sig mot växter och stenar, men beteendet är inte ihållande,  utan har bara iakttagits på morgonen märkligt nog.Vattenvärdena är goda. 

54 liter, levandefödare

Den återstående trion characodon lateralis Los Berros har av allt att döma acklimatiserat sig. De är livliga och aktiva. Fler honor ska, om så snart blir möjligt, utöka den befintliga gruppen. Jag har också bestämt mig för att göra två vattenbyten på 30% två gånger i veckan efter inrådan av en akvarist som tidigare haft och lyckats med arten, då den ställer höga krav på vattnets renhet.

En av tocantinguppyhonorna är försvunnen. Jag misstänker att hon förolyckades när jag skulle plocka bort andmat från vattenytan tidigare idag.  Att fiskar följt med har hänt tidigare. Det är förstås trist men lätt hänt om man har bråttom. Dessbättre ser det ut som att en av de återstående honorna kommer att kasta yngel snart.

32 liter, gambusia affinis

Växterna i akvariet befinner sig i ett  bedrövligt skick.  Ludwigian har tappat blad och detsamma gäller echinodorus tenellus och hygrophilan. Dåligt ljus kan ganska säkert sägas vara orsaken. Ska snygga till och anpassa akvariet till det bättre i veckan som kommer.

Båda honorna är nu uppenbart dräktiga. Sannolikt kommer de att kasta sina yngel inom högst någon vecka. Ska därför sätta i en yngelfälla, då arten sägs vara en glupsk yngelätare. En av honorna har en stor vit fläck på ena sidan kroppen, sannolikt ett svampangrepp i ett sår. Fiskarna är emellanåt invecklade i skärmytslingar mot varandra,  vilket inte gör att blessyrer skulle kunna betraktas som en överraskning.  Honan är dock pigg och matglad och verkar inte lida mycket av sin skada. Jag kommer ändå att tillsätta havssalt i vattnet som en första åtgärd.

Sajicorna måste få en chans!

Mitt sajicapar trivs tillsammans. Det är de mot hela "världen", en stor grupp hetsiga ameca splendens och en glupsk eldbukshane. Fiskarna har lekt tre gånger på fyra månader, men inga yngel har överlevt. Det är tråkigt. Jag har inte heller några större förhoppningar om den senaste kulle, även om den verkar något talrikare än den förra vid samma tid efter att ynglen blivit frisimmande.

Mycket talar därför för att sajicaparet måste få ett eget akvarium, därcde ostört kan ta hand om sin avkomma,  utan att riskera att den slukas av glupska och rovlystna grannar. Det tredje akvariet i lokalen skulle kunna vara en lösning. Ett akvarium på 96 liter borde kunna fungera som ett odlingskar för ett strävsamt lekpar, som mina två tappra ciklidföräldrar.

Mina sajicor måste få chansen igen. En tillfällig sejour i lokalen med lek och yngelvård blir en trolig fortsättning för detta strävsamma och familjekära par.

En märkvärdig överlevare

Ikväll har jag gjort vattenbyte i lokalen. När jag börjat tömma vatten ur akvariet med killis såg jag något oväntat bakom filterburken; den röda ancistrus som försvann i samband med att jag flyttade killisarna till deras nya hem.

Jag fångade den alltså inte, utan den var bara borta, upptäckte jag, när flytten var kvar. Min första misstanke var att den hade hoppat ur, att den slunkit ur när jag försökt att fånga den mest svårfångade gardnerihonan. Men jag hittade den ingenstans. En annan misstanke var att den hamnat under en rot jag tog upp ur akvariet och att den dött och fallit loss i plastpåsen som jag lade roten i. Jag letade till och med på botten av min ryggsäck. En ruttnande fisk vore inte trevligt att gå omkring med.

Men nu visade det sig ikväll att denna mal överlevt. Jag har ingen aning om hur. Kanske satt han under roten trots allt och på något sätt ändå klarat sig. Rötterna kom i vattnet då temperaturen redan nått över 20, så att fisken kunnat klara sig, bara den väl kommit i vattnet förefaller inte så märkligt ändå.

En storartad överlevare är denna förunderliga röda ancistrus....och ett mysterium.

Tredje gången gillt

Ikväll kunde jag åter se frisimmande sajicayngel i 275-literskaret. En relativt liten kull, antalet yngel är svårt att uppskatta.

Chansen att kunna driva upp några av dem är liten i ett sällskapsakvarium som mitt med glupska och ganska stökiga invånare. Jag ska dock göra så gott jag kan under dessa omständigheter. Artemiaextrakt kommer att ges tills jag får i gång odlingen igen. Hur många yngel som är kvar då återstår att se.