Skönhet genom harmoni och struktur

Den här annandagsmorgonen sitter jag i vardagsrummet med en kopp kaffe efter morgonbestyren och en just avklarad matning.

Just nu ser det lite sådär i de flesta av mina akvarier. Alger härjar i 54-litersakvariet med påfågelgobies och i 275-litersakvariet ser det ut som att en del växter, inte minst cryptocoryne crispatula, ut att lida av ett liknande öde. 24-litersnanot är visserligen fullt av liv och temperament, men som vanligt i mina akvarier, är det på väg att bli en risig djungel i behov av annons. 

Det av mina "verk" jag är mest nöjd med nu är det minsta av mina kar, det lilla 10 - liters nanoakvarium som jag tillägnat en del av den senast tidens inlägg på bloggen. Det har kanske sina skäl.

Det är förstås inget mästerverk så som ett nanoakvarium kan bli i händerna på väl förfaren aquascaper, men jag kan i alla fall konstatera att jag nog lärt mig lite.

Struktur och kontraster är nog två nyckelord som kan beskriva vad det är vad jag gjort.

Strukturen har fått vederbörlig hjälp av de ormhasselkvistar som jag försökt passa in så att de någorlunda följer det gyllene snittet. En osynlig del av hardscapet är en dold lavasten i det högra bakre hörnet som dels klätts in  javamossa och dels krönts med en rejäl mängd sötvattenstång/glasmossa.

När det handlar om kontraster är det olika nyanser av grönt son skapar dessa. Växterna i akvariets vänstra del är ljusare än de i den högra och bildar en diagonal som löper från vänster till höger. Där finns bland annan hygrophila polysperma och ludwigia muelleri. Den senares blad på de översta delarna av stänglarna har röda toner.

Det som möjligen är mindre lyckat ur estetisk synvinkel är djuren som bebor akvariet. De syns inte särskilt bra, eftersom deras färger inte är så iögonfallande. Tiger teddyn,  neoheterandria elegans, är en mycket liten och brunaktig levandefödare med svarta tvärgående ränder, som är särskilt väl synliga på honan. Räkorna, blue jelly, är svåra att se på håll förutom när de simmar. De smälter väl in i det gröna.

Ändå får jag lov att säga att jag är nöjd och inspirerad. Igår började jag starta om ett av mina 54-liters. Tanken är att de dario sp. Myanmar " Black Tiger " och danio tinwini, som trängs i 24-litersnanot ska få flytta dit snart. Än så länge består inredningen endast av rådasand och tre lavastenar. Dessa är relativt stora i förhållande till karet och jag ska försöka att arrangera dem med inspiration från iwagumistilen,  även om det inte är tanken att akvariet ska bli ett sådant kar. Snarast är idén att skapa ett biotopakvarium med fiskar från Burma. Vi får se hur det går med det.

10 liter är stort!

I akvariesammanhang brukar kar på 10 liter avfärdas som alltför små för att hålla fiskar i. Några få räkor eller snäckor brukar de flesta rekommendera.

Jag måste erkänna att jag gjort ett avsteg från det om fiskarna. I mitt relativt nystartade nanoakvarium på 10 liter, som nu varit igång i drygt en månad finns tre stycken neoheterandria elegans sedan en av honorna nyligen försvann. Jag vet inte varför men det är trist. Däremot finns där två ytterst små yngel som är synliga då och då. De små levandefödarna har på knappt tre veckor hunnit bli flera.  Jag hoppas innerligt att vare sig de vuxna fiskarna eller ynglen ska försvinna.

I karet finns också en grupp blue jelly - räkor. De är mycket aktiva och verkar trivas. De rör sig på det lilla akvariets botten och klättrar omkring på växterna i jakt på föda.

Häromdagen utökades växterna med mera sötvattenstång. Denna använde jag för att skapa mer harmoni i karets inredning, som fick en bättre balans när även akvariets högra bakre del kunde fyllas med växter. Där finns nu ett rejält mossberg, vars fundament är en lavasten, som klätts in med javamossa.

Javamossan har växt och börja fläta sig in  mellan de andra bottenväxterna.  Det är något jag måste hålla ögonen på, så att den inte på sikt tar över.

Förövrigt verkar växterna fungera bra i akvariet. Ljuset ligger på knappt 1 w per liter och vid varje vattenbyte får växterna del av Tropicas växtnäring. Eftersom det karet saknar filter, har jag bestämt mig för att göra två vattenbyten varje vecka på ca 50%. Sparsam matning och god genomluftning hoppas jag ska bidra till att en god bakterieflora gynnas.

Sedan några dagar finns även en liten Co2 - anläggning.  Jag använder en gasklocka som jag delat i två delar för att använda den ena hälften i det lilla akvariet. Riktigt hur jag bör dosera Co2 har jag inte kommit fram till än, men prövar mig fram. Ursprungligen kommer den från en Fluval 20 g som är tänkt för akvarier upp till 60 liter. Att fylla gasklockan till hälften, alltså för beräknade 15 liter, är nog ingen farlig överdosering, utan snarare välgörande.

Jag är på sätt och vis nöjd med projektet så här långt, men akvariets små dimensioner är förstås en begränsning. Jag skulle vilja ha plats för ett filter och ge växterna mera spelrum samt förstås utrymme för djuren.

Att arbeta med en så liten undervattensvärld som 10 liter har sin tjusning. Med en liten volym kan man med rätt små resurser skapa något som är rätt så estetiskt tilltalande. Faktum är att 10 liter på sitt sätt kan vara rätt så stort.

Nya killis och nya planer i lokalen

Igår flyttade jag austrolebias nigripinnis - hanen till odlingsakvariet i lokalen. Eftersom jag inte har möjlighet att åka dit och mata varje dag, hällde jag i en stor mängd levande cyclops. Det verkade som att den lilla fisken snabbt fanns sig någorlunda till rätta, eftersom den ganska så direkt gav sig på att slika vattenlopporna. 

Hemma finns ännu de två honorna och en hane som är i dålig form, med bleka färger och söndertrasade fenor och som jagades av den hane som fick flytta. Den äter men är inte särskilt pigg. Jag tror inte den kommer att överleva någon längre tid. Huvudsaken är att det finns livskraftiga djur som det går att odla på.

Annars finns det mycket att göra i lokalen, där jag för närvarande har sju akvarier i gång och två som ännu inte startats. Ett av karen, ett 96-liters, måste startas om. Det är starkt algangripet och ser anskrämligt ut. I det finns några tocantinguppies och unga cryptheros sajica, varav några förefaller ha stannat i växten. Det är ingen rolig syn och inget projekt att glädjas över. Vad jag ska göra av det vet jag inte, men  en tanke är att låta det bli ytterligare ett killiakvarium, likt det som finns ovanför det i ställningen eller att låta pseudomugil furcatus flytta dit hemifrån, eftersom dessa fiskar blivit svårt bitna i sitt nuvarande hem, ett 54-literskar som de delar  med en grupp påfågelgobies.

Åter till årstidsfiskarnas rike.

För drygt ett år sedan gav jag upp försöket att odla nothobranchius guentheri efter att ha väntat alltför länge och att fiskarna , med sin korta livscykel, dog en efter en. Akvariet där de levde blev sedan hemmet för den grupp cynodontichtys rubropunctatus, som numer bebor ett akvarium  i lokalen. Projektet med dessa centralamerikanska växtlekare blev dock till en liten framgång med nu ett tiotal unga vuxna fiskar.

I själva verket har jag inte alls gett upp tanken att odla årstidsfiskar. En art jag fastnade för var den lilla argentinska austrolebias nigripinnis, vars hanar har en särskild lyster med sina turkosaktiga prickar på en förövrigt svart kropp. Den anses vara relativt lätt att odla och trivs i relativt låga temperaturer.

Jag lyckades, efter några förvirrade turer, gå tag på två par via Djurhobby i Uppsala och igår, 12/12, anlände fiskarnas till Västerås. De har nu en tillfällig inkvartering i en förvaringslåda på ca 15 liter med soil som bottensubstrat och med några stänglar vattenpest.

Om några dagar tänker jag flytta hanarna till ett lekakvarium i lokalen, för att separera könen och för att kunna mata honorna för att maximera produktionen av rom. När det gäller matningen av hanarna finns problemet att de finns i lokalen och därför inte kan matas varje dag. Jag tänker därför hälla i en stor mängd levande cyclops i odlingsakvariet, så att det finns föda där ett tag framöver. Jag vet med mig att strategin säkert inte är så effektiv, men den är det är den bästa jag kan komma på när jag har akvarierna på olika sidor av stan.

Fortsättning följer...

(Bilden visar odlingsakvariet)

Skam den som ger sig!

För en vecka sedan köpte jag en trupp oryzias woworae, Muna, en risfisk från den indonesiska ön Sulawesi, på auktionen I Uppsala. Det är en art jag haft tidigare men som jag snöpligt misslyckades med i samband med en sjukdomsbehandling.

Arten är mycket vacker, hanarna är metalliskt blå på sidorna och har rödoranget färgade fenor. Honornas kroppar är gulgyllene och med samma färg som hanarna på fenorna. Det är en substratlekande art som fäster rommen på finbladiga växter efter att de befruktade romkorn en suttit på honans bakdel. Det är något man ser tidigt på morgnarna strax efter att leken skett.

Jag funderar nu på att göra de jag inte hann med förra gången jag hade oryzias woworae, att odla arten. Det jag överväger är två alternativ som har för- och nackdelar. Naturmetoden skulle vara den enkla vägen men, som det står på en tysk risfiskodlares hemsida är metoden "nicht so effektiv". Ynglen skulle bli uppätna till stor del, men med mer växter så skulle en del kunna klara sig. Det är lätt ordnat.  Dessutom skulle jag i så fall också lägga ned några catappablad för att åstadkomma en god tillgång på infusorier som yngelföda.

Det andra alternativet är att använda odlingsmoppar som "skördas" så länge jag ägnar mig åt odlingsförsök.  Det skulle innebära mer jobb och utrymme skulle behövas för att ta hand om rommen och senare ynglen. Jag vill inte öka, utan snarare minska antalet akvarier hemma.

Mycket talar för att jag först försöker mig på naturmetoden, om det visar sig vara en oframkomlig väg,  så får jag försöka med den andra metoden. Yngel ska det bli! Skam den som ger sig!

(Bilden visar två honor och en hona från mitt första försök med oryzias woworae)

Man blir aldrig färdig och det är som det ska...

Det är så det är kanske...det mesta i hobbyn är pågående processer. Mitt senaste projekt är ett 10 - liters nanoakvarium. 

Från början bestod inredningen av soil och en stor lavasten samt javamossa och rotala rotundifolia samt några mindre plantor cryptocoryne becketti . Det såg inget vidare ut, rätt så fattigt påvert, så jag tog några stjälkar av hygrophila polysperma som jag planterade mittenpartiet i akvariets vänstra del.

Hard scapets betydelse är något jag underskattat tidigare, något som gjort en del av mina akvarier en smula oformliga.
Detta motverkas jag den här gången med några kvistar ormhassel, som jag kilade fast mellan akvariets rutor, då de fortfarande inte ville sjunka.

Växterna utökades sen med sötvattenstång, som lades ovanpå javamossan som lagts som ett täcke över lavastenen.  Några skott av ludwigia muelleri planterades därefter nära hygrophilan.

Tillsammans med den grupp neoheterandria elegans som flyttade in förra söndagen, följde några skott hydroctyle tripartita, som planterades i vänster förgrund vid sidan av några sagitaria subulata.

Så där har det gått på. Steg för steg har akvariet utvecklats. Det har fått nya invånare i form av de små levandefödarna, som nämndes förut, samt en grupp blue jelly - räkor.  Där finns också en riliräka som följde med.

Processen rullar vidare och man blir aldrig färdig och det är nog som det ska....

Skräcken, skräcken, skräcken...för vad?

Både igår och idag har jag besökt föreningens lokaler. Det blev den vanliga inspektionen av de akvarier som är igång.
Jag kunde konstatera och det ganska nöjd, att det är fullt av liv i killiakvariet. Mina cynodontichtys rubropunctatus har blivit fler, det har kläckts en hel del yngel och de ungfiskar som flyttade in i somras har blivit allt mer oförvägna och synliga.

Akvariet dessa centralamerikanska killis befolkar är ett av de som jag är mest nöjd med. Det liknar, i alla fall som man kan föreställa sig det, ett hur ett dike i tropiska trakter skulle kunna se ut.  Där finns även några unga exemplar av aphyosemion striatum.

Nu är det ju trots allt inte dessa väletablerade fiskar och akvarier som mest tilldrar sig mitt intresse. Nej, det är det 63 - liters Walstadsakvarium som nu, efter auktionen i Uppsala, bebos av tre xiphophorus montezumae, montezumasvärdbärare, två hanar och en hona. Det är en mycket elegant levandefödare med sitt ursprung i Mexiko. Hanarnas svärd är proportionellt sett mycket långa. Fiskarnas kroppar är grågröna och täcks bitvis av svarta fläckar. 

Av någon anledning är dessa fiskar fortfarande mycket skygga, även om de av allt att döma är i god kondition och rör sig på ett sätt som förråder både energi och en sannolikt tämligen god hälsa.

Trots allt stod de och tryckte under den rot som pryder den centrala delen av akvariet. De gånger fiskarna visade sig verkade de minst sagt stressade och skrämda, för att inte säga skräckslagna.
Varför?

Erfarna akvarister har sagt mig att vildformer av svärdbärare är mycket ängsliga den första tiden i ett nytt akvarium. Mina xiphophorus nezhualcoyotl tog ca två veckor på sig innan de frimodigt kunde ta sitt nya hem i besittning. Den monterreyplatygrupp jag hade betedde sig likadant. Till sist blev fiskarna ändå säkrare och synligare.

Skräcken som montezumasvärdbärarna verkade känna var inte att missta sig på, men hur kunde jag hjälpa dem?

Ikväll såg jag till att förse karet med en bakgrund. Jag tog den bit av liggunderlag, som akvariet stått på innan jag köpte det och placerade det mot akvariets bakre ruta. Om detta verkligen hjälper fiskarna att känna sig trygga vet jag inte, men hoppas att det ska ha den inverkan.

Det ska också nämnas att akvariet är växtrikt och frodigt och att dess invånare, förutom de skräckslagna svärdbärarna, består av posthornssnäckor. Knappast särskilt skrämmande.

Jag hoppas nu att skräcken hos fiskarna ska ge vika och att karet snart ska fyllas av yngel.

(Den övre bilden visar montezumasvärdbärarna akvarium och den nedre cynodontichtys rubropunctatus)