Ett akvarium, som jag allt mer kommit att betrakta som ett misslyckat projekt, visade sig i morse rymma en glad överraskning. Det lilla svartvattenkaret med ett par betta rutilans verkade endast vara ämnat åt en utdragen misshandel av en ensam stackars hona, som allt mer börjat dyka upp i ytskiktet liggande under ett flytväxtblad i en konstig kroppsställning.
Växterna hade helt tagit över, limnophilan fyllde ytan och stora delar av mellanskiktet av karet. Andmat i massor, knappt något öppet vatten alls. Mörker i akvariet där bettornas blåa ögon någon gång kunde ses svepa förbi. Sluskigt och illa skött, skulle många ha sagt.
Imorse när jag, med synnerligen obehaglig förkylningshosta, böjde mig över akvariets yta, det saknar täckglas, såg jag något märkligt alldeles i till torvpåsen, som hänger ned i vattnet i akvariets bakre del. En smal tingest som verkade röra på sig. Jag stack ned fingret och såg hur den simmade iväg, ett yngel! Jag blev mycket förvånad. Ganska stort var det också, kanske 5-7 mm. Det måste vara några veckor och det måste finnas en del att äta i akvariet. Bakom torvpåsen hittade jag två yngel till, men mindre.
Hur hade nu detta gått till? Betta rutilans är, som de flesta andra bettor, skumbobyggare, men något skumbo hade jag inte sett till. Var skulle det ha byggts? Bakom torvpåsen? Kanske. Men det finns en annan möjlighet, att fiskarna munruvat, något som faktiskt betta rutilans gör emellanåt, men det är oklart varför arten också har detta beteende. Oavsett vilket kommer det att bli spännande att följa utvecklingen.
Nya små blå ögon lyser snart i svartvattensdunklet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar