Länge hade hon varit till synes försvunnen när hob dök upp igen igår, betta rutilans-honan. Jag var övertygad om att hanens brutala uppträdande, hetsiga jakter och bett stressat lovet ur henne, men så visade det sig inte vara fallet.
Av allt att döma verkade honan till och med vara i hygglig kondition och åt med glädje vita levande mygglarver. Fenorna var visserligen något sargade, men det verkade inte bekomma henne. Den rikliga vegetationen, limnophila och flytväxter, kvistarna och löven i det mörkbruna vattnet måste ha gjort det lätt för henne att hålla sig undan.
Nu på morgonen såg jag paret fridsamt simma bredvid varandra, hanen med mjuka rörelser, svängande med kroppen som för att omfamna honan. Inget skumbo kunde ses på ytan, så det verkar som om fiskarna valt att munruva ännu en gång. Detta är ju något utmärkande för betta rutilans, som både leker i skumbon, som de flesta bettaarter gör och munruvar, vilket någor färre arter i släktet gör.
Det ska bli spännande att se vad som händer. Fortfarande lever och växer en del yngel från den första kullen från början av november.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar