I knappt två månader har det simmat en grupp tateurndina occelicauda, påfågelgoby, i ett av mina 54-literskar. Numera går de där ensamma, bortsett från några malar, sedan de gröna bågfenscikliderna flyttat.
Fiskarna började sin tillvaro i mitt akvarium med att leka, vilket skedde i en hålighet på filtrets baksida. De hade även den "goda" smaken att simma in i det. Att arten leker i tränga grottor och prång är välkänt, så jag införskaffade några små terracottakrukor, som jag lyckats dölja under akvariets ymniga bottenvegetation.
Till att börja med verkade fiskarna inte bry sig om sina nya möjligheter, utan ägnade sig mest åt sitt interna spel av smågruff, fenuppvisningar och att söka efter föda.
På en del håll framhålls det att påfågelgobyn är en närmast solitär art eller att den i alla fall gärna lever i par. Men de är också, som jag upplevt dem, ändå sociala. De simmar gärna, i alla fall stundtals, tillsammans och inte så sällan ,hanar emellan, invecklat sig i små strider om dominans och sin plats i hierarkin. De simmar då bredvid varandra med utspärrde fenor och något spända rörelser. De jagar också undan varandra när så krävs, men det är inte den typ av aggressivitet som brukar leda till skador och den ena partens undergång.
På det hela taget är tateurndina occelicauda en mycket trevlig och vacker liten fisk. Den kommer ursprungligen från ett område på östra Nya Guinea, där den lever i mjukt och lätt surt vatten med tät vegetation. I samma vatten kan man även hitta en liten inte alldeles okänd regnbågsfisk, pseudomugil furcatus, en art jag för övrigt överväger som sällskap till de nuvarande invånarna. Emellertid är det en mycket rörlig fisk som därför behöver simmutrymme. Ett 60 cm långt akvarium är nog i underkant för en grupp på 5-10 fiskar. Jag är därför nog mer intresserad av oryzias woworae, som blir ca 3 cm, men som inte har sitt ursprung på Nya Guinea.
Mitt akvarium torde kunna leva upp till de flesta av dessa krav. Botten består av grov rådasand, det är tätt planterat med såväl stängelväxter som cryptocoryne och javaormbunkar. Vattnets ph ligger strax under 7 och håller en kh på ca 3,5. Temperaturen ligger runt 25-26 grader. En gång i veckan görs ett vattenbyte på ca 30%.
Igår upptäckte jag att bara tre eller högst fyra av de fem fiskarna var synliga. Som den något nojiga akvarist jag är började jag förstås oroa mig för att det värsta hade hänt. De två fiskarna, den största och mest dominanta hanen och en hona, syntes inte till. Emellertid hittade jag dem i en av de små krukorna, den som dolts mest och som delvis grävts ned i sanden, vilket gjort den trängre än dess diameter på fem centimeter. Vad detta innebar var inte så svårt att räkna ut. En ny lek hade skett.
Ibland simmade hanen ut för att snappa åt sig något ätbart, men snabbt försvann han tillbaka in i krukan igen, där honan väntade. När han kommit in igen kunde man se hur han häftigt snodde runt därinne. När leken väl är färdig är det han som kommer att stanna därinne för att ta vård om rommen, som brukar fästas med små trådar på underlaget.
Prognosen för ynglen är inte god. Efter avslutad yngelvård slukar hanen gärna sin avkomma likaväl som de andra fiskarna gör det. Växtligheten kan möjligen ge dem ett visst skydd och att bågfenscikliderna avlägsnats kanske gör att deras liv kan vara något längre, men det är ändå omöjligt att ge dem en riktad uppfödning med foder och möjlighet till skydd från andra fiskar.
Det vore därför lockande att försöka odla påfågelgobyn i ett separat akvarium, där bättre uppsikt vore möjlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar