Mitt 112-litersakvarium har varit igång i lite mer än ett år. Det har i stort sett fungerat bra, även om gruppen med nezasvärdbärare, xiphophorus nezhualcoyotl, verkade gå ett sorgligt öde till mötes.
Endast en av de ursprungliga fyra fiskarna, som köptes vid Örebroauktionen hösten 2014, är ännu vid liv. De övriga tynande bort under våren och sommaren. Jag vet inte varför. Någon form av inre parasit var det nog i kombination med att akvariet under en period inte sköttes så bra, få jag lät det växa igen och cirkulationen från filtret blev minimal. De här fiskarna, liksom andra svärdbärare, älskar syrerika friska vatten. Kanske gjorde detta dem särskilt känsliga för sjukdomar.
Förutom honan överlevde också tre ungfiskar. Det var omöjligt att se vilket kön de har till alldeles nyligen. Det är två hanar och en hona. Med andra ord har jag två par, i alla fall inom kort när de är könsmogna.
De två små hanarna är lätt urskiljas med sina gonopodier och en första antydan till svärd. De är också mer satta i kroppen än den hane som dog, som hela tiden var slank och mycket elegant. Ungfiskar har inte alls samma grace men är oerhört livliga, pigga och omöjliga att fånga på bild. Än finns det hopp om att de här vackra mexikanska ungfödarna kan ge upphov till en stor avkomma i flera generationer.
Ikväll anade jag växterna ordentligt i akvariet. Hornsärven flyttade jag till köksakvariet och vallisnerian lät jag klippa ned. Stora mängder andmat håvade in och slängdes tillsammans med många plantor frogbit.
Det finns en hel del att åtgärda i akvariet vad det lider. Vallisnerian måste rensas ur och delvis bytas ut mot andra arter. Det blir ett projekt för hösten. Frågan när akvariet ska finna sin form?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar