Både igår och idag har jag besökt föreningens lokaler. Det blev den vanliga inspektionen av de akvarier som är igång.
Jag kunde konstatera och det ganska nöjd, att det är fullt av liv i killiakvariet. Mina cynodontichtys rubropunctatus har blivit fler, det har kläckts en hel del yngel och de ungfiskar som flyttade in i somras har blivit allt mer oförvägna och synliga.
Akvariet dessa centralamerikanska killis befolkar är ett av de som jag är mest nöjd med. Det liknar, i alla fall som man kan föreställa sig det, ett hur ett dike i tropiska trakter skulle kunna se ut. Där finns även några unga exemplar av aphyosemion striatum.
Nu är det ju trots allt inte dessa väletablerade fiskar och akvarier som mest tilldrar sig mitt intresse. Nej, det är det 63 - liters Walstadsakvarium som nu, efter auktionen i Uppsala, bebos av tre xiphophorus montezumae, montezumasvärdbärare, två hanar och en hona. Det är en mycket elegant levandefödare med sitt ursprung i Mexiko. Hanarnas svärd är proportionellt sett mycket långa. Fiskarnas kroppar är grågröna och täcks bitvis av svarta fläckar.
Av någon anledning är dessa fiskar fortfarande mycket skygga, även om de av allt att döma är i god kondition och rör sig på ett sätt som förråder både energi och en sannolikt tämligen god hälsa.
Trots allt stod de och tryckte under den rot som pryder den centrala delen av akvariet. De gånger fiskarna visade sig verkade de minst sagt stressade och skrämda, för att inte säga skräckslagna.
Varför?
Erfarna akvarister har sagt mig att vildformer av svärdbärare är mycket ängsliga den första tiden i ett nytt akvarium. Mina xiphophorus nezhualcoyotl tog ca två veckor på sig innan de frimodigt kunde ta sitt nya hem i besittning. Den monterreyplatygrupp jag hade betedde sig likadant. Till sist blev fiskarna ändå säkrare och synligare.
Skräcken som montezumasvärdbärarna verkade känna var inte att missta sig på, men hur kunde jag hjälpa dem?
Ikväll såg jag till att förse karet med en bakgrund. Jag tog den bit av liggunderlag, som akvariet stått på innan jag köpte det och placerade det mot akvariets bakre ruta. Om detta verkligen hjälper fiskarna att känna sig trygga vet jag inte, men hoppas att det ska ha den inverkan.
Det ska också nämnas att akvariet är växtrikt och frodigt och att dess invånare, förutom de skräckslagna svärdbärarna, består av posthornssnäckor. Knappast särskilt skrämmande.
Jag hoppas nu att skräcken hos fiskarna ska ge vika och att karet snart ska fyllas av yngel.
(Den övre bilden visar montezumasvärdbärarna akvarium och den nedre cynodontichtys rubropunctatus)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar