Skam den som ger sig!

För en vecka sedan köpte jag en trupp oryzias woworae, Muna, en risfisk från den indonesiska ön Sulawesi, på auktionen I Uppsala. Det är en art jag haft tidigare men som jag snöpligt misslyckades med i samband med en sjukdomsbehandling.

Arten är mycket vacker, hanarna är metalliskt blå på sidorna och har rödoranget färgade fenor. Honornas kroppar är gulgyllene och med samma färg som hanarna på fenorna. Det är en substratlekande art som fäster rommen på finbladiga växter efter att de befruktade romkorn en suttit på honans bakdel. Det är något man ser tidigt på morgnarna strax efter att leken skett.

Jag funderar nu på att göra de jag inte hann med förra gången jag hade oryzias woworae, att odla arten. Det jag överväger är två alternativ som har för- och nackdelar. Naturmetoden skulle vara den enkla vägen men, som det står på en tysk risfiskodlares hemsida är metoden "nicht so effektiv". Ynglen skulle bli uppätna till stor del, men med mer växter så skulle en del kunna klara sig. Det är lätt ordnat.  Dessutom skulle jag i så fall också lägga ned några catappablad för att åstadkomma en god tillgång på infusorier som yngelföda.

Det andra alternativet är att använda odlingsmoppar som "skördas" så länge jag ägnar mig åt odlingsförsök.  Det skulle innebära mer jobb och utrymme skulle behövas för att ta hand om rommen och senare ynglen. Jag vill inte öka, utan snarare minska antalet akvarier hemma.

Mycket talar för att jag först försöker mig på naturmetoden, om det visar sig vara en oframkomlig väg,  så får jag försöka med den andra metoden. Yngel ska det bli! Skam den som ger sig!

(Bilden visar två honor och en hona från mitt första försök med oryzias woworae)