För en stund sedan upptäckte jag att en av mina tre limia nigrofasciata-honor uppträdde underligt. Den simmade obalanserat, vilade på ett blad på en växt och verkade ha svårt med balansen. Jag lyckades lätt fånga eller rättare sagt plocka upp henne med handen.
- Döende, tänkte jag, och beslutade mig för att hjälpa henne vidare. Den senaste tiden har jag varit lite orolig för hälsotillståndet bland mina fiskar. Jag har haft flera dödsfall, oftast i överbefolkade och kanske inte alldeles välskötta akvarier. Mina vildguppies har drabbats relativt hårt , men när jag flyttade på ca 1/3 av fiskarna till ett annat akvarium och gjorde ett par rejäla vattenbyten, så verkar de ha bli piggare. Hade kollat vattenvärdena dåligt i det akvariet men säkerligen var de inte de bästa. Jag har begränsat mig till att hålla koll på nitrit och ph mrn det finns ju andra parametrar som jag skulle kunna mäta. En eldbukshona dog också nyligen i vad som möjligen var någon form av magåkomma förorsakad av en parasit.
En limiahane hade långsamt tynat bort och därför var jag orolig för att honan hade drabbats av samma åkomma, möjligtvis en parasit. Emellertid upptäckte jag ett yngel i håven nör jag tog upp henne och skaffade istället fram en yngelbur och satte limian i den. Hon fortsatte att bete sig märkligt, vobblade, simmade ryckigt och verkade ibland alldeles kraftlös. Att levandefödarhonor drar sig undan i samband med att de ska kasta sina yngel är välkänt, att deras andning blir intensivare och att de simmare långsammare än normalt. Ett undantag är, vad det verkar, ameca splendens, vars honor ibland kan vara i full färd med att få ut ett yngel och ändå rätt så kvickt simmar runt i akvariet.
Limia-honans beteende verkade dock inte friskt. Simmar normalt födande fiskar upp och ned? Jag beslutade mig för att hjälpa henne vidare och tänkte dessutom dissekera henne för att se om hon, med sin uppsvällda mage, kanske drabbats av bukvattensot. Möjligen hade hanen drabbats av sjukdomen men hunnit avlida innan den nått sitt slutstadium med svullen buk och resta fjäll. Om fisken nått detta stadium har deras tarmar flrvandlats till en oformlig massa.
Jag dissikerade alltså honan men det enda jag hittade var yngel. Inga tecken på sjukdom. Kanske hade jag begått ett olyckligt misstag, framförallt orsakat av min egen oro för epidemier bland fiskarna. Nu kan det förstås ha varit så att något gått snett för honan under det att hon skulle kasta sina yngel. Hennes beteende var inte riktigt det jag iakttagit hos andra levandefödare, men risken finns att jag misstog mig. Det glädjande i sammanhanget är att hon inte var drabbad av bukvattensot och att åtminstone inte hon hunnit bli en smittspridare. Jag är inte så glad över det som hänt men det är sånt som händer men genom reflektion kan man kanske lära sig att ta detclite lugnare nör något liknande skulle inträffa i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar