Sajicaparets yngel syns inte längre till i akvariet. De minskade snabbt i antal, snabbare än vid den första kullen i början av augusti. Vad det kan bero på är svårt att säga. Svagare avkomma? Andra fiskar, främst amecorna, som upptäckt en ny delikatess? Sämre yngelvård? Tillfälligheter? Jag vet inte, men borta är de. Möjligen finns något kvar från den första kullen, men det har inte setts till på några dagar.
En fisk, som väckt min oro, är eldbukshanen, som jagats hårt av de båda sajicorna och som därför blivit svårt biten i fenorna ,men som också fått fula blessyrer på kroppen ,där stora partier av fjällen bitits bort. Helst skulle jag vilja att den fick ett nytt hem. Men nu har det visat sig att han inte var helt uträknad.
En märklig maktkamp har utspelat sig nu på morgonen. Eldbuken och sajicahonan har stått mot varandra, han med utspärrade gällock och svängande kroppsrörelser, hon med små utfall. Ett tag såg det ut som att hanen hade övertaget, men efter en studs kamp hade stridslyckan vänt.
Jag försöker hela tiden reflektera över vad som händer i mina akvarier. Vad jag tror att jag kan lära mig av detta är att man sannolikt inte kan förvänta sig några strålande resultat från fiskar som leker i ett sällskapsakvarium. Det är förstås självklart. En annan slutsats, som mer är att betrakta som en insikt, är att ett 275-akvarium är mycket litet, även om det är betydligt större än de akvarier jag hittills haft. Det går inte, verkar det som, att hålla två ändå relativt fredliga ciklidarter med varandra, om man vill förvänta sig en någorlunda harmonisk samexistens. Det gäller i alla fall de arter jag håller.
Akvariet har i dagarna varit igång i tre månader. Det är relativt nystartat men ändå etablerat. En del av växterna har haft en god eller mycket god tillväxt. Amazonsvärdsplantan har nått ansenliga proportioner och sträcker sig från sandbotten upp mot ytan (akvariet 110×50×50) och behöver mer utrymme. Bortsett från lite brunalger är den mycket dekorativ. Den behöver mer utrymme. Cryptocoryne crispatula har, efter en blygsam början med ruttnande blad, börjat få nya friska, som långsamt börjar sträcka sig upp mot ytan. Vallisnerians blad sträcker sig längs hela akvariets längd.
Ändå är jag inte riktigt nöjd. Akvariets inredning kan snyggas till. De två blomkrukorna, som cikliderna iallafall inte brukat vid leken, borde tas bort och bytas ut mot stenar. Planteringarna i akvariet borde också förändras något. Limnophilan skulle utvecklas bättre om den fick mer ljus. De bakre bestånden, som ändå är i det närmaste osynliga, borde tas bort eller ansas ordentligt och planteras i mittpartiet. Växterna är rätt "magra" förutom i topparna, som dessvärre ligger som en tjock matta över stora delar av ytan. Det hindrar ljuset från att komma ned. Någon ytterligare svärdsplanta skulle kunna planteras i karets högra och vänstra del med den stora i centrum. Men kanske borde jag inte göra alltför stora ingrepp i akvariet, när det egentligen på många vis fungerar relativt väl?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar