Det finns akvarier som hamnar lite i skuggan av de andra. Nyhetens behag, att vara sysselsatt med förnyelse, det är ofta mer lockande än att förvalta och upprätthålla.
Mitt 32-liters low tech, som jag startade I augusti 2015, tillhör numera doldisarna i den här bloggen. Själva akvariet fungerar bra även om det tappat strukturen lite pga att hornsärven inte ansats på länge och att små fula rester av javamossa finns lite här och där på botten. Av hygrophila polysperma återstår ganska sorgliga rester.
I akvariet finns en mindre grupp gula körsbärsräkor, som av allt att döma, inte reprodcerat sig i någon större utsträckning. Det har däremot dvärgtandkarparna, som numera bildar en grupp på ett femtontal djur, mest vuxna djur, men också yngel. Dariotrion har jag flyttat till 24-litersnanot där de numera delar husrum med några crystal red.
32-literskaret är lite på undantag. Det är inte vackert, snarast formlöst och lätt förfallet, om vi begränsar oss till det rent estetiska, men systemet, ekologin, verkar det inte vara något fel på.
Botten, som här består av Akadama-soil, verkar fylla sin funktion, dels som växtplats och dels som biologiskt filter.
Det senare är ju en kärnpunkt när det gäller low tech. I botten lever och ska frodas, nyttiga bakterier, som nitrospina, vilkas roll är att livnära sig på det avfall som produceras i akvariet i form av fiskspillning, döda växtdelar och i någon utsträckning ruttnande fiskkadaver. Ammonium bryts ned till nitrit som därefter, av dessa goda arbetare, omvandlas till nitrat, vilket växterna tillgodogör sig som näring. Bakterierna, fiskarna och andra levande varelser i akvariet, andas in syre och avger koldioxid som tas upp av växterna under dagens ljusa timmar, då deras fotosyntes låter ljuset omvandlas till näring.
Något i den stilen lär det fungera när akvariet nått balans. Botten, där bakterierna bryter ned den skadliga nitriten, får inte vara för "tät", den måste släppa ned syre som dessa behöver och tillräckligt porös, för att avfallet ska kunna brytas ned och omvandlas i bottensubstratet. Soilen verkar därvidlag ha fungerat mycket bra. Med den har jag också sluppit eländiga jordläckage, sådana man riskerar att få i walstadsakvarier med jordbotten, om man är oaktsam samt att den därför också är lättare att plantera om i.
Low tech, om man får det att fungera, kräver egentligen väldigt lite skötsel. Akvariet blir till ett litet ekologiskt system, vilket är mycket fascinerande. Så mitt svar på rubrikens fråga är att low tech är väl värt ett försök och behöver inte alls vara svårt.
Frågan är dock om denna form av akvarier egentligen gör mer teknikintensiva varianter onödiga? En väl föraren akvarist borde med erfarenhet och kunskap kunna åstadkomma akvariemiljöer där även mer krävande växter kan frodas. Med rätt proportioner av ljus, växter, bakterier och andra levande varelser, borde det gå att få även bottentäckare, som kräver mängder av ljus, näring och Co2 att trivas. Frågan är dock om den andra vägen är snabbare, starkare och mer effektiv. Hur pass väl kan naturens egna krafter sättas igång utan teknikens hjälp på traven?
Jag vill utforska båda vägarna mer grundligt framöver....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar