I morse upptäckte jag att en av Monterreyplatyhonorna, som uppvisade alla tecken på en långt framskriden dräktighet, tog med bakdelen uppåt, från vilken en rund utbuktning kunde ses, och med huvudet nedåt mot gruset. Det såg inte alls bra ut, men att hon möjligen var på väg att kasta sina yngel var det rimligt att anta. Men hennes hållning och den märkliga utbiktningen liknade inte den jag annars iakttagit hos levandefödare. Jag flyttade honan till en yngelbur och hoppades på det bästa.
För enskild sedan, när jag just kommit hem, såg jag att honan smalnat av väsentligt och att några runda tingestar hade fastnat i yngelburens galler. När jag såg efter såg jag att det var yngel, ofullgångna sådana, med en närmast klotformad gulesäck kvar. Några av dem levde medan andra var vitaktiga och döda.
Honan hade fullständigt tappat styrseln och kunde inte hålla kroppen i rät vinkel. Det verkade som att hennes simblåsa havererat. Jag har inga förväntningar på att någon ska överleva, men jag avvaktar något.
Orsaken till det hela? Omöjligt att säga. Medfödda fel hos honan, stress eller någon okänd faktor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar