Efter att vildguppyna, bortsett från några mycket små yngel, flyttat över till jordbottenakvariet, är nu mina ameca splendens äntligen herrar i eget hus. Akvariet de i väntan på flytten till det stora 275-literskaret bebor, är nu praktiskt taget ett artakvarium.Det är ett litet akvarium på blott 54 liter, tätplanterat med limnophila heterophylla, javaormbunkar, och olika former av cryptocoryne. Akvariet är alldeles för litet, även om jag sett uppgifter på engelskspråkiga akvaristsajter att kar ned till 10 gallon (strax under 40 liter) i nödfall skulle kunna fungera. Visserligen bor där några pygmépansarmalar och en L 135, peckoltia braueri, men dessa för en undanskymd tillvaro på botten, bland stenar och rötter och under filtret, så de konkurrerar inte om utrymmet på samma sätt som guppyna gjorde.
Amecorna är nu könsmogna och mycket temperamentsfulla. Hanarna jagar varandra, uppvaktar honorna och äter kopiösa mängder fryst foder i form av vita mygglarver och hemkokt ärtmos. Vid matningen virvlar de omkring varandra med en oerhörd frenesi. Deras aptit verkar närmast obegränsad. Med darrande snabba rörelser och med huvudet riktat nedåt framför hanarna sin lekdans innan de försöker befrukta honorna, något som av allt att döma lyckats, då de successivt ändrat kroppsform och buken ökat i omfång.Med tanke på artens långa dräktighetsperiod, ca 2 månader, och att fiskarna inte var fullt könsmogna när de flyttade in i slutet av februari, antar jag att ynglen kommer att kastas någon gång i maj månad eller möjligen aningen tidigare.
När jag var i Uppsala förra lördagen, 12 april, passade jag på att jämna ut den skeva könsfördelningen bland mina amecor, 6 hanar och 2 honor, genom att köpa ytterligare en hona, en mycket ung sådan, som fortfarande har en rätt slank kroppsform och ännu inte fått den grågröna, närmast olivaktiga nyans, som de vuxna fiskarna har fått. Den unga honans öde såg först ut att bli tragiskt då hon hoppade ur hoven, utan att jag först såg det, när jag skulle släppa i henne efter inkoppningen. När jag sedan hittade henne låg hon och hoppade på golvet. När hon väl kom i akvariet kvicknade hon snart till och hittade snabbt sina artfränder. I början såg hon något kantstött ut, men efter knappt en vecka i mitt akvarium verkar detta ha passerat utan att hon fått några synliga och bestående men av det inträffade.
Amecorna är nu nära nog herrar i eget hus, konkurrens om utrymme och föda har minskat något när de fem vildguppyna flyttats, men fiskarnas beteende gör det ändå självklart att ameca splendens inte bör hållas i små akvarier under längre tid. Därtill är de allt för livliga, argsinta och lättodlade. De äter dessutom inte upp sina egna yngel, så min population på 9 fiskar, som ännu inte nått full storlek, men som oavbrutet växer, kommer snart att växa. Ändå är jag säker på att flytten av vildguppyna var en nödvändig, om än bristfällig åtgärd. Iordningställandet av 275-literskaret får inte vänta alltför länge, då deras nuvarande hem befolkats till sin ytterst möjliga gräns.
Om bilderna:
Bilderna visar amecornas akvarium i mitten av april 2014 och bilden längst ned föreställer en ung amecahane, innan den färgat ut. Man kan se på den lodräta linjen över stjärtfenan att det är en hane. När fisken blir könsmogen färgas kanten gul. Honorna saknar denna kant och har istället ett prickmönster på fenan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar