Det händer mycket på akvariefronten hemma hos mig. Den förskräckliga, men provisoriska, yngelvasen med indianplatyyngel är på väg att avvecklas. Ynglen är bortskänkta och nu väntar vasen på att tömmas och ställas undan. Ett nytt jordbottenakvarium har startats, med andra har mitt slöjguppyakvarium omvandlats till ett sådant för att ge husrum åt en stam av artens vildform istället. Slöjguppyna har flyttat till köket där jag startat ett akvarium jag fått av en kompis i vintras. Det är ett kar på ca 40 liter från Aquatic Nature med inbyggd filterkammare och blå nattbelysning. Ett fint akvarium men med en del repor och skavanker.
Karet fick tre nya invånare förra lördagen, en trio bestående av fiskar tillhörande arten limia melanogaster, en mindre vanlig levandefödare, från Jamaica. Det är en art som till utseendet både påminner om molly och platy. De är gråaktiga till färgen men kan mörkna något beroende på hur de känner sig. Deras fjäll skimrar vacker i ett sorts metalliskt blå nyans. Fiskarna blir 4-5 cm och honorna blir något större än hanarna. Arten föredrar hårt lätt alkaliskt vatten, gillar stor simyta, då de är tämligen livliga och de föredrar att det finns en hel del växter. Arten har ända sedan min första akvaristperiod varit en jag har velat hålla och få yngel av. Jag köpte mina fiskar i Uppsala förra lördagen.
Allt såg från början ut att gå mycket bra. Fiskarna uppträdde livligt, var kvicka och redan från början leklystna. Hanen jagade honorna med en ovanlig frenesi som inte kan beskrivas annat än som våldsam. Även guppyhonorna hade svårt att freda sig. Limiorna åt med god aptit. De bjöds på fint grönfoder då arten fordrar ett rejält tillskott av detta, gärna med ett inslag av alger. Fiskarna är mycket ovanliga i handeln och förekommer främst hos seriösa akvarister med ett särskilt intresse för levandefödare.
Snart upptäckte jag att akvariets invånare närmast mangrant stod uppe vid ytan och flämtade efter luft. Det såg inte alls bra ut. Jag kontrollerade nitrithalten, som visade sig vara hög, trots att testet under veckan länge visat att ämnet förekommit i mycket sparsam mängd. Det var bara att börja jobba med vattenbyten och doser av bakteriekultur, vatten från ameca-akvariet och flytande filtermedia.
Det hjälpte. Nitrithalten sjönk snabbt men de båda limiahonorna stod nu nere vid botten och hyperventilerade. Hanen verkade dock pigg och fortsatte med sina uppvaktningsförsök bland guppyhonorna. Jag hoppades förstås att honornas eländiga tillstånd skulle förbättras, men något sådant skedde inte. De rörde sig istället med starkt vobblande rörelserna som mer än antydde att de inte mådde bra. På onsdagen denna vecka var en av dem död. Trist och förstås att betrakta som ett akvaristiskt misslyckande. Hur det skulle gå med den andra honan förstås verkade också givet. I onsdagskväll var därför min entusiasm begränsad, men jag ville gärna beställa arten på nytt, åtminstone ett par honor till änklingen i mitt akvarium.
Igår visade dock den överlevande honan inga tecken på att vilja avlida, utan stod nu fullt synlig nere vid botten. Hon andades mindre häftigt än tidigare. Kanske skulle hon klara sig?
På kvällen matade jag fiskarna och hade inga förväntningar. Då kom honan upp till ytan för att äta. Hon simmade snabbt men det syntes Tt hon inte återhämtat sig helt. Bakdelen av kroppen lutade ned mot botten på ett omotiverat sätt även när simriktningen inte var uppåt och hon verkade behöva botten som tillflykt när hanen upptäckt att hon var vid bättre hälsa igen. Sådant var läget även nu i morse när jag lämnade min lägenhet för att fira påsk. Jag vill inte helt ta ut glädjen i förskott, men det ser rätt hoppfullt ut.
Jag borde ha vetat bättre! Naturligtvis borde jag ha varit noggrannare med att undersöka vattenvärdena under veckan och vidtagit de åtgärder som skulle ha varit nödvändiga. Köpet av fiskarna hade gott kunnat ha väntat några dagar. Det hade det varit värt. Inte heller hade jag använt något vattenberedningsmedel när jag startade akvariet i början av förra veckan. Jag litade på att allt skulle ha vara i sin ordning. Dumt nog tog jag också för givet att alla fiskar klarar höga nitrithalter under en kortare period. Slöjguppyna verkade inte ha tagit allvarlig skada. Limiorna visade sig däremot vara betydligt känsligare, men ingen information om just detta hade jag kunnat hitta när jag läst om fisken. Sammanfattningsvis är det klokare att vara mer noggrann i fortsättningen oavsett om det vanligtvis brukar fungera bra..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar