Ibland är det lite svårt att förstå varför inte vissa fiskar är mer populära bland akvarister än de de är. Ett exempel på en levandefödare som skulle förtjäna mer uppmärksamhet är limia nigrofasciata, en art som förekommer i vilt tillstånd på Haiti och Dominikanska republiken. Den föredrar hårt, lätt alkaliskt vatten och en temperatur på ca 22-26 grader. Arten trivs i akvarier som är tätplanterade men som också bjuder på öppna simytor. Att de här små fiskarna, som blir ca 5 cm, är fredliga och lättodlade, borde egentligen ha gett den en större spridning. Idag är det få akvarieaffärer som har dem i sina försäljningsakvarier, men den går ibland att beställa.
Fiskarna tillhör kanske inte de mest färgstarka bland de levandefödande tandkarparna, men hanarna har en ovanlig kroppsform där området mellan ryggfenan och huvudet har formen av en puckel och den har svarta ränder som löper lodrät ned från ryggen och ned på sidorna. Ibland kallas arten därför för puckellimia eller svarbandslimia.
Jag ger mina fiskar en varierande kost, bestående av en hel del fryst foder som artemia och vita mygglarver samt ett stort inslag av grönfoder, vilket dessa fiskar behöver. Kokta och mosade ärtor uppskattas mycket samt vegetabiliskt flingfoder,
På olika vägar har några exemplar av dessa fiskar kommit att få ett hem i ett av mina akvarier. De bor förnärvarande i ett som har den minsta rekommenderade storleken, ca 40 liter (10 gallon enl amerikanska akvaristsajter). Akvariets bakre del är tätplanterad med bland annat limnophila heterophylla, rotala wallichi och hygrophila polysperma. Utan denna närmast djungelartade del av inredningen skulle det förmodligen inte gå särskilt bra att hålla limiorna i detta lilla akvarium,eftersom det i gruppen finns en tydlig rangordning mellan hanarna. En individ dominerar de andra och jagar brutalt undan rivalerna om de kommer i vägen. De lever istället sina liv till stor del bland växterna och det händer att en eller annan hona hittar dit. Den dominante hanen håller sig däremot framme vid akvariets främre ruta. När han kurtiserar någon av honorna fäller han elegant upp den runda och svarta ryggfenan och följer henne upp och ned genom akvariets olika skikt.
Fram tills ikväll har mina limior delat akvariet med några guppies och deras yngel, men imorgon ska dessa byta ägare. Limiorna och en avsigkommen släkting till dem, en ensam limia melanogaster-hane, kommer då att vara ensamma herrar i akvariet. Det förtjänar de. Fiskarnas ovanliga form, deras oväntat temperamentsfulla och tuffa beteende är förstås anledningar som var för sig är nog, men att limiorna, precis som de övriga, mer vanliga arterna i familjen, är lättodlade gör dem inte mindre attraktiva Honorna får 5-20 yngel var trettionde dag men tyvärr är arten lockad av sin egen avkomma som en del av kosten. Därför ska ett limia-akvarium innehålla mycket växter, om man vill att några av ynglen ska överleva, om man inte föredrar att använda en yngelbur där honorna kan kasta sina yngel.
Ikväll upptäckte jag att det finns yngel i akvariet. De är inte många och det är svårt att räkna dem pga den täta vegetationen, men jag har sett åtminstone tre individer vid ett och samma tillfälle. Precis som de vuxna fiskarna har de små svarta band från ryggen och nedåt och de har en mer satt kroppsform än guppyyngel. Naturligtvis hoppas jag kunna föda upp och förhoppningsvis få fram en livskraftig stam med tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar