I lördags hade jag möjlighet att köpa en fisk jag bara läst om, ameca splendens, en mexikansk levandefödare som tillhör släktet goodeidae, som skiljer sig från de vanliga levandefödande tandkarparna (poecilidae) bland annat genom utformningen av hanarnas parningsorgan, andropodiet. Det är okända fiskar för de flesta. Många arter är oansenliga och därför inte så intressanta utanför experternas kretsar. Det är roligt med ovanliga fiskar och är de sedan tåliga, livfulla och vackra gör det inte saken sämre. Det gäller i hög grad ameca splendens, som nog är den mest udda fisk jag haft under båda mina akvaristperioder.
Två arter förekommer dock ibland ameca splendens och xenoteca eiseni som inte heller hör till vanligheterna i akvariehandeln.
Amecan har inget svenskt handelsnamn men på engelska kallas de butterfly goodeid. De finns i flera färgvarianter, de jag har är silverfärgade med en prickig mörk linje längs kroppen. Den främre delen av kroppen är avrundad, inte slank men mindre "hög" än kroppen på t.ex. en platy. Stjärtfenan är avrundad och hannarna utmärks av en gul kant längst ut.
Mina fiskar är ännu små, ca 4 cm och ingen av dem har utvecklat den gula linjen. I det akvarium de kom från, hade ingen annan gjort det heller. Däremot skilde de sig åt i kroppsform och storlek, så förhoppningsvis har jag ett par.
Ameca splendens har fått sitt namn från floden Ameca i västra Mexico. Arten är i stort sett utdöd i vilt tillstånd, men har påträffats i en vattensamling belägen i en vattenpark. En annan grupp lär ha påträffats i USA, i en vattensamling i Nevada och är sannolikt följden av att någon akvarist planterat ut dem.
Det är fiskar med lite dåligt rykte, de hugger efter andra fiskar och trasar sönder deras stjärtfenor. Mina uppvisade inte detta beteende förrän igår. Jag märkte att jag inte såg till kakaduaciklidhannen. Honorna verkade oberörda men han, trots sin storlek, verkade skrämd av de två nykomlingarna och tog sin tillflykt i ett snår med limnophila sessilflora. Och amecorna visade sig göra utfall mot de andra fiskarna, oprovocerat, plötsligt, närmast som ett tjuvnyp. En otrevlig sida hos dessa annars fina, livliga och matglada fiskar.
Egentligen håller jag dem på fel sätt, de var ett impulsköp och jag vet att bitska fiskar både förorsakar fysiska skador och stress hos andra. En viss oro för kakaduacikliderna bör jag nog känna, men jag skulle gärna vilja ha fler amecor. Möjligen blir de mindre bitska i större grupper där de kan känna sig tryggare. Möjligheterna att få avkomma från dem ökar också. Det vore roligt. Men frågan är om dessa mexikaner inte mer påminner om gangsters från Cíudad Juarez än om alla fiskars amigos. Amecorna väcker blandade känslor hos mig, det måste erkännas. Men fler ska de nog trots allt bli med tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar